deprimerad

Kan meditation leda till depression?

josefine bengtsson”Josefine, nu får du allt sluta med all den där meditationen”, ”Ska du verkligen vara ensam när du mår dåligt?”, ”Sluta ifrågasätta så mycket, varför kan du inte bara leva som alla andra!”

När jag berättar om mina tårar och min smärta är det ofta sådant jag får höra. Kanske låter jag deprimerad?

 

Yes, i stunder kan jag känna mig galet vilsen, förvirrad, rädd, ensam –  då är det som om tårarna inte vill ta slut. Ju djupare jag går inom mig, desto mer smärta tycks jag få uppleva. Yoga, meditation och annan så kallad spirituell praktik är helt enkelt långt ifrån bara bliss, harmoni och kärleksupplevelser – det innehåller även upplevelse av smärta. En smärta som i perioder förvirrar och liksom förgiftar hela vårt tillvaro.

 

Då kan man fråga sig – vad är grejen? Varför ska man medvetet utsätta sig för något som ger smärta?

 

För mig har det aldrig varit något val. Längtan efter att förstå är för stor. Livets existentiella frågor har poppat på min uppmärksamhet och som en konsekvens har smärtan sköljt över mig, omöjlig att ignorera. Jag kan liksom inte bara leva på när något inom min gnager. För att leva behöver jag helt enkelt gå igenom denna smärta då och då. Jag behöver ibland sätta mig ner och få det större perspektivet. Sätta mig ner och möta det jag sprungit ifrån när jag snöat i vardagens görande. Sätta mig ner och bara vara, timme ut och timme in, igen och igen. Tills acceptansen uppkommer.

josefine bengtsson

Vissa människor tycks kunna leka sig igenom livet utan att möta det där obehagliga men när det knackar på dörren verkar de flesta av oss efter en stund tvingas stanna upp, blicka inåt och låta det göra ont. Givetvis är det omöjligt för mig att veta vad som händer hos någon annan men jag vill dock tro att vi alla har en existentiella smärta inom oss som tittar fram när vi lägger listan åt sidan för att istället känna in livet. Sätt vem som helst ensam i ett rum utan yttre stimulans och se vad som händer.

 

I vardagen har vi ju alla hundratals strategier för att slippa möta det som gör ont. För att slippa möta dessa olösliga frågor. För att slippa känna den där ensamheten, utanförskapet, ilskan, sorgen, svartsjukan, förvirringen, hopplösheten…

 

I perioder behöver vi ignorera (springa ifrån) dessa frågor och känslor för att orka, för att leva, för att överleva. En genialisk strategi på kort sikt. Men flykten och ignoransen gör ju tyvärr inte att känslorna försvinner för alltid, vi har bara sparat dem till senare, lagrat dem i kroppen en stund. När vi flyr ifrån dem är det som att ta ett lån som gör att vi kan överleva i stunden men någon gång måste det där lånet betalas tillbaka.

 

För många av oss, har vi lånat och lånat i flera år. Men någon gång kommer det där lånet att krävas tillbaka – kanske kommer det i form av en skada, sjukdom, dödsbesked eller bara en inre röst som säger STOPP. Vi blir helt plötsligt medvetna om hur mycket vi lånat och inser att vi måste börja betala tillbaka.

josefine bengtsson

Det är då ”retreaten” är en räddning för mig. I vardagen finns inte den tiden det tar eller den tryggheten som behövs för att gå igenom smärtan. På ett retreat kan jag sätta mig ner i stillhet och observera. Låta känslorna komma upp till ytan. Låta smärtan vara. Låta transformationen ske. I takt med att jag låter det göra ont minskar också det där lånet. Jag känner mig rik igen. Jag är redo att släppa grubblandet ett tag och låta mig leka i världen igen.

 

I don’t know. Kanske är jag helt ute och cyklar. Kanske borde jag sluta grotta så mycket i mitt innersta och istället börja leva som majoriteten av 30 åringar. Men jag vet faktiskt inte hur man gör – min längtan efter äkthet, frihet och förståelse för mig själv och världen är för stor. Så jag kommer helt enkelt fortsätta min vandring inåt.

 

Någon som känner igen sig?

 

Tack för att ni läser.

 

KÄRLEK

josefine bengtsson

Foto – Mohammed Salik

 

Min smärta på en paradisstrand

smärta på en paradisstrand

”Du, nu får du allt sluta med den där meditationen”, ”Ska du verkligen vara ensam när du mår dåligt?” ”Provat anti-depressiva?”

 

När jag berättar om min smärta (skrev om det HÄR) är det ofta sådant jag får höra. Kanske låter jag deprimerad?

 

Jag vill dock tro att vi alla har en existentiella smärta inom oss som tittar fram när vi lägger listan åt sidan för att istället känna in livet. Sätt vem som helst ensam i ett rum (eller varför inte på en öde paradisstrand) utan yttre stimulans och se vad som händer. Spirituell-praktik såsom yoga och meditation är helt enkelt långt ifrån bara bliss, harmoni och kärleksupplevelser, det innehåller även upplevelse av smärta. En smärta som i stunder förvirrar och förgiftar hela vårt väsen.

 

Då kan man fråga sig – vad är grejen? Varför ska man medvetet utsätta sig för något som ger smärta?

yogautmaning yogiakademin

Vissa tycks kunna leka sig igenom livet utan att möta det där obehagliga, kanske gjordes det i ett tidigare liv, men när det knackar på dörren verkar de flesta av oss efter en stund tvingas stanna upp, blicka inåt och låta det göra ont. Jag kan givetvis bara tala för mig själv – det har aldrig varit något val. Livets existentiella frågor har poppat på min uppmärksamhet och som en konsekvens har smärtan sköljt över mig, omöjlig att ignorera.

