Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

ensam

Möter min smärta

möter min smärta

När min själ är på villovägar, är livet en smärtsam skräckfilm. Oavsett yttre omständigheter känner jag mig vilsen, galen, förvirrad och fruktansvärt rädd. Vad jag än gör, var jag än är, vem jag än tillbringar tid med så är jag i SMÄRTA. En smärta som lever i varenda cell i min kropp och ger känslan av att den likt en tickande bomb snart kommer att explodera. En smärta som, oavsett hur mycket jag letar, inte uppkommit på grund av en annan person eller yttre omständighet. En smärta som inte har med någon relation, misslyckande, skada eller sjukdom att göra. En smärta där hela existensen ifrågasätts.

 

I dessa stunder av smärta gör jag allt i min makt för att fly. Jag ser till att to-do listan hela tiden fylls på och betas av i ett enormt tempo – jag bokar upp mig, drar igång projekt, omger mig med intensiva människor och hjälper dem mer än gärna med deras problem. Jag ser till att aldrig få en lugn stund. Jag vet nämligen att stillhet gör jävligt ont. Stillhet betyder smärta.

 

Men tids nog kommer det där skräckinjagande lugnet  – SMÄRTAN blir ett faktum. Det plågsammaste av allt är vetskapen om att ingen annan kan hjälpa mig ur den, jag måste möta detta obeskrivliga obehag.

möter min smärta1

Kärleksfulla och ömsinta ord från mina nära är absolut inte betydelselösa, snarare tvärt om. Det ger mig hopp och gör att det känns viktigt att gå igenom smärtan för att kunna mötas i kärlek på andra sidan. Men oavsett peppande ord måste jag gå igenom det själv. Ingen annan kan göra det åt mig. Tyvärr. Det är jag som flytt ifrån mina obehagliga känslor, från mitt mörker. Det är jag som nu måste möta och deala med min skit alldeles själv.

 

Jag sätter mig ner, blundar. Tar ett djupt andetag och känner efter. Och YES. Det gör f**king jävla ont överallt. I smärtan ifrågasätter jag ALLT. Jag är fullkomligt förvirrad. Men jag sitter kvar.

 

Jag observerar floder av tårar som rinner längst min kind.

Jag låter dessa vara.

 

Jag observerar mitt andetag som är så ytligt att det känns som om jag håller på att kvävas.

Jag låter mig kvävas.

 

Jag observerar tyngden i bröstet som känns som om jag håller på att få en hjärtattack.

Jag låter mig dö.

 

Jag ger mig hän för det gör så ont att jag inte längre orkar hålla emot eller kontrollera. Jag tvingas tillåta det som är att vara. Jag seglar med i full närvaro men låter någon större kraft ta över rodret.

 

Sitter med smärtan och observerar. Hur känns den i min kropp? Var sitter den? Kan jag acceptera och låta den vara?

möter min smärta4

(Foto – Adam Klingeteg)

 

Steg för steg, timme för timme, dag för dag infaller sig ett lugn. Det är som om min själ sakta börjar hitta tillbaka hem. Vad jag än gör, var jag än är, vem jag än tillbringar tid så känner jag mig plötsligt trygg och i harmoni. Det blir tydligt hur allt förändras hela tiden.

 

ANICCA.

Min vecka som eremit

Min vecka som eremit Min vecka som eremit

Heeeeeeej bästa ni!

 

Nu är jag tillbaka efter min vecka utan kontakt med omvärlden. Det känns som en evighet. Nu är det märkligt men också lite spännande att sitta här vid datorn igen. Jag har saknat att följa era yogaupplevelser så det är superkul att få läsa. Den som spar hon har!

 

Jag har alltså levt som en eremit på på denna vackra ödestrand i sju dagar utan yttre stimulans utöver naturens magiska dans. Trots det känns veckan oändlig lång och otroligt händelserik. Jag skulle vilja påstå att jag djup-dykt in i mitt inre och lyckats skapa en liknande känsla som under ett tiodagars vipassana retreat

 

I takt med solens uppgång har jag börjat dagen med låååång ljuvlig yoga i närvaro av vågornas brus och fåglarnas sång. En meditation i rörelse. Resten av dagen har bestått av mängder med sittande meditationer som varvats med magiska bad och läkande ayurvedisk mat.

