sorg

Kan meditation leda till depression?

josefine bengtsson”Josefine, nu får du allt sluta med all den där meditationen”, ”Ska du verkligen vara ensam när du mår dåligt?”, ”Sluta ifrågasätta så mycket, varför kan du inte bara leva som alla andra!”

När jag berättar om mina tårar och min smärta är det ofta sådant jag får höra. Kanske låter jag deprimerad?

 

Yes, i stunder kan jag känna mig galet vilsen, förvirrad, rädd, ensam –  då är det som om tårarna inte vill ta slut. Ju djupare jag går inom mig, desto mer smärta tycks jag få uppleva. Yoga, meditation och annan så kallad spirituell praktik är helt enkelt långt ifrån bara bliss, harmoni och kärleksupplevelser – det innehåller även upplevelse av smärta. En smärta som i perioder förvirrar och liksom förgiftar hela vårt tillvaro.

 

Då kan man fråga sig – vad är grejen? Varför ska man medvetet utsätta sig för något som ger smärta?

 

För mig har det aldrig varit något val. Längtan efter att förstå är för stor. Livets existentiella frågor har poppat på min uppmärksamhet och som en konsekvens har smärtan sköljt över mig, omöjlig att ignorera. Jag kan liksom inte bara leva på när något inom min gnager. För att leva behöver jag helt enkelt gå igenom denna smärta då och då. Jag behöver ibland sätta mig ner och få det större perspektivet. Sätta mig ner och möta det jag sprungit ifrån när jag snöat i vardagens görande. Sätta mig ner och bara vara, timme ut och timme in, igen och igen. Tills acceptansen uppkommer.

josefine bengtsson

Vissa människor tycks kunna leka sig igenom livet utan att möta det där obehagliga men när det knackar på dörren verkar de flesta av oss efter en stund tvingas stanna upp, blicka inåt och låta det göra ont. Givetvis är det omöjligt för mig att veta vad som händer hos någon annan men jag vill dock tro att vi alla har en existentiella smärta inom oss som tittar fram när vi lägger listan åt sidan för att istället känna in livet. Sätt vem som helst ensam i ett rum utan yttre stimulans och se vad som händer.

 

I vardagen har vi ju alla hundratals strategier för att slippa möta det som gör ont. För att slippa möta dessa olösliga frågor. För att slippa känna den där ensamheten, utanförskapet, ilskan, sorgen, svartsjukan, förvirringen, hopplösheten…

 

I perioder behöver vi ignorera (springa ifrån) dessa frågor och känslor för att orka, för att leva, för att överleva. En genialisk strategi på kort sikt. Men flykten och ignoransen gör ju tyvärr inte att känslorna försvinner för alltid, vi har bara sparat dem till senare, lagrat dem i kroppen en stund. När vi flyr ifrån dem är det som att ta ett lån som gör att vi kan överleva i stunden men någon gång måste det där lånet betalas tillbaka.

 

För många av oss, har vi lånat och lånat i flera år. Men någon gång kommer det där lånet att krävas tillbaka – kanske kommer det i form av en skada, sjukdom, dödsbesked eller bara en inre röst som säger STOPP. Vi blir helt plötsligt medvetna om hur mycket vi lånat och inser att vi måste börja betala tillbaka.

josefine bengtsson

Det är då ”retreaten” är en räddning för mig. I vardagen finns inte den tiden det tar eller den tryggheten som behövs för att gå igenom smärtan. På ett retreat kan jag sätta mig ner i stillhet och observera. Låta känslorna komma upp till ytan. Låta smärtan vara. Låta transformationen ske. I takt med att jag låter det göra ont minskar också det där lånet. Jag känner mig rik igen. Jag är redo att släppa grubblandet ett tag och låta mig leka i världen igen.

 

I don’t know. Kanske är jag helt ute och cyklar. Kanske borde jag sluta grotta så mycket i mitt innersta och istället börja leva som majoriteten av 30 åringar. Men jag vet faktiskt inte hur man gör – min längtan efter äkthet, frihet och förståelse för mig själv och världen är för stor. Så jag kommer helt enkelt fortsätta min vandring inåt.

 

Någon som känner igen sig?

 

Tack för att ni läser.

 

KÄRLEK

josefine bengtsson

Foto – Mohammed Salik

 

Höstdepression

När jag spelar tillbaka bandet lite så inser jag att jag de senaste åren har jag gått in i någon form av höstdepression. Det är något som smyger sig på i början av september för att sen eskalera i resten av månaden och i mitten av oktober brukar jag se till att göra något radikalt för att ta tag i den. Möta min smärta.

 

För två år sen åkte jag exempelvis till Colorado och genomgick ett Pathoflove retreat (Full av kärlek, tom på ord) och förra året satte jag mig ensam i en liten hydda och mötte smärtan med meditation (Min vecka som eremit).

 

När den här höstdepressionen eller smärtan är närvarande gör det jävligt ont att leva. Så fort jag stannar upp och inte distraherar mig så känner jag mig vilsen, förvirrad, rädd, ifrågasättande och framförallt fylld av sorg. Det är som om tårarna inte vill sluta rinna. En smärta som lever i varenda cell i min kropp och ger känslan av att den likt en tickande bomb snart kommer att explodera. En smärta som, oavsett hur mycket jag letar, inte uppkommit på grund av en annan person eller yttre omständighet. En smärta som inte har med någon relation, misslyckande, skada eller sjukdom att göra. En smärta som bara är där… varje höst.

Jag drömmer om att någon kärleksprins ska komma och rädda mig ur denna smärta men vet samtidigt att ingen annan kan göra det åt mig. Jag måste möta detta obeskrivliga obehag alldeles ensam. Vilket kanske är värst av allt för det får mig verkligen att känna mig just ENSAM.

