Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

ensam

Höstdepression

När jag spelar tillbaka bandet lite så inser jag att jag de senaste åren har jag gått in i någon form av höstdepression. Det är något som smyger sig på i början av september för att sen eskalera i resten av månaden och i mitten av oktober brukar jag se till att göra något radikalt för att ta tag i den. Möta min smärta.

 

För två år sen åkte jag exempelvis till Colorado och genomgick ett Pathoflove retreat (Full av kärlek, tom på ord) och förra året satte jag mig ensam i en liten hydda och mötte smärtan med meditation (Min vecka som eremit).

 

När den här höstdepressionen eller smärtan är närvarande gör det jävligt ont att leva. Så fort jag stannar upp och inte distraherar mig så känner jag mig vilsen, förvirrad, rädd, ifrågasättande och framförallt fylld av sorg. Det är som om tårarna inte vill sluta rinna. En smärta som lever i varenda cell i min kropp och ger känslan av att den likt en tickande bomb snart kommer att explodera. En smärta som, oavsett hur mycket jag letar, inte uppkommit på grund av en annan person eller yttre omständighet. En smärta som inte har med någon relation, misslyckande, skada eller sjukdom att göra. En smärta som bara är där… varje höst.

Jag drömmer om att någon kärleksprins ska komma och rädda mig ur denna smärta men vet samtidigt att ingen annan kan göra det åt mig. Jag måste möta detta obeskrivliga obehag alldeles ensam. Vilket kanske är värst av allt för det får mig verkligen att känna mig just ENSAM.

 

I dessa stunder av smärta är min första impuls att FLY. Jag ser till att to-do listan hela tiden fylls på och betas av i ett enormt tempo – jag bokar upp mig, drar igång projekt, omger mig med intensiva människor och hjälper dem mer än gärna med deras problem. Jag ser till att aldrig få en lugn stund. Jag vet nämligen att stillhet gör jävligt ont. Stillhet betyder smärta.

Hursomhelst, ju mer jag börjar förstå mig själv och ser hur dessa ”smärttåg” kommer i cykler (oftast på hösten) så blir jag också medveten om mina flyktbeteenden. När den medvetenheten kommer så funkar dessa tekniker ”tyvärr” heller inte lika bra. Jag vet ju om att det enda sättet att slippa leva med smärtan är att sluta fly och istället lugna ner mig, lägga alla projekt åt sidan och sätta mig ner med mig själv.

 

Så tillslut brukar det alltså leda till att jag bokar in ett retreat eller ser till i alla fall vara ensam för att få ro till massa meditation.

 

Jag sätter mig ner med smärtan och bara observerar. Hur känns den i min kropp? Jag noterar mitt ytliga andetag. Jag noterar floder av tårar som rinner längst min kind. Jag noterar tyngden i bröstet. Jag noterar spänningen i magen. Det gör ont. Jag är fullkomligt förvirrad. Varenda cell i min kropp vill springa därifrån MEN jag sitter kvar. Jag ger mig hän för det gör så ont att jag inte längre orkar hålla emot eller kontrollera. Jag tvingas tillåta det som är att vara. Jag seglar med i full närvaro men låter så småningom någon större kraft ta över rodret.

Meditation för meditation, position för position,  stund för stund, dag för dag så är det som om min själ sakta börjar hitta tillbaka hem igen och jag har helt glömt hur det var att leva i smärta. Höstens depression verkar ha blåst bort för detta år. Kanske ses vi igen nästa år men nu njuter jag av lugnet efter stormen.

 

Om någon känner samma ska så hoppas jag att min text kan ge lite hopp och påminnelse om att allt faktiskt förändras hela tiden.

 

Tack för att du läste.

 

All kärlek

Foto – Adam Klingeteg

Möter min smärta

möter min smärta

När min själ är på villovägar, är livet en smärtsam skräckfilm. Oavsett yttre omständigheter känner jag mig vilsen, galen, förvirrad och fruktansvärt rädd. Vad jag än gör, var jag än är, vem jag än tillbringar tid med så är jag i SMÄRTA. En smärta som lever i varenda cell i min kropp och ger känslan av att den likt en tickande bomb snart kommer att explodera. En smärta som, oavsett hur mycket jag letar, inte uppkommit på grund av en annan person eller yttre omständighet. En smärta som inte har med någon relation, misslyckande, skada eller sjukdom att göra. En smärta där hela existensen ifrågasätts.

 

I dessa stunder av smärta gör jag allt i min makt för att fly. Jag ser till att to-do listan hela tiden fylls på och betas av i ett enormt tempo – jag bokar upp mig, drar igång projekt, omger mig med intensiva människor och hjälper dem mer än gärna med deras problem. Jag ser till att aldrig få en lugn stund. Jag vet nämligen att stillhet gör jävligt ont. Stillhet betyder smärta.

 

Men tids nog kommer det där skräckinjagande lugnet  – SMÄRTAN blir ett faktum. Det plågsammaste av allt är vetskapen om att ingen annan kan hjälpa mig ur den, jag måste möta detta obeskrivliga obehag.

möter min smärta1

Kärleksfulla och ömsinta ord från mina nära är absolut inte betydelselösa, snarare tvärt om. Det ger mig hopp och gör att det känns viktigt att gå igenom smärtan för att kunna mötas i kärlek på andra sidan. Men oavsett peppande ord måste jag gå igenom det själv. Ingen annan kan göra det åt mig. Tyvärr. Det är jag som flytt ifrån mina obehagliga känslor, från mitt mörker. Det är jag som nu måste möta och deala med min skit alldeles själv.

