Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

hav

Möter min rädsla

Jag vaknar tidigt och går ut på balkongen överblickandes den oändliga Atlantiska horisonten. Sätter mig på yogamattan. Solen håller precis på att gå upp. Vågorna ser gigantiska ut. Jag vet att det närmar sig. Magen knyter sig.

 

Morgonen brukar vara min primetime, tiden jag känner mig som starkast och mest harmoniskt. Nu är jag kraftlös, kroppen vill inte röra sig på mattan idag. Stel av rädsla.

 

”Fuck, varför har jag gett mig in i detta igen?” ”Jag kommer skada mig och varken kunna yoga eller hålla retreat.”

 

Medan jag sitter där på balkongen i gryningen, ser jag förundrat hur de första surfarna enkelt slänger sig i vattnet och börjar leka med vågorna. De liksom dansar fram småpratandes med varandra. De är ETT med havet. De garvar mellan paddlingstagen. Hos dem verkar ordet rädsla och surfing vara motsatser snarare än synonymer. Med blicken försjunken på dessa lekfulla surfare, börjar min begravda surfdröm sakta att återfödas. Som 18-åring, flyttade jag till andra sidan jorden för att förverkliga den. Det gick sådär, fick brädan i huvudet på första försöket i Bondi beach. Gav upp. Rädslan föddes.

 

Jag hör hur gänget från Surfakademin börjar vakna till liv… knuten i magen blir snarare en stor klump. Kroppen darrar.

 

”OK, vad ska jag göra nu? Hmm…kanske ska jag säga att känner mig lite krasslig, att jag stannar hemma och mediterar nu och laddar för att surfa i eftermiddag istället…?”

 

Surfakademiligan ser igenom min rädsla, peppar och övertalar mig. Jag börjar långsamt och motvilligt ta på mig våtdräkten. Stunden senare står jag alltså där vid strandkanten med brädan under armen med intentionen att möta min rädsla.

 

Vi paddlar ut ihop, väl i vattnet känns det OK. Härligt till och med. Jag fångar vågor. Havet och jag spelar i samma lag. Jag är helt närvarande med paddlingen och vågorna men efter någon timme, blickar jag in mot land. Inser att den tidigare breda stranden har försvunnit, vattnet är högt, nu slår vågorna nästan hela vägen upp till den höga stenmuren som begränsar havet från staden.

 

En bild swishar förbi bakom tredje ögat, jag ser hur vågen smashar in både mig och brädan i den där stenmuren. Hjärtat hoppar till. Kroppen skakar. Tårarna börjar spruta. Havet förvandlas till min fiende. Vågorna känns jättestora och otäcka. Jag känner mig fullkomligt hjälplös.

 

”Hur ska jag ta mig in?” ”Hur duktiga än surfinstruktörerna är så kan de ju inte trolla mig och brädan in till land. Det är JAG som måste ta mig dit utan att smashas in i stenmuren. En omöjlig uppgift”

Efter en stund ser Peter att jag sitter själv utanför alla andra med tårar som sprutar. Han fattar först ingenting, för honom är ju vågorna fortfarande hans bästa vänner. Efter att jag skällt ut honom för att det var helt oansvarigt att ta ut mig i högvatten så erbjuder han sig snällt att paddla in med mig och när vi närmar oss muren hjälper han mig med min bräda. Yes, han lyckas på något mirakulöst vis paddla med två brädor samtidigt som jag har fullt show att frakta in endast min egen kropp till land. Med andan i halsen lyckas jag tillslut ta mig upp. Lättad. Jag överlevde. Jag andas ut och får perspektiv på situationen, från land inser jag att vågorna faktiskt inte är så läskiga och stora utan att det snarare var min rädsla som satte på mig skeva glasögon. Nu är jag redo att slänga mig i vattnet om några timmar igen!

 

Egentid i skärgården

Hej kära ni! Nu sitter jag på Sjögull, ångbåten som tar mig tillbaka från vackra Vättersö till stora staden. I söndags när solen stod som högst var jag ute på promenad på djurgården och kände….hmmm en light variant av klaustrofobi…

 

”Jag måste till RIKTIG natur. Jag måste bort från alla bilar och människor ett tag. Jag pallar inte alla intryck . Jag vill vara själv med träden, fåglarna, vattnet…”.