 

I dessa stunder av smärta är min första impuls att FLY. Jag ser till att to-do listan hela tiden fylls på och betas av i ett enormt tempo – jag bokar upp mig, drar igång projekt, omger mig med intensiva människor och hjälper dem mer än gärna med deras problem. Jag ser till att aldrig få en lugn stund. Jag vet nämligen att stillhet gör jävligt ont. Stillhet betyder smärta.

Hursomhelst, ju mer jag börjar förstå mig själv och ser hur dessa ”smärttåg” kommer i cykler (oftast på hösten) så blir jag också medveten om mina flyktbeteenden. När den medvetenheten kommer så funkar dessa tekniker ”tyvärr” heller inte lika bra. Jag vet ju om att det enda sättet att slippa leva med smärtan är att sluta fly och istället lugna ner mig, lägga alla projekt åt sidan och sätta mig ner med mig själv.

 

Så tillslut brukar det alltså leda till att jag bokar in ett retreat eller ser till i alla fall vara ensam för att få ro till massa meditation.

 

Jag sätter mig ner med smärtan och bara observerar. Hur känns den i min kropp? Jag noterar mitt ytliga andetag. Jag noterar floder av tårar som rinner längst min kind. Jag noterar tyngden i bröstet. Jag noterar spänningen i magen. Det gör ont. Jag är fullkomligt förvirrad. Varenda cell i min kropp vill springa därifrån MEN jag sitter kvar. Jag ger mig hän för det gör så ont att jag inte längre orkar hålla emot eller kontrollera. Jag tvingas tillåta det som är att vara. Jag seglar med i full närvaro men låter så småningom någon större kraft ta över rodret.

Meditation för meditation, position för position,  stund för stund, dag för dag så är det som om min själ sakta börjar hitta tillbaka hem igen och jag har helt glömt hur det var att leva i smärta. Höstens depression verkar ha blåst bort för detta år. Kanske ses vi igen nästa år men nu njuter jag av lugnet efter stormen.

 

Om någon känner samma ska så hoppas jag att min text kan ge lite hopp och påminnelse om att allt faktiskt förändras hela tiden.

 

Tack för att du läste.

 

All kärlek

Foto – Adam Klingeteg

VÄRLDEN ÄR FUCKED UP. Terrordåd i Stockholm?

Tom på ord.  Vi är nog alla i chock. All den terror som alltså länge hänt ute i världen, händer alltså nu även i Stockholm?

 

För en gång skull sitter jag här framför nyheterna och tar in all den terror, våld, aggressivitet, mörker och förtvivlan som pågår.

 

Känner förtvivlan och hopplöshet i varenda cell.

 

Var är vi påväg?

 

Trots att jag oftast undviker nyheterna så jag jag givetvis sedan länge väl medveten om att världen är i ett kaotisk tillstånd.

 

Jag försöker förstå, hur kan männsikor göra såhär?

 

Sätter mig och mediterar en timme för att känna in detta.

safe i stockholm

Finner mer förståelse. När det finns så många i vår värld som mår fruktansvärt dåligt, kanske det är helt naturligt det som händer? Så många av oss lever i smärta, känner oss ensamma, deprimerade och är så långt ifrån oss själva.

 

Jag vet själv att när jag sprungit för fort och glömt bort att checka in med mig själv på ett tag känner jag mig tillslut ensam, vilsen, förvirrad, rädd och ofta nästintill galen.

 

Då kan jag som annars är i rätt bra balans och digga mitt liv hamna i fruktansvärd smärta. En smärta som lever i varenda cell i min kropp och ger känslan av att den likt en tickande bomb snart kommer att explodera. En smärta där hela existensen ifrågasätts.

 

I dessa stunder av smärta gör jag allt i min makt för att fly. Jag ser till att to-do listan hela tiden fylls på och betas av i ett enormt tempo – jag bokar upp mig, drar igång projekt, omger mig med intensiva människor och hjälper dem mer än gärna med deras problem. Jag ser till att aldrig få en lugn stund. Jag vet nämligen att stillhet gör jävligt ont. Stillhet betyder smärta.

 

Men tids nog kommer det där skräckinjagande lugnet  – SMÄRTAN blir ett faktum. Det plågsammaste av allt är vetskapen om att ingen annan kan hjälpa mig ur den, jag måste möta detta obeskrivliga obehag.

Om jag då inte hade massa metoder som meditation och yoga för att möta denna smärtan så skulle jag kanske också kunna göra helt galna grejer. En person som inte är i kontakt med sig själv kan ju såra och förstöra utan slut. En sådan person är livsfarlig för sig själv, för sin omgivning, för världen.

 

”Violence is a reaction by short-sighted, out-of-control people. At 81, I believe it cannot be resolved through prayers or government help. We have to begin the change at individual level and then move on to neighbourhood and society.”

– H.H. the 14th Dalai Lama

 

Det är nog hopplöst att försöka förändra andra men vi har makten att förändra oss själva. När vi skapar detta skifte inom oss blir vi starka, på riktigt. Denna styrka gör att vi per automatik inspirerar andra vilket således…steg för steg… förbättrar världen.

 

Det är inte lätt men kanske kan meditation vara en början?

 

Personligen viger jag mitt liv till att skapa detta skifte hos mig själv och förhoppningsvis inspirera andra att göra detsamma. Ju fler vi är desto starkare blir vi. När vi lever i hjärtat, är det omöjligt att skada och såra någon eller något annat. Vi möter automatiskt mörkhet med ljus, våld med kärlek.

 

ALL KÄRLEK TILL STOCKHOLM OCH VÄRLDEN <3

Metro Mode Club

SE ALLT
metro mode rekommenderar

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!