Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Kan jag låta mitt inre barn få ta plats?

Världen stormar utanför mig. Folk drar i mig. På många sätt kaos. Jag kokar över. Tårar inom mig som försöker hitta en väg ut. En önskan om att släppa allt ansvar och lägga mig ner i en hög på golvet och låta dem rinna.

 

Jag är 5 år igen. En liten flicka som tvingas möta den läskiga världen men denna gång i en vuxen kvinnas kropp. Denna gång utan föräldrar. Denna gång utan samhällets acceptans. Denna gång tvingas hon hålla emot.

Eller?

 

Kan vi låta 5-åringen inom oss få ta plats?

 

De flesta av oss har blivit genier på att ignorera barnet inom oss. Vara stora och starka – dygnet runt, året om. Alltid hålla ihop oss själva. Aldrig släppa kontrollen, ge upp och lägga oss i den där lilla högen på golvet.

 

Det är nog ingen bra idé att lägga oss ner på golvet på kontoret och skrika som ett barn så fort vi blir hungriga eller får ett mail som känns övermäktigt men jag tror det är viktigt att observera känslan inom oss. Känslan av det inom oss alla, trots att vi nu är vuxna, finns ett litet barn som ibland behöver få ta plats. En del inom oss som precis som ett litet litet barn kan känna sig rädd, ensam, ledsen, arg och fullkomligt förvirrat.

 

Jag har nämligen märkt att om jag inte låter detta barn få komma fram ibland så säger min kropp ifrån. Jag sover oroligt. Min mage skriker. Jag får ont i musklerna. I dessa stunder är det som att mitt oroliga lilla barn gör allt för att få min uppmärksamhet. Gör allt för att få mig att ”ge upp” och låta känslorna komma fram.

 

När jag tillslut tvingas ge upp (för kroppen gör för ont) och tillåter barnet inom mig att få ta plats och existera så märker jag ofta hur magen genast lugnar sig, hur jag sover godare och hur kroppen öppnas. Jag märker även att det inte var så farligt. Att världen inte gick under för att jag släppte kontrollen en stund.

Och kanske viktigast av allt, insikten om att den vuxna Josefine numera är mogen nog och kapabel att faktiskt ta hand om och trösta den lilla Josefine. En uppgift som ingen annan längre ska utföra – varken mina föräldrar, vänner, terapeuter, älskare – något som bara den vuxna Josefine kan göra.

 

När barnet får sin uppmärksamhet kan vi så småningom tillsammans, hand i hand, gå tillbaka ut i världen. När vi kommunicerar med varandra på en daglig basis så avtar även det där starka behovet av att lägga mig ner i en hög på golvet. När jag oftare inkluderar och lyssnar på min lilla flickas känslor så kör jag inte heller över henne. Det blir liksom ett samspel mellan oss.

 

Jag har en vän som, när jag frågar vad han gjort i veckan, brukar svara att han varit upptagen med att sitta barnvakt åt sig själv. Haha…älskar det uttrycket.

Foto: Mohammed Salik

Kommentera

Skicka Kommentar
Sparar din kommentar...
2kommentarer
  • I wished people could behavior more like children. Children are much more true and honestly than adult people. They say what they really think and they show often emotions they really feel. Unfortunatly the current world (especially the high industrialised countries, like Europe , USA) does determinate very strong our life culture. Adult people who behavior like children, they are not taken seriously. That can cause also many problems – f.e problems with finding a job or to take the responsibility for the own family in the later life. (children are mostly not responsibly, that’s why when we behavior like them, it can be difficault to take over the responibility for other people/own children).
    That’s why it is in my opinion not possible to be always like a child, but it is for sure beneficial to return from time to time to the own childhood and try to take from it the positiv feelings and to feel for a moment again like a child. Then then it’s again possible to feel like free person and really again enjoin the life.
    PS. Finally new session with many amazing pictures Josephine! 🙂 i was waiting on it.

    Best Regards
    Thomas Höllensteiner

    Thomas Höllensteiner 2018-11-23 00:10:01
    Svara
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!