tjock

Läsarfråga: Ätstörningar, en strategi att sluta känna?

Ätstörningar strategi att slippa känna

LÄSARFRÅGA:

Vill säga tack för det här inlägget också. Håller verkligen med dig. Jag har dock mycket ont i magen och behöver undvika många livsmedel, men det är ju inte i syfte att förbjuda utan för att jag vill må bra. Annars är jag också trött på alla råd om hur man ska äta för att se bra ut. Det borde handla om, som ni förmedlar, att må bra på insidan och ge kroppen vad den ber om – om det så är något näringsrikt eller ibland en bulle. Även om jag tänker såhär, så är balansen jätte svår. Brottas hela tiden med tankarna, men ändå mindre och mindre tror jag. För något år sedan såg jag inte maten som det nödvändiga för kroppens funktioner, utan som något som gör än tjockare. Allt eftersom slutade jag med socker, satte fler och fler regler för vad jag fick äta, portionerna blev mindre och tillslut tränande jag alldeles för mycket och åt alldeles för lite. Mitt största komplex var magen. Ville inget hellre än att ha en platt mage, så dumt. Jag lärde mig att ALLTID dra in magen. När jag låg ner, satt ner, stod upp, promenerade, när jag sprang, drog jag in min mage.. Till och med under fotbollsmatcherna tänkte jag på att dra in magen. Helt sjukt. Dessutom motarbetade jag det naturliga andetaget, och drog istället andetaget inåt. När man andas vidgas bröstkorgen och magen naturligt för att luften ska få plats, men jag lärde mig istället att dra magen inåt när jag andades, för att inte bli tjockare när jag andades. SÅ SJUKT. Någonstans förstod mina föräldrar att jag inte åt. När min pappa grät fick jag en chock, och kom på – vad håller jag på med? Började äta igen, men tankarna fanns ju kvar. Genom åren har jag jobbat med mina tankar, och som jag skrev är det lättare nu. Jag behöver inte lika ofta slåss mot tankarna, utan istället påminna mig själv om det du beskriver i inlägget. När jag ser tillbaka på hur allt handlade om mat kopplat till utseende, ser jag vilken stor skillnad det är. Idag håller jag med dig, och försöker vara snäll mot mig själv. Det kanske inte går att släppa tankarna helt? Dom kanske alltid kommer komma, men man kan nog bli bättre på att styra tillbaka tankarna igen på vad som verkligen är viktigt, tror jag. Kram

 

SVAR:

Tack, tack, tack för dina kloka kloka ord Lisa. Så intressant att läsa för oss alla. Kanske är det så att vissa tankar kommer spöka för oss resten av livet men när vi lär känna dem kan vi också börja välja bort dem, inte tro på dem.

Precis som du skriver tror jag det finns så många av oss som går och håller in magen dag ut och dag in (ofta utan att ens veta om det). Själv märker jag ofta när jag exempelvis sätter på mig bikini att jag ”omedvetet” av gammal vana drar in magen. Men när jag blir medveten och kommer på mig själv släpper jag taget och låter andetaget komma hela vägen ner i magen. Bästa sättet att INTE LEVA är nog nämligen att hålla andan (eller andas ytligt uppe i bröstet). Ibland tänker jag att allt det där hänger ihop. Att ”ätstörningar” långt ifrån bara handlar om att följa ett visst utseende ideal utan snarare är en flykt från att känna känslor – det vill säga en flykt från att LEVA. De effektivaste strategierna för att slippa känna måste ju vara att just sluta andas och skippa maten.  När vi inte känner kan ju inget ”jobbigt” riktigt påverka oss. Men frågan är – vill vi ligga på dödsbädden och inse att vi varit döda hela livet?

Vad har du för relation till din kropp?

 

Vad har du för relation till din kropp? Blogg3-2 Blogg3-3

Outfit – Lululemon

 

Dagarna med Yogiakademin ser ganska lika ut… vi börjar med yoga på stranden vid 06-tiden å hänger på mattan till halv nio för att sen slänga oss i vågorna och bli fräscha till den goda brunchen. På eftermiddagarna flowar vi i typ två timmar för att sen avsluta med solnedgångsbad. Drömska dagar helt enkelt. Men varje dag har också något unikt….Ett nytt tema. En ny fråga. En ny sak att reflektera över.

