Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

vipassana

Darkness Meditation

Igår var jag på Darkness Meditation på Urban Om i Sthlm. WOW. Så häftigt. Jag mediterar ju mycket annars och visste inte riktigt vad den extra dimensionen av mörker skulle ge mig. Men när jag läste detta väcktes min nyfikenhet…

 

”Falling into darkness is falling into ultimate stillness. Sitting silently in total darkness with the eyes open. With nothing outside to see, project upon or categorize, awareness is naturally directed to focus deeper inside, allowing a melting into the unknown. This is an opportunity to experience the expansion of your very own soul.”

 

Så jag anmälde mig och cyklade till Urban Om igår och tänkte att vi skulle var ett gäng som satt och mediterade tillsammans med i yogasalen med lamporna släckta. Men jag hade lite fel… när vi kom dit skulle vi nämligen ta oss ner i ett skyddsrum lååååångt nere under marken. Ett skyddsrum där det var fullkomligt KOLSVART. Ahhhhh!

 

Det började med att Agni (en grym Thereapeut från bara vara) läste en vacker text av Osho som förklarade lite tanken bakom Darkness Meditation.

 

Osho beskriver metoden ungefär såhär:

 

”Sit in a dark place with open eyes and stare into the blackness. The real blackness is possible in a rainy night because the sky is covered with clouds and there is no star to disturb the blackness. Have a communion, a deep friendship with darkness.

Don’t close your eyes, because with closed eyes you have a different darkness. That is your own, mental. It is a negative part; it is not positive darkness. With open eyes you will have a positive darkness that is always there. Stare into it. You will be utterly relaxed. You may feel that the waves of darkness are entering you from all sides. Accept them without fear.

Many fears will come up. Feel them. Be aware of them. Bring them to your conscious. They will come by themselves, and they will disappear by themselves.

Then a very beautiful phenomenon happens. You feel , darkness is the womb, the cosmic womb. You can rest, and dissolve yourself into it. ”

 

Alltså det var såååå häftigt. Även om jag sitter en timme i vipassana meditation flera gånger i veckan så kändes detta som en evighet, fast inte på ett rastlöst och jobbet vis utan på ett spännande sätt. Mina känslor växlade mellan rädsla för mörkret (jag kände mig klaustrofobisk) och en enorm trygghet (lite som den vi säkert kände i mammas mage). Jag kände min kropp ännu tydligare än under Vipassana meditationen, var energin flödade och var mina blockeringar satt. Det var dessutom så sjukt att sitta i en timme med öppna ögon, efter en stund slutade jag blinka och det var som det brände i ögonen. Efter meditation när kollade mig i spegeln såg jag nästan lite hög/upplyst ut…haha!!!

 

Jag vill göra det igen men det är ju inte helt lätt att hitta ett sådant där kolsvart rum i stan.

Min smärta på en paradisstrand

smärta på en paradisstrand

”Du, nu får du allt sluta med den där meditationen”, ”Ska du verkligen vara ensam när du mår dåligt?” ”Provat anti-depressiva?”

 

När jag berättar om min smärta (skrev om det HÄR) är det ofta sådant jag får höra. Kanske låter jag deprimerad?

 

Jag vill dock tro att vi alla har en existentiella smärta inom oss som tittar fram när vi lägger listan åt sidan för att istället känna in livet. Sätt vem som helst ensam i ett rum (eller varför inte på en öde paradisstrand) utan yttre stimulans och se vad som händer. Spirituell-praktik såsom yoga och meditation är helt enkelt långt ifrån bara bliss, harmoni och kärleksupplevelser, det innehåller även upplevelse av smärta. En smärta som i stunder förvirrar och förgiftar hela vårt väsen.

 

Då kan man fråga sig – vad är grejen? Varför ska man medvetet utsätta sig för något som ger smärta?

yogautmaning yogiakademin

Vissa tycks kunna leka sig igenom livet utan att möta det där obehagliga, kanske gjordes det i ett tidigare liv, men när det knackar på dörren verkar de flesta av oss efter en stund tvingas stanna upp, blicka inåt och låta det göra ont. Jag kan givetvis bara tala för mig själv – det har aldrig varit något val. Livets existentiella frågor har poppat på min uppmärksamhet och som en konsekvens har smärtan sköljt över mig, omöjlig att ignorera.

 

För att leva behöver jag helt enkelt gå igenom denna smärta då och då. Jag behöver ibland sätta mig ner och få det större perspektivet. Sätta mig ner och möta det jag sprungit ifrån när jag snöat i vardagens görande. Sätta mig ner och bara vara, timme ut och timme in, igen och igen. Tills acceptansen uppkommer.

 

I vardagen har vi alla hundratals strategier för att slippa möta det som gör ont. För att slippa möta dessa olösliga frågor. För att slippa känna den där ensamheten, utanförskapet, ilskan, sorgen, svartsjukan, hopplösheten…

 

I perioder behöver vi ignorera (springa ifrån) dessa frågor och känslor för att orka, för att leva, för att överleva. En genialisk strategi på kort sikt. Ignoransen gör tyvärr inte att känslorna försvinner för alltid, vi har bara sparat dem till senare, lagrat dem i kroppen en stund. När vi flyr ifrån dem är det som att ta ett lån som gör att vi kan överleva i stunden men någon gång måste det där lånet betalas tillbaka.

