Ibland känner jag mig som ett djur i bur. En galen vild häst som bara vill springa och springa på vidsträckta ängar, fullkomligt fri och totalt närvarande. Denna känslan har varit med mig så länge jag kan minnas. Från att jag som liten tvingades sitta still i klassrummet när hela mitt väsen ville ut och leka i skogen till att jag senare var instängd i obekväma kläder på ett kontor när varenda cell ville slita av sig kläderna och springa fritt i naturen.

Klaustrofobi. Frustration. Rastlöshet.

Både i skolan och på kontoret tvingade jag mig att sitta kvar där på stolen och låtsas som ingenting när min kropp höll på att brännas upp inifrån. Samhällets normer för hur en duktig liten flicka skulle bete sig dominerade. För att passa in tryckte jag undan känslorna. Höll in magen. Höll andan. Höll ut.

När jag för några år sedan hittade aktiva meditationer var det därför som att komma hem. Äntligen, var det tillåtet att leva ut det kroppen skrek inombords. Jag blev uppmuntrat att skrika så gällt jag kunde, ligga på golvet och sprattla, slåss med kuddar, dansa som en tok…

Till en början var det visserligen obekvämt att ge känslorna ett externt uttryck eftersom jag förtryckt dem under så lång tid. Det kändes fortfarande förbjudet. Men steg för steg började jag känna magin i att leva ut. Jag vågade ge mig hän. Släppa taget.

Jag lät mig gråta tills ögonen svullnade upp, skrika tills jag tappade rösten, slåss tills varenda ovän var dödad och dansa tills sinnet försvann.

Dessa galenskaper leder mig nämligen till den riktiga Josefine bortom alla samhällsnormer. Den Josefine som finns bakom mina tankar, min kropp… som finns bakom min roll som vän, dotter, yogini, svenska, yogalärare, bloggerska…

Galenskaperna för mig bakom alla ytliga lager och roller in till den Josefine som helt enkelt bara ÄR – alltid har varit och alltid kommer vara likadan. Som inte behöver ”göra” något för att känna sig värdefull. Som är i fullkomlig harmoni. Som delar från ett öppet hjärta. Som lever i naturlig tacksamhet. Som ser allt med klarhet. Som vet att allt är som det ska vara.

När jag fått leva ut försvinner rastlösheten, jag landar automatiskt i stillhet. Att sitta känns plötsligt vackert och harmoniskt istället för klaustrofobiskt och frustrerande.

När min själ är på villovägar, är livet en smärtsam skräckfilm. Oavsett yttre omständigheter känner jag mig vilsen, galen, förvirrad och fruktansvärt rädd. Vad jag än gör, var jag än är, vem jag än tillbringar tid med så är jag i SMÄRTA. En smärta som lever i varenda cell i min kropp och ger känslan av att den likt en tickande bomb snart kommer att explodera. En smärta som, oavsett hur mycket jag letar, inte uppkommit på grund av en annan person eller yttre omständighet. En smärta som inte har med någon relation, misslyckande, skada eller sjukdom att göra. En smärta där hela existensen ifrågasätts.

I dessa stunder av smärta gör jag allt i min makt för att fly. Jag ser till att to-do listan hela tiden fylls på och betas av i ett enormt tempo – jag bokar upp mig, drar igång projekt, omger mig med intensiva människor och hjälper dem mer än gärna med deras problem. Jag ser till att aldrig få en lugn stund. Jag vet nämligen att stillhet gör jävligt ont. Stillhet betyder smärta.

Men tids nog kommer det där skräckinjagande lugnet  – SMÄRTAN blir ett faktum. Det plågsammaste av allt är vetskapen om att ingen annan kan hjälpa mig ur den, jag måste möta detta obeskrivliga obehag.

Kärleksfulla och ömsinta ord från mina nära är absolut inte betydelselösa, snarare tvärt om. Det ger mig hopp och gör att det känns viktigt att gå igenom smärtan för att kunna mötas i kärlek på andra sidan. Men oavsett peppande ord måste jag gå igenom det själv. Ingen annan kan göra det åt mig. Tyvärr. Det är jag som flytt ifrån mina obehagliga känslor, från mitt mörker. Det är jag som nu måste möta och deala med min skit alldeles själv.

Jag sätter mig ner, blundar. Tar ett djupt andetag och känner efter. Och YES. Det gör f**king jävla ont överallt. I smärtan ifrågasätter jag ALLT. Jag är fullkomligt förvirrad. Men jag sitter kvar.

Jag observerar floder av tårar som rinner längst min kind.

Jag låter dessa vara.

Jag observerar mitt andetag som är så ytligt att det känns som om jag håller på att kvävas.

Jag låter mig kvävas.

Jag observerar tyngden i bröstet som känns som om jag håller på att få en hjärtattack.

Jag låter mig dö.

Jag ger mig hän för det gör så ont att jag inte längre orkar hålla emot eller kontrollera. Jag tvingas tillåta det som är att vara. Jag seglar med i full närvaro men låter någon större kraft ta över rodret.

Sitter med smärtan och observerar. Hur känns den i min kropp? Var sitter den? Kan jag acceptera och låta den vara?

(Foto – Adam Klingeteg)

Steg för steg, timme för timme, dag för dag infaller sig ett lugn. Det är som om min själ sakta börjar hitta tillbaka hem. Vad jag än gör, var jag än är, vem jag än tillbringar tid så känner jag mig plötsligt trygg och i harmoni. Det blir tydligt hur allt förändras hela tiden.

ANICCA.