Det vackraste som finns kanske är att leva i en relation men det är nog också det svåraste. Jag hittar ofta en oändlig grundning och harmoni under exempelvis ett Vipassana retreat där jag lever i ensamhet. Där jag mediterar dagarna långa. Där ingen annan stör min frid.

Utanför retreatetsmurar när jag har andra människor omkring mig är det dock mycket svårare att leva i denna harmoni. Människor som står mig nära vet ofta exakt vad de ska säga för att trigga mig och hur mycket jag än vill behålla mitt lugn så går det inte. Det bli bråk! I bråket stänger jag av mina känslor. Jag går in i mig själv. Jag låter ingen komma in under mitt skal. Jag skyddar mitt hjärta.

Hmm…om jag vill bygga en härlig nära relation vet jag dock att detta inte är en fungerande teknik. Det gör bara att vi glider ifrån varandra ännu mer. Det tar längre tid att lösa det där ”bråket” som oftast handlar om helt irrelevanta smågrejer.

Att jag stänger ute mina käraste är nog dock något som sker nästan på ett omedvetet plan. Eftersom jag numera är medveten om detta omedvetna beteende så gör jag mitt yttersta för att gå emot det. Istället för att stänga av så gör jag allt för att öppna mitt hjärta även i den svåraste stunden. Fast ibland går det bara inte…ahhhhhh…vill, vill, vill men varför är det så svårt?

Läs gärna mer om mina tankar om livet HÄR.