Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

galen

LÅT MIG LEVA UT

lev ut

Ibland känner jag mig som ett djur i bur. En galen vild häst som bara vill springa och springa på vidsträckta ängar, fullkomligt fri och totalt närvarande. Denna känslan har varit med mig så länge jag kan minnas. Från att jag som liten tvingades sitta still i klassrummet när hela mitt väsen ville ut och leka i skogen till att jag senare var instängd i obekväma kläder på ett kontor när varenda cell ville slita av sig kläderna och springa fritt i naturen.

 

Klaustrofobi. Frustration. Rastlöshet.

 

Både i skolan och på kontoret tvingade jag mig att sitta kvar där på stolen och låtsas som ingenting när min kropp höll på att brännas upp inifrån. Samhällets normer för hur en duktig liten flicka skulle bete sig dominerade. För att passa in tryckte jag undan känslorna. Höll in magen. Höll andan. Höll ut.

 

När jag för några år sedan hittade aktiva meditationer var det därför som att komma hem. Äntligen, var det tillåtet att leva ut det kroppen skrek inombords. Jag blev uppmuntrat att skrika så gällt jag kunde, ligga på golvet och sprattla, slåss med kuddar, dansa som en tok…

 

Till en början var det visserligen obekvämt att ge känslorna ett externt uttryck eftersom jag förtryckt dem under så lång tid. Det kändes fortfarande förbjudet. Men steg för steg började jag känna magin i att leva ut. Jag vågade ge mig hän. Släppa taget.

 

Jag lät mig gråta tills ögonen svullnade upp, skrika tills jag tappade rösten, slåss tills varenda ovän var dödad och dansa tills sinnet försvann.

 

Dessa galenskaper leder mig nämligen till den riktiga Josefine bortom alla samhällsnormer. Den Josefine som finns bakom mina tankar, min kropp… som finns bakom min roll som vän, dotter, yogini, svenska, yogalärare, bloggerska…

 

Galenskaperna för mig bakom alla ytliga lager och roller in till den Josefine som helt enkelt bara ÄR – alltid har varit och alltid kommer vara likadan. Som inte behöver ”göra” något för att känna sig värdefull. Som är i fullkomlig harmoni. Som delar från ett öppet hjärta. Som lever i naturlig tacksamhet. Som ser allt med klarhet. Som vet att allt är som det ska vara.

 

När jag fått leva ut försvinner rastlösheten, jag landar automatiskt i stillhet. Att sitta känns plötsligt vackert och harmoniskt istället för klaustrofobiskt och frustrerande.

DU ÄR GALEN!

Josefine bengtsson. Du är galen!

Läsarkommentar…

Hej josefine!

Har läst din blogg då och då och finner det inspirerande att du gick från det klassiska sthlmslivet med karriärshets osv till att göra din grej och njuta av livet. Jag började själv för ca 1,5 år sedan att meditera regelbundet/köra yoga. DÅ var jag fast i tankar som snurrade kring karriärshets, skaffabarnhets, springa på krogenhets, resa 2 varv runt jorden osv. Har nu hunnit göra en del livsförändringar som bara får mig mer och mer på ”the right track”, det som verkligen är JAG och inte bilden av hur en tjej i 25årsåldern SKA leva. Tex har jag skaffat husdjur som jag längtat efter i flera år, trots att man blir bunden osv. IDAG är allt annorlunda och jag börjar tänka tankar om att flytta ifrån centrala sthlm ut till landet. Bara omge mig med djur, natur och riktigt liv. Har man blivit komplett galen? Att man som ung tjej, som jobbar med ekonomi inne i centrala sthlm vill dra ut till landet?? Skulle mina kollegor höra mig skulle de tro jag var galen. Men jag har börjat tycka att naturen är så vacker, hundra ggr finare än diamanter och diors senaste solglasögon.

Vet inte varför jag skriver detta, men antar att jag vill höra ett ”du är inte galen” haha =). Tack för en riktigt nice blogg som jag tror många människor finner stöd i.

 

Mitt svar…

Du är galen Zara. Men det är den finaste komplimangen jag kan ge dig. Enligt samhället är vi galna när vi bryter normer och börjar ifrågasätta dess struktur.

 

Hur som helst, när det där suget efter mening kommer och vi vill förstå livet på ett djupare plan måste vi låta oss gå den vägen annars tappar vi oss själva fullständigt, det är då jag tror vi blir deprimerade. Vi slutar leva och blir som robotar som bara följer det någon säger till oss – är ”duktiga” och beter oss så som man ska.

 

Trots att samhället från att vi är föds gör allt för att bura in oss i en liten likriktad box måste vi våga lyssna på vårt eget hjärta (bara det vet vår väg). Om alla började följa sina hjärtan skulle förmodligen samhället fullständigt förändras (kanske raseras) och förändringar är ju det läskigaste vi människor vet (oavsett om det är en ”bra” förändring).

 

Jag har nog alltid haft någon strävan att förstå  livet på ett djupare plan (det kanske vi alla har?) så när jag under mina skolår började utforska yogan och meditationen var det som att hitta hem. Trots det behövde jag först vandra vilse en stund i prestationsångesten och stressens värld. Mitt ”klassiska sthlmsliv” var ok men jag kände mig instängt och visste att mitt hjärta var på fel plats. Så fort jag fick rast sprang jag ut i skogen för att krama träd och till mina lärares och chefers stora förvåning försökte jag demonstrativt visa min kärna genom att sitta barfota på golvet och jobba. Tillslut lät jag hjärtat bestämma och tillät mig själv att bli galen – vilket jag inte ångrar en sekund

 

Tack för att du delar Zara. Naturen is ”the shit” och ja hundra ggr finare än Diors senaste glasögon. Fortsätt vara GALEN!

 

Läs gärna också:

”Vad är meningen med livet”

metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Lifestyle
Henrietta Fromholtz
Home
34 kvadrat
Hälsa
Foodjunkie
Hälsa
Ida Warg
Lifestyle
Elin Johansson
Lifestyle
Sandra Beijer
Mode
Paulina Forsberg
Mode
Pamela Bellafesta
Home
Andrea Brodin
Hälsa
Josefines Yoga
Lifestyle
Josefin Dahlberg
Lifestyle
Vanja Wikström
Lifestyle
Susanne Barnekow
Mode
Petra Tungården
Mode
Fanny Ekstrand
Lifestyle
Linn Herbertsson
Lifestyle
Makeup by Lina
Lifestyle
Tess Montgomery
Hälsa
Fannie Redman
Man
Niklas Berglind
Mode
Chrystelle Eriksberger