Foto – Adam Klingeteg

Alltså jag har ett problem, jag blir kär i mina yogastudenter. Det brukar ta några dagar och sen är jag blixtförälskad. En kärlek som är personlig men inte exklusiv för jag blir tokig i nästan alla. Jag vet nämligen inget vackrare än att se människor sluta ögonen och röra sig helt obekymrat i sina kroppar eller att fullständigt släppa taget i Savasana. Då strålar ALLA.

Ibland uppstår kärlek på bara en klass men den växer sig ofta starkare och starkare ju fler dagar som går. Med tiden är det som att alla släpper sina lager och börjar visa mer och mer av sig själva. De slutar lyssna på mig och börjar följa sin egen kropp, lita på sin egen kropp. Det uppstår MAGI i yogasalen. När sista dagen på retreatet kommer känns det så sorgligt att jag bara vill gråta som om mitt hjärta krossas och kärleken lämnar mig.

Sen när nästa grupp anländer måste jag erkänna att jag har ett litet motstånd att ta in dem. Det blir lite som att gå in i ett nytt förhållande innan man hunnit smälta det gamla. De som lämnar strålar, de som kommer är trötta (efter typ 2 dygns resande). De som lämnar litar på mig, de som är nya är lite avvaktande. De som lämnar gör ofta det utan så mycket lager, de som kommer är påklädda.

Men varje gång jag släppt motståndet (ofta tar det någon dag) så börjar jag se det vackra i människorna i den nya gruppen. Alla är vi nog vackra när vi slappnar av och släpper in. När vi är oss själva.

Idag är det dags att lämna en kärlek för att ta emot en ny grupp! Ska försöka göra detta med ett öppet sinne.

Läs gärna lite tankar om kärlek HÄR.