Igår var jag på Darkness Meditation på Urban Om i Sthlm. WOW. Så häftigt. Jag mediterar ju mycket annars och visste inte riktigt vad den extra dimensionen av mörker skulle ge mig. Men när jag läste detta väcktes min nyfikenhet…

”Falling into darkness is falling into ultimate stillness. Sitting silently in total darkness with the eyes open. With nothing outside to see, project upon or categorize, awareness is naturally directed to focus deeper inside, allowing a melting into the unknown. This is an opportunity to experience the expansion of your very own soul.”

Så jag anmälde mig och cyklade till Urban Om igår och tänkte att vi skulle var ett gäng som satt och mediterade tillsammans med i yogasalen med lamporna släckta. Men jag hade lite fel… när vi kom dit skulle vi nämligen ta oss ner i ett skyddsrum lååååångt nere under marken. Ett skyddsrum där det var fullkomligt KOLSVART. Ahhhhh!

Det började med att Agni (en grym Thereapeut från bara vara) läste en vacker text av Osho som förklarade lite tanken bakom Darkness Meditation.

Osho beskriver metoden ungefär såhär:

”Sit in a dark place with open eyes and stare into the blackness. The real blackness is possible in a rainy night because the sky is covered with clouds and there is no star to disturb the blackness. Have a communion, a deep friendship with darkness.

Don’t close your eyes, because with closed eyes you have a different darkness. That is your own, mental. It is a negative part; it is not positive darkness. With open eyes you will have a positive darkness that is always there. Stare into it. You will be utterly relaxed. You may feel that the waves of darkness are entering you from all sides. Accept them without fear.

Many fears will come up. Feel them. Be aware of them. Bring them to your conscious. They will come by themselves, and they will disappear by themselves.

Then a very beautiful phenomenon happens. You feel , darkness is the womb, the cosmic womb. You can rest, and dissolve yourself into it. ”

Alltså det var såååå häftigt. Även om jag sitter en timme i vipassana meditation flera gånger i veckan så kändes detta som en evighet, fast inte på ett rastlöst och jobbet vis utan på ett spännande sätt. Mina känslor växlade mellan rädsla för mörkret (jag kände mig klaustrofobisk) och en enorm trygghet (lite som den vi säkert kände i mammas mage). Jag kände min kropp ännu tydligare än under Vipassana meditationen, var energin flödade och var mina blockeringar satt. Det var dessutom så sjukt att sitta i en timme med öppna ögon, efter en stund slutade jag blinka och det var som det brände i ögonen. Efter meditation när kollade mig i spegeln såg jag nästan lite hög/upplyst ut…haha!!!

Jag vill göra det igen men det är ju inte helt lätt att hitta ett sådant där kolsvart rum i stan.