 

Jag sätter mig ner, blundar. Tar ett djupt andetag och känner efter. Och YES. Det gör f**king jävla ont överallt. I smärtan ifrågasätter jag ALLT. Jag är fullkomligt förvirrad. Men jag sitter kvar.

 

Jag observerar floder av tårar som rinner längst min kind.

Jag låter dessa vara.

 

Jag observerar mitt andetag som är så ytligt att det känns som om jag håller på att kvävas.

Jag låter mig kvävas.

 

Jag observerar tyngden i bröstet som känns som om jag håller på att få en hjärtattack.

Jag låter mig dö.

 

Jag ger mig hän för det gör så ont att jag inte längre orkar hålla emot eller kontrollera. Jag tvingas tillåta det som är att vara. Jag seglar med i full närvaro men låter någon större kraft ta över rodret.

 

Sitter med smärtan och observerar. Hur känns den i min kropp? Var sitter den? Kan jag acceptera och låta den vara?

möter min smärta4

(Foto – Adam Klingeteg)

 

Steg för steg, timme för timme, dag för dag infaller sig ett lugn. Det är som om min själ sakta börjar hitta tillbaka hem. Vad jag än gör, var jag än är, vem jag än tillbringar tid så känner jag mig plötsligt trygg och i harmoni. Det blir tydligt hur allt förändras hela tiden.

 

ANICCA.

Min vecka som eremit

Min vecka som eremit Min vecka som eremit

Heeeeeeej bästa ni!

 

Nu är jag tillbaka efter min vecka utan kontakt med omvärlden. Det känns som en evighet. Nu är det märkligt men också lite spännande att sitta här vid datorn igen. Jag har saknat att följa era yogaupplevelser så det är superkul att få läsa. Den som spar hon har!

 

Jag har alltså levt som en eremit på på denna vackra ödestrand i sju dagar utan yttre stimulans utöver naturens magiska dans. Trots det känns veckan oändlig lång och otroligt händelserik. Jag skulle vilja påstå att jag djup-dykt in i mitt inre och lyckats skapa en liknande känsla som under ett tiodagars vipassana retreat

 

I takt med solens uppgång har jag börjat dagen med låååång ljuvlig yoga i närvaro av vågornas brus och fåglarnas sång. En meditation i rörelse. Resten av dagen har bestått av mängder med sittande meditationer som varvats med magiska bad och läkande ayurvedisk mat.

 

Utifrån sett kan det låta ganska ensidigt, poänglöst och tråkigt. Vad är grejen med att sitta tyst i en vecka och inte göra ett skit? En vecka utan jobb där jag istället kunnat leka med mina vänner i Stockholm, dra till Kalifornien och surfa med min kärlek, utforska någon spännande storstad eller yoga med mina kompisar på stranden bredvid.

 

Hursomhelst, just nu kallade min själ efter något annat, efter att sitta still. Hade jag inte tagit tag i det själv vet jag att universum på ett eller annat sätt skulle ha gjort det åt mig. Så jag valde att lyssna. Jag valde att sätta mig ner och låta det som behövde observeras komma upp till ytan.

 

Under dessa intensiva dagar har jag upplevt meditationer av alla dess slag.

 

Meditationer i smärta. Meditationer i bliss. Meditationer som läkt min kropp från insidan. Meditationer som guidat mig till det jag behövde se. Meditationer som fått hela min kropp att vibrera. Meditationer som tagit fram lilla barnet i mig. Meditationer i fullkomlig tacksamhet. Meditationer i villkorslös kärlek. Meditationer som tvingat mig att släppa taget, som guidat mig in i tillit.

 

Kraftfullt är bara förnamnet. Jag kommer aldrig sluta förundras över vad vår kropp är kapabel till bara vi sätter oss ner och observerar.

 

Jag har ju mediterat såhär intensivt i flera dagar tidigare men då intängd på ett meditations center. Nu var det första gången som jag gjorde det ensam, det var ett liten experiemnt för mig själv. Skulle jag ha disciplin nog att sitta still flera timmar om dagen. Disciplin nog att låta mobilen bara avstängt. Disciplin nog att inte smita iväg på utflykt. De första dagarna gick det lite trögt (som det alltid gör även under retreat) men ju mer jag märkte meditationen magiska effekter, desto mer motiverat blev jag. Det var fantastiskt att ge mig själv denna vecka. Meditationsretreat som Vipassana är magi men vetskapen om att jag inte är beroende dem känns fint. Att jag kan gå djupt in i meditationen även på egen hand. Det handlar bara om att ge mig själv den tiden. Att meditera till vardags är givetvis också så givande men för att verkligen gå djupt tar det några dagar och timmar av stillasittande observation. Det går helt enkelt inte att komma in i samma tillstånd när man kollat facebook och mailat samma dag.

 

Tacksam över klarheten och så taggad på livet tillsammans igen!!! WIEEEEEE.

metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Lifestyle
Henrietta Fromholtz
Lifestyle
Linn Herbertsson
Hälsa
Foodjunkie
Home
34 kvadrat
Mode
Petra Tungården
Home
Andrea Brodin
Lifestyle
Josefin Dahlberg
Mode
Pamela Bellafesta
Lifestyle
Susanne Barnekow
Lifestyle
Sandra Beijer
Hälsa
Ida Warg
Mode
Mathilda Weihager
Lifestyle
Elin Johansson
Hälsa
Fannie Redman
Lifestyle
Tess Montgomery
Mode
Fanny Ekstrand
Lifestyle
Makeup by Lina
Mode
Paulina Forsberg
Hälsa
Josefines Yoga
Mode
Emma Danielsson
Man
Niklas Berglind