 

Dagens fråga löd…

 

”Vad har du för relation till din kropp?”

 

En fråga jag tror vi alla kan relatera till. En fråga som ligger mig varmt varmt om hjärtat. En fråga som verkligen var mitt huvudtema på mitt första Vipassana retreat.

 

Hur många dömande tankar finns egentligen där i vårt bakhuvud?

 

”Du har tjocka lår…”, ”Du är för kort..”, ”Du är klen..”, ”Du har stripigt hår”, ”Du har dålig hy…” Bla bla bla…

 

Jag kan ju bara tala för mig själv men i mitt huvud finns det massor. Exempelvis  när jag äter den där ”onyttiga” efterrätten kan ”Du är tjock” tankar ploppa upp i mitt huvud också MEN (tillskillnad från när jag var yngre och innan jag började meditera) tror jag inte på dem. Det är ju bara en galen tanke som är långt ifrån sann. Rationellt vet vi ju alla att det krävs mer än en efterrätt. Och i längden vad händer om vi går upp några kilon hit eller dit? Givetvis ska vi eftersträva en hälsosam och icke överviktig kropp men hälsosam är inte modellsmal eller fitness-tränad.  Är det värt att kämpa för att vara smal och vara livrädd för att bli tjock livet ut? Vem är det egentligen vi kämpar för?

 

Kanske ska vi inte döma oss själva för att sådana tankar kommer ibland, det är nog svårt att inte alls bli påverkad av alla bantningstips och reklamer med perfekta kroppar och vackra ansikten. När de där tankarna kommer till mitt medvetande nuförtiden så skattar jag åt dem, för det är ju idioti. Jag tackar meditationen för denna lärdom. JAG ÄR INTE MINA TANKAR!

 

Läs gärna ”Vill du blir smal som en supermodell”

 

 

Vill du bli smal som en supermodell?

Modell-2

smal som en modell

Jag skulle inte kalla mig modell men sen jag var liten har jag gjort lite fotojobb här och där. Som tonåring hade jag nog någon outtalad dröm om detta yrke (vilket nog inte är helt ovanligt) men jag insåg snart att mina 170 centimeter aldrig skulle räcka för att trippa fram på catwalken.

 

Häromdagen, tackade jag dock Ja till ett jobb framför kameran. En hel katalog för en nydesignad kollektion skulle skapas så galet mycket bilder att plåta… det var ett härligt foto-crew så vi hade en rolig dag ihop.

 

Men samtidigt var det något hos mig som inte stämde. En jobbig känsla som jag inte helt kunde sätta fingret på. När jag stannade upp och observerade mina tankar började det klarna. Det hade börjat redan kvällen innan när jag var på middag hos en av mina bästa vänner. Hon hade lagat massa god mat och vi hade supertrevligt. När hon mot slutet av kvällen tog fram en avokado-baserad choklad mouse… la jag märke till en liten tanke som smög sig på…

 

”Ska du verkligen äta efterrätten, din mage kommer svullna upp – du kommer se tjock ut på bilderna imorrn”

 

Jag viftade bort den där tanken och tog istället en härlig tugga av den gudomligt krämiga chokladen. På morgonen därpå vaknade jag tidigt och körde lite yoga. Därefter var jag pigg och hungrig. Men tankarna tittade fram igen…väldigt, väldigt subtilt…mer som en viskning…

 

”Strunta i frukosten, du vill väll inte se ut som en tjockis idag?”

 

Jag skrek tillbaka – FUCK OFF. Jag gjorde en god Spirulina smoothie, omelette och rostade mitt favvo bröd. MUMS. Ingen varumärke i världen (eller för den delen tanke) ska få mig att inte äta frukost. Att inte lyssna på kroppen. Att inte njuta av maten. Att svälta en enda morgon.

 

Herre gud, om jag skulle tro på alla tankar skulle jag försvinna.

 

Läs gärna fler liknande tankar i dessa inlägg:

Vad är din relation till mat?

Vart tog den duktiga flickan vägen?

 

Metro Mode Club

SE ALLT
metro mode rekommenderar

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!