Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

smal

Läsarfråga: Ätstörningar, en strategi att sluta känna?

Ätstörningar strategi att slippa känna

LÄSARFRÅGA:

Vill säga tack för det här inlägget också. Håller verkligen med dig. Jag har dock mycket ont i magen och behöver undvika många livsmedel, men det är ju inte i syfte att förbjuda utan för att jag vill må bra. Annars är jag också trött på alla råd om hur man ska äta för att se bra ut. Det borde handla om, som ni förmedlar, att må bra på insidan och ge kroppen vad den ber om – om det så är något näringsrikt eller ibland en bulle. Även om jag tänker såhär, så är balansen jätte svår. Brottas hela tiden med tankarna, men ändå mindre och mindre tror jag. För något år sedan såg jag inte maten som det nödvändiga för kroppens funktioner, utan som något som gör än tjockare. Allt eftersom slutade jag med socker, satte fler och fler regler för vad jag fick äta, portionerna blev mindre och tillslut tränande jag alldeles för mycket och åt alldeles för lite. Mitt största komplex var magen. Ville inget hellre än att ha en platt mage, så dumt. Jag lärde mig att ALLTID dra in magen. När jag låg ner, satt ner, stod upp, promenerade, när jag sprang, drog jag in min mage.. Till och med under fotbollsmatcherna tänkte jag på att dra in magen. Helt sjukt. Dessutom motarbetade jag det naturliga andetaget, och drog istället andetaget inåt. När man andas vidgas bröstkorgen och magen naturligt för att luften ska få plats, men jag lärde mig istället att dra magen inåt när jag andades, för att inte bli tjockare när jag andades. SÅ SJUKT. Någonstans förstod mina föräldrar att jag inte åt. När min pappa grät fick jag en chock, och kom på – vad håller jag på med? Började äta igen, men tankarna fanns ju kvar. Genom åren har jag jobbat med mina tankar, och som jag skrev är det lättare nu. Jag behöver inte lika ofta slåss mot tankarna, utan istället påminna mig själv om det du beskriver i inlägget. När jag ser tillbaka på hur allt handlade om mat kopplat till utseende, ser jag vilken stor skillnad det är. Idag håller jag med dig, och försöker vara snäll mot mig själv. Det kanske inte går att släppa tankarna helt? Dom kanske alltid kommer komma, men man kan nog bli bättre på att styra tillbaka tankarna igen på vad som verkligen är viktigt, tror jag. Kram

 

SVAR:

Tack, tack, tack för dina kloka kloka ord Lisa. Så intressant att läsa för oss alla. Kanske är det så att vissa tankar kommer spöka för oss resten av livet men när vi lär känna dem kan vi också börja välja bort dem, inte tro på dem.

Precis som du skriver tror jag det finns så många av oss som går och håller in magen dag ut och dag in (ofta utan att ens veta om det). Själv märker jag ofta när jag exempelvis sätter på mig bikini att jag ”omedvetet” av gammal vana drar in magen. Men när jag blir medveten och kommer på mig själv släpper jag taget och låter andetaget komma hela vägen ner i magen. Bästa sättet att INTE LEVA är nog nämligen att hålla andan (eller andas ytligt uppe i bröstet). Ibland tänker jag att allt det där hänger ihop. Att ”ätstörningar” långt ifrån bara handlar om att följa ett visst utseende ideal utan snarare är en flykt från att känna känslor – det vill säga en flykt från att LEVA. De effektivaste strategierna för att slippa känna måste ju vara att just sluta andas och skippa maten.  När vi inte känner kan ju inget ”jobbigt” riktigt påverka oss. Men frågan är – vill vi ligga på dödsbädden och inse att vi varit döda hela livet?

Yoga & meditation bot på ätstörningar?

yoga_meditation_ätstörningar

Foto – Sofia Sjöström

LÄSARFRÅGA: Hej fina du, jag har en fråga gällande hur du ser på yoga, meditation och ätstörningar? Jag har i flera år kämpat mot min ätstörning, går just nu på dagvårdsbehandling, men utan något vidare resultat. Jag har föreslagit att det här på plats borde erbjudas någon form av meditation eller mycket lätt yoga som ett komplement i tillfrisknadsprocessen. Men ingen av de som arbetar här tycks vara vidare insatt i det och ger mig dom där blickarna som om det bara vore rent flum. Känner sån hopplöshet över deras resonemang och önskar att det i framtiden kommer att finnas betydligt mer kunskap kring just ätstörningar och yoga.

 

SVAR: Hej! Tusentack för att du delar. Givetvis väldigt tråkigt att höra att du är sjuk men jag blir samtidigt hoppfull över att du vet om det och att du kämpar för att bli frisk. Du verkar vis och insiktsfull.

 

Jag har framförallt två elever som är sjuka i anorexi och yogat med mig i cirka två år. De hävdar att yogan hjälper dem mycket men för mig är det svårt att se då de båda två fortfarande är väldigt väldigt smala. Det gör ofta ont i mig att se dem röra sig på yogamattan, jag blir rörd och ledsen. Jag vill så gärna att de ska vara friska och ha ett härligt liv där de lever i harmoni med sina kroppar men jag känner mig ofta hjälplös här. På de yogastudios där jag jobbar har vi under flera år diskuterat huruvida yogan kan hjälpa tillfrisknandet under just ätstörningar – det är ett dilemma.