 

Så när jag kom hem från min promenad satte jag mig vid datorn och gick in på airbnb…  Sökning: STUGA I SKÄRGÅRDEN. Åh då hittade jag denna lilla pärla. Dagen därpå satte jag mig på Sjögull som på två timmar tog mig ut till Vättersö, en ö utan varken bilar eller affärer. Och såhär års även en nästintill folktom ö.

Under några dagar har jag verkligen fått EGENTID i naturen, inte träffat en enda människa…haha! De första timmarna kändes lite ensliga men efter en yogasession och en timmes meditation hade jag fullkomligt landad DÄR. Eller snarare HÄR i mig själv. Dagarna har bestått av många timmars meditation, yoga och shaking men jag har även gått vackra promenader, läst OSHO och umgåtts med naturen. Jag vill inte leva såhär alltid men några dagar då och då skapar verkligen magi för min själ. Det är som om jag hittar tillbaka till det som är på riktigt, till det som betyder något EGENTLIGEN. När jag varit i stan, för mycket online eller bland människor för länge så förlorar jag min riktning. Mitt fokus är utåt istället för inåt. Jag snöar in mig på småsaker. En tomhet uppstår. Jag är inte längre kapabel att ge till någon annan. Min kreativitet försvinner. Med andra ord, jag tappar bort mig själv och med det också meningen med allting.

Nu har jag dock lärt mig att det inte krävs mycket för att känna mig levande igen. I sådana lägen behöver jag bara några meditationer och lite egentid för att komma tillbaka till min fulla potential, min energi och kreativitet. Känna mening igen.

Och efter några dagar som eremit vill jag inget annat än att leka med mina nära och kära igen. Relationer är det som gör livet värt att leva men för att kunna vara i relationer behöver jag också egentid. Annars är det som att jag tappar bort mig själv i relationerna och då finns det ju ingen poäng för mina nära och kära att vara i relation med mig eftersom jag ju är borttappad!

Om du känner igen dig (jag tror inte alla har detta behov) så kan jag varmt rekommendera att spana in något ”eremit-vänligt” boende på airbnb eller någon annanstans. Lite läskigt till en början men sååååå välbehövligt!

 

FULL AV KÄRLEK!

Magisk bananpaj & filmkväll

Glutenfri bananpajGlutenfri bananpaj

Heeeeeeej! Igår experimeterade jag ihop en heeeeelt magisk bananpaj om jag får säga det själv! Himmelskt god och dessutom fri från sånt där din mage kanske inte gillar – gluten, mjölk & vitt-socker. Jag njöt av min under täcken framför havet – MAGI!

 

Ingredienser…

3-4 bananer

1,5 dl havregryn (glutenfria om du vill)

0,5 dl mandelmjöl

100 g kokosolja

1/2 tsk vaniljpulver

1/2 dl agavesirap

 

Gör så här…

  1. Sätt på ugnen på 200 grader.
  2. Blanda ihop alla ingredienser utom banan i en bunke.
  3. Skiva ner bananen i en pajform. Bred ut smeten ovanpå bananskivorna.
  4. Grädda i ugnen i ca 20 minuter, tills pajen har fått färg.
  5. Servera varm tillsammans med lite Oatly havre-glass!
  6. NJUT!!!

 

Sen blev det filmkväll! Jag kollar så sällan på film men shit va det är mysigt ibland – speciellt utomhus med massa duntäcken & kuddar!

 

Glutenfri bananpaj

metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Lifestyle
Henrietta Fromholtz
Home
34 kvadrat
Hälsa
Foodjunkie
Hälsa
Ida Warg
Lifestyle
Elin Johansson
Lifestyle
Sandra Beijer
Mode
Paulina Forsberg
Mode
Pamela Bellafesta
Home
Andrea Brodin
Hälsa
Josefines Yoga
Lifestyle
Josefin Dahlberg
Lifestyle
Vanja Wikström
Lifestyle
Susanne Barnekow
Mode
Petra Tungården
Mode
Fanny Ekstrand
Lifestyle
Linn Herbertsson
Lifestyle
Makeup by Lina
Lifestyle
Tess Montgomery
Hälsa
Fannie Redman
Man
Niklas Berglind
Mode
Chrystelle Eriksberger