Alltså – det är helt magiskt här. Jag kan inte få nog av Indien. Det är något i luften som får mig att landa in i mig själv.

De första gästerna kommer om en vecka så håller på att preppa lite men ger också mig själv massa tid för yoga, meditation, bad och promenader. Sååå härligt. Känner mig helt enkelt mer levande när jag får skutta runt barfota och leva med naturen.

Det enda frustrerande är att internet är otroligt långsamt. Bättre här när man lever i flightmode men svårt att helt göra det i två månader. Kommer göra mitt bästa för att uppdatera bloggen och hålla kontakt med er, för det gillar jag verkligen också. Men ni får ursäkta mig om det blir lite förre inlägg nu.

Stor varm kram sålänge!!!!!

Hej från Indien. Det är helt underbart att vara tillbaka igen. Min månad hemma i Sverige var mysig men kanske inte väljer just mitten av november och början av december nästa år. Så härligt med sol, värme och barfotaliv. Jag är helt enkelt ingen vintermänniska.

Just nu hänger jag ensam på Agonda Beach (som ligger precis bredvid Khola Beach) där vi snart börjar våra retreats. Jag bor i samma bungalow på stranden som jag gjort i fem år nu. Därför tog det inte många minuter innan jag kände mig hemma här.

Längtar till retreaten startar men nu är det så mysigt att bara hänga här lite mes mig själv.

Skriver mer och lägger upp bilder när jag får bättre internet.

Stor varm kram sålänge.

Ä N T L I G E N. Nu sitter jag på planet till Khola Beach igen. Wihooo!

Jag reser oftare och oftare men trots det verkar det som om jag får mer och mer resfeber. Det borde väl vara tvärt om, eller?

Hursomhelst – den finns där. Jag ser den. Försöker acceptera den. Min resfeber ter sig så att jag får ont i magen, får svårt att sova, försöker göra 100 saker samtidigt, får svårt att prioritera, blir irriterad (tar ut det på alls runt om) och överdrivet sårbar (gråter över ingenting).

Den är oftast värst dagen precis innan jag ska resa för då har jag sällan tid att känna in resfebern (då ska det ju packas å sägas hej då), då flyr jag istället ifrån känslan. Det i sin tur gör mig både förvirrad och rastlös.

Väl på planet brukar det bli skönare. Då får jag äntligen tid att känna in min oro, sätta mig ner och verkligen låta tårarna rinna. Haha… Låter kanske knäppt men efter några timmar av gråtande i sittandeställning så brukar jag må bättre. Gråter alltid på plan i alla fall när jag flyger utan sällskap.

När jag väl landar har jag nästan glömt den där gråten, då känner jag mig hemma igen. Vi får se hur det blir denna gång :-).