 

Personligen känns jag tydligt att meditation kan vara en av de bästa medicinerna för just ätstörningar – meditation ger mig insikter på ett djupare plan och liksom ”omformaterar” hjärnan. Coacher, läkare & psykologer kan ju vara fantastiska men jag tror det finns någonting i att sitta själv och verkligen observera sina tankar – och därefter kunna slänga iväg de där tankarna som gör att du är sjuk. Få en förståelse för tankemönstret och hitta den där viljan inom dig att bli helt frisk.

 

När det kommer till den fysiska yogan är det klurigare – görs yogan på ”rätt” sätt ser jag att det kan vara hur bra som helst – ett sätt att lära känna sin kropp från insidan och börja lyssna på dess signaler. Vad behöver min kropp nu? Hur känns den? Kan jag börja spela i samma lag som den istället för att svälta den eller tvinga den att träna hårt? Dilemmat uppstår dock om enbart det fysiska tar över – att man yogar för att bränna kalorier istället för att känna in kroppen. Långsam yoga där man rör sig med andetaget och slappnar av efteråt vet jag skulle göra magi för att bota denna sjukdom.

 

Att de som arbetar på din klinik tycker att yoga och meditation är flum gör mig verkligen ledsen. Förmodligen krävs mer forskning för att få in det i sjukvården på riktigt, vilket jag känner är störigt då jag så tydligt vet att meditation & lugn yoga skulle hjälpa er så mycket.

 

Bli frisk nu fina fina du!!!! <3

 

Läs gärna också…

”Har jag disciplin eller ätstörning?”

”Vill du bli smal som en supermodell?”

Vad är din relation till mat?

Vad har du för relation till din kropp?

 

Vad har du för relation till din kropp? Blogg3-2 Blogg3-3

Outfit – Lululemon

 

Dagarna med Yogiakademin ser ganska lika ut… vi börjar med yoga på stranden vid 06-tiden å hänger på mattan till halv nio för att sen slänga oss i vågorna och bli fräscha till den goda brunchen. På eftermiddagarna flowar vi i typ två timmar för att sen avsluta med solnedgångsbad. Drömska dagar helt enkelt. Men varje dag har också något unikt….Ett nytt tema. En ny fråga. En ny sak att reflektera över.

 

Dagens fråga löd…

 

”Vad har du för relation till din kropp?”

 

En fråga jag tror vi alla kan relatera till. En fråga som ligger mig varmt varmt om hjärtat. En fråga som verkligen var mitt huvudtema på mitt första Vipassana retreat.

 

Hur många dömande tankar finns egentligen där i vårt bakhuvud?

 

”Du har tjocka lår…”, ”Du är för kort..”, ”Du är klen..”, ”Du har stripigt hår”, ”Du har dålig hy…” Bla bla bla…

 

Jag kan ju bara tala för mig själv men i mitt huvud finns det massor. Exempelvis  när jag äter den där ”onyttiga” efterrätten kan ”Du är tjock” tankar ploppa upp i mitt huvud också MEN (tillskillnad från när jag var yngre och innan jag började meditera) tror jag inte på dem. Det är ju bara en galen tanke som är långt ifrån sann. Rationellt vet vi ju alla att det krävs mer än en efterrätt. Och i längden vad händer om vi går upp några kilon hit eller dit? Givetvis ska vi eftersträva en hälsosam och icke överviktig kropp men hälsosam är inte modellsmal eller fitness-tränad.  Är det värt att kämpa för att vara smal och vara livrädd för att bli tjock livet ut? Vem är det egentligen vi kämpar för?

 

Kanske ska vi inte döma oss själva för att sådana tankar kommer ibland, det är nog svårt att inte alls bli påverkad av alla bantningstips och reklamer med perfekta kroppar och vackra ansikten. När de där tankarna kommer till mitt medvetande nuförtiden så skattar jag åt dem, för det är ju idioti. Jag tackar meditationen för denna lärdom. JAG ÄR INTE MINA TANKAR!

 

Läs gärna ”Vill du blir smal som en supermodell”

 

 

metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Home
34 kvadrat
Lifestyle
Tess Montgomery
Home
Andrea Brodin
Mode
Paulina Forsberg
Mode
Mathilda Weihager
Lifestyle
Henrietta Fromholtz
Hälsa
Ida Warg
Hälsa
Foodjunkie
Mode
Petra Tungården
Lifestyle
Susanne Barnekow
Mode
Pamela Bellafesta
Lifestyle
Linn Herbertsson
Lifestyle
Makeup by Lina
Lifestyle
Elin Johansson
Lifestyle
Josefin Dahlberg
Hälsa
Fannie Redman
Mode
Fanny Ekstrand
Hälsa
Sassa Asli
Hälsa
Josefines Yoga
Mode
Emma Danielsson
Lifestyle
Sandra Beijer
Man
Niklas Berglind