 

För att leva behöver jag helt enkelt gå igenom denna smärta då och då. Jag behöver ibland sätta mig ner och få det större perspektivet. Sätta mig ner och möta det jag sprungit ifrån när jag snöat i vardagens görande. Sätta mig ner och bara vara, timme ut och timme in, igen och igen. Tills acceptansen uppkommer.

 

I vardagen har vi alla hundratals strategier för att slippa möta det som gör ont. För att slippa möta dessa olösliga frågor. För att slippa känna den där ensamheten, utanförskapet, ilskan, sorgen, svartsjukan, hopplösheten…

 

I perioder behöver vi ignorera (springa ifrån) dessa frågor och känslor för att orka, för att leva, för att överleva. En genialisk strategi på kort sikt. Ignoransen gör tyvärr inte att känslorna försvinner för alltid, vi har bara sparat dem till senare, lagrat dem i kroppen en stund. När vi flyr ifrån dem är det som att ta ett lån som gör att vi kan överleva i stunden men någon gång måste det där lånet betalas tillbaka.

IMG_0004

För många av oss, har vi lånat och lånat i flera år. Men någon gång kommer det där lånet att krävas tillbaka – kanske kommer det i form av en skada, sjukdom, dödsbesked eller bara en inre röst som säger STOPP. Vi blir helt plötsligt medvetna om hur mycket vi lånat och inser att vi måste börja betala tillbaka.

 

Det är då ”retreaten” är en räddning för mig. I vardagen finns inte den tiden det tar eller den tryggheten som behövs för att gå igenom smärtan. På ett retreat kan jag sätta mig ner i stillhet och observera. Låta känslorna komma upp till ytan. Låta smärtan vara. Låta transformationen ske. I takt med att jag låter det göra ont minskar också det där lånet. Jag känner mig rik igen. Jag är redo att släppa grubblandet ett tag och låta mig leka i världen igen.

 

Allt förändras hela tiden.

 

ANICCA.

 

Om du inte redan gjort det, läs gärna ”Möter min smärta”.

 

 

Yoga & meditation bot på ätstörningar?

yoga_meditation_ätstörningar

Foto – Sofia Sjöström

LÄSARFRÅGA: Hej fina du, jag har en fråga gällande hur du ser på yoga, meditation och ätstörningar? Jag har i flera år kämpat mot min ätstörning, går just nu på dagvårdsbehandling, men utan något vidare resultat. Jag har föreslagit att det här på plats borde erbjudas någon form av meditation eller mycket lätt yoga som ett komplement i tillfrisknadsprocessen. Men ingen av de som arbetar här tycks vara vidare insatt i det och ger mig dom där blickarna som om det bara vore rent flum. Känner sån hopplöshet över deras resonemang och önskar att det i framtiden kommer att finnas betydligt mer kunskap kring just ätstörningar och yoga.

 

SVAR: Hej! Tusentack för att du delar. Givetvis väldigt tråkigt att höra att du är sjuk men jag blir samtidigt hoppfull över att du vet om det och att du kämpar för att bli frisk. Du verkar vis och insiktsfull.

 

Jag har framförallt två elever som är sjuka i anorexi och yogat med mig i cirka två år. De hävdar att yogan hjälper dem mycket men för mig är det svårt att se då de båda två fortfarande är väldigt väldigt smala. Det gör ofta ont i mig att se dem röra sig på yogamattan, jag blir rörd och ledsen. Jag vill så gärna att de ska vara friska och ha ett härligt liv där de lever i harmoni med sina kroppar men jag känner mig ofta hjälplös här. På de yogastudios där jag jobbar har vi under flera år diskuterat huruvida yogan kan hjälpa tillfrisknandet under just ätstörningar – det är ett dilemma.

 

Personligen känns jag tydligt att meditation kan vara en av de bästa medicinerna för just ätstörningar – meditation ger mig insikter på ett djupare plan och liksom ”omformaterar” hjärnan. Coacher, läkare & psykologer kan ju vara fantastiska men jag tror det finns någonting i att sitta själv och verkligen observera sina tankar – och därefter kunna slänga iväg de där tankarna som gör att du är sjuk. Få en förståelse för tankemönstret och hitta den där viljan inom dig att bli helt frisk.

 

När det kommer till den fysiska yogan är det klurigare – görs yogan på ”rätt” sätt ser jag att det kan vara hur bra som helst – ett sätt att lära känna sin kropp från insidan och börja lyssna på dess signaler. Vad behöver min kropp nu? Hur känns den? Kan jag börja spela i samma lag som den istället för att svälta den eller tvinga den att träna hårt? Dilemmat uppstår dock om enbart det fysiska tar över – att man yogar för att bränna kalorier istället för att känna in kroppen. Långsam yoga där man rör sig med andetaget och slappnar av efteråt vet jag skulle göra magi för att bota denna sjukdom.

 

Att de som arbetar på din klinik tycker att yoga och meditation är flum gör mig verkligen ledsen. Förmodligen krävs mer forskning för att få in det i sjukvården på riktigt, vilket jag känner är störigt då jag så tydligt vet att meditation & lugn yoga skulle hjälpa er så mycket.

 

Bli frisk nu fina fina du!!!! <3

 

Läs gärna också…

”Har jag disciplin eller ätstörning?”

”Vill du bli smal som en supermodell?”

Vad är din relation till mat?

Metro Mode Club

SE ALLT
metro mode rekommenderar

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!