vipassanameditation

Mitt hat mot Ashtanga yoga.

matsyasana Uppåtgående_hund Utthita_Parsvakonasana_HR

Foto – Yogobe

Igår skrev jag om min passionerade kärleksrelation till Ashtanga yogan (läs gärna HÄR). Precis som i ett passionerat förhållande så har mina känslor till Ashtanga yogan pendlat i ett brett spektrum – hat har varvats med kärlek. Ibland har vi helt gjort slut för att en tid senare hitta tillbaka till en ännu starkare attraktion.

 

Igår delade jag med mig om min kärlek, idag är det dags att uttrycka mitt hat. Hatet ligger mest i att denna praktik gett mig (och galet många andra) skador. Grunden till dessa skador vet jag ligger i mig själv (eller beroende på hur man ser det vårt prestationsinriktade samhälle). Eftersom det finns 6 olika serier i Ashtanga yogan finns det också en naturlig trappstege… man kan verkligen mäta när man blir ”bättre” (vigare/starkare). När man får en ny position eller får gå över till nästa serie har man ”lyckats”. Av miljontals människor som praktisera Ashtanga så vet jag ingen (det kanske finns någon) levande person som faktiskt behärskar alla serier. Inom det finns också inbyggt att man aldrig blir nöjd. I början fastnar nästan alla nyfrälsta Ashtangis i denna prestationshets eftersom vi är så vana vid att ”sträva” någonstans i vårt övriga liv.

 

Jag fastnande definitivt i detta träsk – ville hela tiden få nya positioner och blev överlycklig när jag fick det (en liten liten stund i alla fall tills jag ville ha ytterligare en position). När jag den andra dagen inte kom in i position blev jag frustrerad och arg.

 

Denna strävan och tävlan är ju låååångt ifrån vad yoga handlar om. Då kan man fråga sig – vad spelar det för roll? Man kan väl helt strunta i vad yoga handlar om? Alla har väl rätt att köra sin grej se yoga som en sport, som gymnastik? Yes, det skulle ju kunna vara ”fine” men då Ashtanga yogan innehåller många ”extrema” kroppspositioner som kräver år av tålamod för att komma in i (utan skador) så blir det farligt. Om man för över sin tävlingsnerv in i Ashtanga yogan får man nog räkna med en poppad hamstring eller trasigt knä.

 

När jag gjorde Ashtangan till prestation så fick jag också leva med skador vilket gjort att jag ibland helt gjort slut och utövat andra yogaformer istället. Hursomhelst, när jag hittade Vipassana meditationen hände något – jag hittade det meditativa lugnet i Ashtangan. Det blev en helt annan grej och jag slutade bry mig om vilka positioner jag gjorde, det viktiga blev istället hur närvarande jag var i en position, hur kroppen kändes på insidan, hur jag andades…

 

Jag hittade helt enkelt MAGIN i praktiken och lustigt nog så öppnades min kropp upp i samma veva – de positionerna jag tidigare pressat mig in i gick nu som en dans. Mina skador försvann. Jag tror därför att Ashtanga yoga kan vara rent farligt om man lever ett prestationsinriktat liv och inte mediterar, risken för skador blir gigantisk och yogaformen förstör nog snarare kroppen än läker den.

 

Kanske spelar det ingen roll vad jag skriver, kanske måste alla gå igenom skadan själv…för att förstå att det inte spelar någon roll vilka positioner vi kan eller inte kan göra. Att det är upplevelsen av att vara fullt närvarande i kroppen, med andetaget, i stunden som är det vitala i praktiken.

 

Läs gärna även…

”Min kärlek till Ashtanga yoga”

”Vad är vipassana meditation?

”Yogan – såhär hittade den mig”

Egen tid

Egen tid

Jag älskar människor. Att prata. Att leka. Att skatta.

 

Men jag behöver egen tid för det är i ensamheten jag hittar kraft. Det är i ensamheten jag möter mig själv. Får insikter.

 

Det är fredag och många av mina vänner ska på den där AWn för att snart dra vidare på en härlig vinmiddag. En del av mig vill vara med men idag behöver jag vara själv, mitt väsen skriker efter EGEN TID. Jag vill sätta mobilen på Flightmode och bara vara. Gå en lång promenad i naturen och sen laga den där maten som jag älskar men kanske inget jag skulle bjuda någon gäst på. Äta den i tystnad, njuta av den. Meditera, ligga på mattan och hänga runt i mitt eget sällskap. För mig är det LYX och en nödvändighet. Jag har väldigt svårt att förstå människor som aldrig behöver vara ensamma. En del av mig dömer dem – säger att de inte vågar möta sig själva i tystnaden. De flyr genom att alltid vara upptagna, uppkopplade och omringade av andra.

 

Men samtidigt vet jag att det finns något som heter Introvert och Extrovert och vilken ”kategori” man tillhör beror på var det är man får energi av – i ensamheten eller av andra människor. Jag diggar inte riktigt det där med att stoppa in folk i kategorier man kanske behövs det ibland för att bättre förstå andra, döma lite mindre liksom.

 

Jag kan känna en viss avund  (kanske just därför jag dömer dem) för den där extroverta-ligan – mina vänner som ständigt verkar ha energi att vara med på allt. Jag har dock accepterat att jag nog aldrig kommer bli sån, egen tid kommer alltid vara ovärderlig del av mitt liv.

 

Diggar du också att vara ensam, kanske Vipassana kan vara något för dig! Läs gärna mer om om det här.

Metro Mode Club

SE ALLT
metro mode rekommenderar

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!