IMG_0004

För många av oss, har vi lånat och lånat i flera år. Men någon gång kommer det där lånet att krävas tillbaka – kanske kommer det i form av en skada, sjukdom, dödsbesked eller bara en inre röst som säger STOPP. Vi blir helt plötsligt medvetna om hur mycket vi lånat och inser att vi måste börja betala tillbaka.

 

Det är då ”retreaten” är en räddning för mig. I vardagen finns inte den tiden det tar eller den tryggheten som behövs för att gå igenom smärtan. På ett retreat kan jag sätta mig ner i stillhet och observera. Låta känslorna komma upp till ytan. Låta smärtan vara. Låta transformationen ske. I takt med att jag låter det göra ont minskar också det där lånet. Jag känner mig rik igen. Jag är redo att släppa grubblandet ett tag och låta mig leka i världen igen.

 

Allt förändras hela tiden.

 

ANICCA.

 

Om du inte redan gjort det, läs gärna ”Möter min smärta”.

 

 

Möter min smärta

möter min smärta

När min själ är på villovägar, är livet en smärtsam skräckfilm. Oavsett yttre omständigheter känner jag mig vilsen, galen, förvirrad och fruktansvärt rädd. Vad jag än gör, var jag än är, vem jag än tillbringar tid med så är jag i SMÄRTA. En smärta som lever i varenda cell i min kropp och ger känslan av att den likt en tickande bomb snart kommer att explodera. En smärta som, oavsett hur mycket jag letar, inte uppkommit på grund av en annan person eller yttre omständighet. En smärta som inte har med någon relation, misslyckande, skada eller sjukdom att göra. En smärta där hela existensen ifrågasätts.

 

I dessa stunder av smärta gör jag allt i min makt för att fly. Jag ser till att to-do listan hela tiden fylls på och betas av i ett enormt tempo – jag bokar upp mig, drar igång projekt, omger mig med intensiva människor och hjälper dem mer än gärna med deras problem. Jag ser till att aldrig få en lugn stund. Jag vet nämligen att stillhet gör jävligt ont. Stillhet betyder smärta.

 

Men tids nog kommer det där skräckinjagande lugnet  – SMÄRTAN blir ett faktum. Det plågsammaste av allt är vetskapen om att ingen annan kan hjälpa mig ur den, jag måste möta detta obeskrivliga obehag.

möter min smärta1

Kärleksfulla och ömsinta ord från mina nära är absolut inte betydelselösa, snarare tvärt om. Det ger mig hopp och gör att det känns viktigt att gå igenom smärtan för att kunna mötas i kärlek på andra sidan. Men oavsett peppande ord måste jag gå igenom det själv. Ingen annan kan göra det åt mig. Tyvärr. Det är jag som flytt ifrån mina obehagliga känslor, från mitt mörker. Det är jag som nu måste möta och deala med min skit alldeles själv.

 

Jag sätter mig ner, blundar. Tar ett djupt andetag och känner efter. Och YES. Det gör f**king jävla ont överallt. I smärtan ifrågasätter jag ALLT. Jag är fullkomligt förvirrad. Men jag sitter kvar.

 

Jag observerar floder av tårar som rinner längst min kind.

Jag låter dessa vara.

 

Jag observerar mitt andetag som är så ytligt att det känns som om jag håller på att kvävas.

Jag låter mig kvävas.

 

Jag observerar tyngden i bröstet som känns som om jag håller på att få en hjärtattack.

Jag låter mig dö.

 

Jag ger mig hän för det gör så ont att jag inte längre orkar hålla emot eller kontrollera. Jag tvingas tillåta det som är att vara. Jag seglar med i full närvaro men låter någon större kraft ta över rodret.

 

Sitter med smärtan och observerar. Hur känns den i min kropp? Var sitter den? Kan jag acceptera och låta den vara?

möter min smärta4

(Foto – Adam Klingeteg)

 

Steg för steg, timme för timme, dag för dag infaller sig ett lugn. Det är som om min själ sakta börjar hitta tillbaka hem. Vad jag än gör, var jag än är, vem jag än tillbringar tid så känner jag mig plötsligt trygg och i harmoni. Det blir tydligt hur allt förändras hela tiden.

 

ANICCA.

metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Home
34 kvadrat
Lifestyle
Tess Montgomery
Home
Andrea Brodin
Mode
Paulina Forsberg
Mode
Mathilda Weihager
Lifestyle
Henrietta Fromholtz
Hälsa
Ida Warg
Hälsa
Foodjunkie
Mode
Petra Tungården
Lifestyle
Susanne Barnekow
Mode
Pamela Bellafesta
Lifestyle
Linn Herbertsson
Lifestyle
Makeup by Lina
Lifestyle
Elin Johansson
Lifestyle
Josefin Dahlberg
Hälsa
Fannie Redman
Mode
Fanny Ekstrand
Hälsa
Sassa Asli
Hälsa
Josefines Yoga
Mode
Emma Danielsson
Lifestyle
Sandra Beijer
Man
Niklas Berglind