 

Utifrån sett kan det låta ganska ensidigt, poänglöst och tråkigt. Vad är grejen med att sitta tyst i en vecka och inte göra ett skit? En vecka utan jobb där jag istället kunnat leka med mina vänner i Stockholm, dra till Kalifornien och surfa med min kärlek, utforska någon spännande storstad eller yoga med mina kompisar på stranden bredvid.

 

Hursomhelst, just nu kallade min själ efter något annat, efter att sitta still. Hade jag inte tagit tag i det själv vet jag att universum på ett eller annat sätt skulle ha gjort det åt mig. Så jag valde att lyssna. Jag valde att sätta mig ner och låta det som behövde observeras komma upp till ytan.

 

Under dessa intensiva dagar har jag upplevt meditationer av alla dess slag.

 

Meditationer i smärta. Meditationer i bliss. Meditationer som läkt min kropp från insidan. Meditationer som guidat mig till det jag behövde se. Meditationer som fått hela min kropp att vibrera. Meditationer som tagit fram lilla barnet i mig. Meditationer i fullkomlig tacksamhet. Meditationer i villkorslös kärlek. Meditationer som tvingat mig att släppa taget, som guidat mig in i tillit.

 

Kraftfullt är bara förnamnet. Jag kommer aldrig sluta förundras över vad vår kropp är kapabel till bara vi sätter oss ner och observerar.

 

Jag har ju mediterat såhär intensivt i flera dagar tidigare men då intängd på ett meditations center. Nu var det första gången som jag gjorde det ensam, det var ett liten experiemnt för mig själv. Skulle jag ha disciplin nog att sitta still flera timmar om dagen. Disciplin nog att låta mobilen bara avstängt. Disciplin nog att inte smita iväg på utflykt. De första dagarna gick det lite trögt (som det alltid gör även under retreat) men ju mer jag märkte meditationen magiska effekter, desto mer motiverat blev jag. Det var fantastiskt att ge mig själv denna vecka. Meditationsretreat som Vipassana är magi men vetskapen om att jag inte är beroende dem känns fint. Att jag kan gå djupt in i meditationen även på egen hand. Det handlar bara om att ge mig själv den tiden. Att meditera till vardags är givetvis också så givande men för att verkligen gå djupt tar det några dagar och timmar av stillasittande observation. Det går helt enkelt inte att komma in i samma tillstånd när man kollat facebook och mailat samma dag.

 

Tacksam över klarheten och så taggad på livet tillsammans igen!!! WIEEEEEE.

Klaustrofobi i stan

Middag på balkongen-Middag på balkongen-  Middag på balkongen-

Alltså stan har sina föredelar men ibland får jag lite klaustrofobi – jag känner mig helt enkelt instängd när jag inte får leva i symbios med naturen. Men allt har sin tid, är inte riktigt redo att flytta ut ensam i skogen än i alla fall.

 

Just nu är Liljanskogen, Djurgården & balkongen mina räddningar de dagar jag vill ha himmel & träd. Så glad för dessa platser. När det inte regnar hänger jag typ mer på balkongen än i lägenheten :-). Häromdagen, hade jag världens mysigaste afton här med min kära vän Pernilla. MAGI. Rotfrukter i ugn, hummus, avokadosallad & jordgubbar – bästa bästa!

 

Nu ere dags att hoppa ut i skogen igen!!! 🙂

metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Lifestyle
Josefin Dahlberg
Hälsa
Foodjunkie
Hälsa
Träningsglädje
Home
34 kvadrat
Lifestyle
Tess Montgomery
Lifestyle
Vanja Wikström
Home
Andrea Brodin
Lifestyle
Henrietta Fromholtz
Lifestyle
Dasha Girine
Lifestyle
Elin Johansson
Mode
Petra Tungården
Mode
Fanny Ekstrand
Mode
Pamela Bellafesta
Hälsa
Ida Warg
Lifestyle
Sandra Beijer
Lifestyle
Makeup by Lina
Hälsa
Fannie Redman
Mode
Chrystelle Eriksberger
Lifestyle
Linn Herbertsson
Lifestyle
Susanne Barnekow
Hälsa
Josefines Yoga
Man
Niklas Berglind
Lifestyle
Sanne Alexandra
Man
Marcus Schuterman
Man
Viktor Frisk