När vi satte oss till bords tog jag en skiva bröd och bredde på en klick smör för att sen ge smörkniven till mormor. Varpå hon säger, ”jag har blivit tjock så äter inte smör längre”. Ok, säger jag och tittar på denna 85-åriga kvinna som ser ut att väga ca 40 kg. Mormor har alltid varit otroligt vacker men för smal.
Det gör ont i mig att inse att hon haft en släng av ätstörningar hela sitt liv. Att hon kanske aldrig riktigt njutit av mat eller älskat sin kropp – och förmodligen inte heller kommer att göra det i detta liv. Ännu ondare gör det av tanken att hon är långt ifrån ensam, det är nog snarare en regel än undantag att många idag har en komplex relation till mat och sin kropp.
När jag äter den där ”onyttiga” efterrätten kan ”jag-kommer-bli-tjock” tankar ploppa upp i mitt huvud också MEN (tillskillnad från när jag var yngre) tror jag inte på dem. Det är ju bara en galen tanke som är långt ifrån sann. Rationellt vet vi ju alla att det krävs mer än en efterrätt eller en smörad macka för att gå upp i vikt. Och i längden vad händer om vi går upp några kilon hit eller dit? Givetvis ska vi eftersträva en hälsosam och icke överviktig kropp men hälsosam är inte modellsmal eller fitness-tränad. Jag tittar på mormor och undrar – är det värt att kämpa för att vara smal och vara livrädd för att bli tjock i så många år? Vem är det egentligen vi kämpar för?
Kanske ska vi inte döma oss själva för att sådana tankar kommer ibland, det är nog svårt att inte alls bli påverkad av alla bantningstips och reklamer med perfekta kroppar. Men som sagt, har vi inte överviktsproblem så bör vi inte tro på dem. När de där tankarna kommer till mitt medvetande nuförtiden så skattar jag åt dem, för det är ju idioti. Jag tackar meditationen för denna lärdom. JAG ÄR INTE MINA TANKAR!
Läs gärna mer om min matfilosofi här.
