Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

hav

Sover utomhus i Indien

En liten hälsning från min utomhussäng i Khola Beach. Alltså, varenda cell i min kropp älskar att leva såhär med naturen och djuren. Ända sen jag var liten och kollade på Djungelboken har jag romantiserat om ett liv bland träd och hav och när jag blev lite större drömde jag om att gifta mig med en Tarsan. Hehe!

 

Så detta liv är i alla fall ganska likt den drömmen även om den stora mjuka dubbelsängen finns precis innanför dörren. Hittills har den dock stått orörd och jag har sovit utomhus varje natt. Sååå magiskt.

 

Kärlek från min favvo plats på jorden ❤️

Khola Beach med Yogiakademin

yogiakademin

Heeeeello! Jag vet att jag tjatar lite men längtar sååå mycket. Snart snart snart är jag här på Khola Beach igen! Dessa dagar i Sverige har varit mysiga MEN samtidigt har jag saknat barfotalivet, värmen, att yoga utomhus, bada i havet, communityn på retreaten…

 

Det är som att jag uppskattar varje ögonblick mer när jag får bara i naturen och i värmen. Så tacksam över att jag får leva så stor del av mitt liv i naturen. Vore så kul om några av er läsare kommer och joinar mig i vinter.

 

 

Massa kärlek <3

Möter min rädsla

Jag vaknar tidigt och går ut på balkongen överblickandes den oändliga Atlantiska horisonten. Sätter mig på yogamattan. Solen håller precis på att gå upp. Vågorna ser gigantiska ut. Jag vet att det närmar sig. Magen knyter sig.

 

Morgonen brukar vara min primetime, tiden jag känner mig som starkast och mest harmoniskt. Nu är jag kraftlös, kroppen vill inte röra sig på mattan idag. Stel av rädsla.

 

”Fuck, varför har jag gett mig in i detta igen?” ”Jag kommer skada mig och varken kunna yoga eller hålla retreat.”

 

Medan jag sitter där på balkongen i gryningen, ser jag förundrat hur de första surfarna enkelt slänger sig i vattnet och börjar leka med vågorna. De liksom dansar fram småpratandes med varandra. De är ETT med havet. De garvar mellan paddlingstagen. Hos dem verkar ordet rädsla och surfing vara motsatser snarare än synonymer. Med blicken försjunken på dessa lekfulla surfare, börjar min begravda surfdröm sakta att återfödas. Som 18-åring, flyttade jag till andra sidan jorden för att förverkliga den. Det gick sådär, fick brädan i huvudet på första försöket i Bondi beach. Gav upp. Rädslan föddes.

 

Jag hör hur gänget från Surfakademin börjar vakna till liv… knuten i magen blir snarare en stor klump. Kroppen darrar.

 

”OK, vad ska jag göra nu? Hmm…kanske ska jag säga att känner mig lite krasslig, att jag stannar hemma och mediterar nu och laddar för att surfa i eftermiddag istället…?”

 

Surfakademiligan ser igenom min rädsla, peppar och övertalar mig. Jag börjar långsamt och motvilligt ta på mig våtdräkten. Stunden senare står jag alltså där vid strandkanten med brädan under armen med intentionen att möta min rädsla.

 

Vi paddlar ut ihop, väl i vattnet känns det OK. Härligt till och med. Jag fångar vågor. Havet och jag spelar i samma lag. Jag är helt närvarande med paddlingen och vågorna men efter någon timme, blickar jag in mot land. Inser att den tidigare breda stranden har försvunnit, vattnet är högt, nu slår vågorna nästan hela vägen upp till den höga stenmuren som begränsar havet från staden.

 

En bild swishar förbi bakom tredje ögat, jag ser hur vågen smashar in både mig och brädan i den där stenmuren. Hjärtat hoppar till. Kroppen skakar. Tårarna börjar spruta. Havet förvandlas till min fiende. Vågorna känns jättestora och otäcka. Jag känner mig fullkomligt hjälplös.

 

”Hur ska jag ta mig in?” ”Hur duktiga än surfinstruktörerna är så kan de ju inte trolla mig och brädan in till land. Det är JAG som måste ta mig dit utan att smashas in i stenmuren. En omöjlig uppgift”

Efter en stund ser Peter att jag sitter själv utanför alla andra med tårar som sprutar. Han fattar först ingenting, för honom är ju vågorna fortfarande hans bästa vänner. Efter att jag skällt ut honom för att det var helt oansvarigt att ta ut mig i högvatten så erbjuder han sig snällt att paddla in med mig och när vi närmar oss muren hjälper han mig med min bräda. Yes, han lyckas på något mirakulöst vis paddla med två brädor samtidigt som jag har fullt show att frakta in endast min egen kropp till land. Med andan i halsen lyckas jag tillslut ta mig upp. Lättad. Jag överlevde. Jag andas ut och får perspektiv på situationen, från land inser jag att vågorna faktiskt inte är så läskiga och stora utan att det snarare var min rädsla som satte på mig skeva glasögon. Nu är jag redo att slänga mig i vattnet om några timmar igen!

 

metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Lifestyle
Susanne Barnekow
Lifestyle
Josefin Dahlberg
Lifestyle
Linn Herbertsson
Mode
Petra Tungården
Home
34 kvadrat
Mode
Paulina Forsberg
Lifestyle
Elin Johansson
Home
Andrea Brodin
Hälsa
Ida Warg
Lifestyle
Henrietta Fromholtz
Lifestyle
Makeup by Lina
Mode
Mathilda Weihager
Lifestyle
Sandra Beijer
Lifestyle
Tess Montgomery
Hälsa
Foodjunkie
Mode
Fanny Ekstrand
Mode
Emma Danielsson
Mode
Pamela Bellafesta
Hälsa
Josefines Yoga
Man
Niklas Berglind
Hälsa
Fannie Redman