Det finns ju de som väljer att leva hela livet i ensamhet, som en eremit på retreat. Det finns definitivt dagar då jag också är lockad av det. Dagar då jag vill lämna vardagens dilemman, relationers frustration och tillvarons tragedier för att leva resten av livet som eremit i oförstörd natur, sittandes på ett meditationsretreat eller som nunna på ett kloster. Dagar då jag bara vill vara i stillhet för att landa i den där vackra känslan av samhörighet med den större mystiska helheten.
Men jag inser ganska snabbt att det är en flykt från det som faktiskt är livet på riktigt. Trots att den samhörigheten känns fullkomligt förtrollande så är det likt en drog-upplevelse något som blir betydelselös om visdomen jag får därifrån inte kan inkluderas i min vardag. Om den hänförande upplevelsen av samhörighet med det där ”större” inte går att överföra till känslan av samhörighet i mina riktiga relationer.
Hursomhelst, några dagar då och då av egentid, intensiv meditation och närvaro likt den veckan jag precis haft upplever jag gör just det – fördjupar mina relationer och gör på något vis att jag ser hela mitt liv med mer visdom, klarhet och kärlek. En sådan period gör att jag får perspektiv på min vardag – det blir ett sätt att hinna notera allt det vackra som redan finns där, ett sätt att se var en förändring behöver ske, ett sätt att hinna uppleva tacksamhet för att jag redan har.
Det handlar väl någonstans om balansen mellan dessa båda motpoler, stilla retreat och snabba samhället. I en utopi kanske behovet av den där veckan som eremit inte borde uppstå men jag tror det är nästintill omöjligt om vi väljer att leva i samhället. Ett samhälle där vi fullkomligt invaderas av intryck varje vaken minut. Ett samhälle där det är svårt att hitta ett jobb som inte involverar ständig uppkoppling. Ett samhälle som helt enkelt går jävligt fort. Givetvis kan jag bara veta hur det känns för mig men när jag levt i detta intensiva tempo för länge tappar jag ofta bort mig själv. Jag tappar kontakten med min själ, blir blind för det större perspektivet och snöar in mig på små detaljer. Allt blir livsviktigt, jag bli en slav under datorn och telefonen samtidigt som jag låter to-do listan styra min dag.
Min slutsats är – ÅK PÅ RETREAT. Och det skriver jag inte för att sälja resor. Det är ord från min själ, något jag personligen får så mycket klarhet och läkning av. Givetvis är det från den insikten jag tyckte att Yogiakademin behövde skapas men det finns ju mängder av andra sätt att hitta den inre friden. Vandra i naturen, vipassana, surfa, fiska, plocka svamp…välj det som lockar dig men stäng av mobilen och ge dig själv mer än en 90 minuters yogaklass eller en skogspromenad några gånger i veckan.
Att landa i närvaro eller meditera i vardagen är givetvis också otroligt givande som ni alla i utmaningen ju har märkt av (och ska absolut inte underskattas) men för att verkligen gå djupt tar det några dagar och timmar av stillasittande observation. Det går helt enkelt inte att komma in i samma tillstånd av själslig läkning när man kollat Facebook och mailat samma dag.