Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

äkta

En pepp till alla er meditatörer!

Heeeej! Vill bara dela denna äkta, ärliga, vackra kommentar från Lisa som är med och kör meditationsutmaningen. Som en pepp till oss alla att inte ge upp – även när tankarna gör allt för att inte bli iväg slängda. För att slippa möta det som är. För att försätta fly.  Jag vet att det inte bara är jag som känner igen mig här – visst är vi fler? TACK Lisa. TACK.

Läsarkommentar: Jag gick med på utmaningen med målet att fullfölja. Det fanns inga ursäkter, jag ville verkligen och skulle lyckas. Men jag missade några dagar och stoppade dessutom tiden och slutade tidigare under de meditationer som jag var med på.. Men kom sen på mig själv att känna besvikelse på mig själv. Kände mig dålig som inte klarade att delta varje dag. Men varför trycker jag ner mig själv så? Jag är aldrig så hård mot någon annan. När jag förstod det här har saker klarnat. Jag har tidigare under året förstått att jag drar mig från sitta still och meditera, eftersom jag flyr från mina tankar. Vill alltid distrahera mig med musik, en film eller vad som helst. Jag har inte vetat riktigt vad för tankar som jag flyr ifrån, men det är ju för att jag aldrig möter dom. Jag har flytt så länge – automatiskt tryckt tillbaka tankarna så länge att jag inte vet vad det är som jag flyr ifrån. Men nu när jag kom på att jag trycker ner mig själv, valde jag att prova meditera en dag till och berömma mig själv, istället för att bli besviken så fort jag vill därifrån och avbryta. Så fort jag ville springa ifrån meditationen så berömde jag mig själv för att jag stannade. Jag tänkte saker som ”Bra, jätte bra”, ”vad duktig jag är som står här”, ”stanna, känn efter, ta ett djupt andetag, det är inte farligt, du behöver bara vara”, ”vad snäll jag är mot mig själv som sitter kvar, fortätt så” osv. Berömde mig själv tills jag lugnat mig igen. När paniken kom tillbaka igen och jag bara ville stanna klockan och springa där ifrån, berömde jag mig själv igen tills lugnet kom tillbaka. Nu har jag varit med de tre senaste dagarna, 15min varje gång. Det är fortfarande jätte läskigt, men så mycket skönare när jag släppt kravet på att prestera. Jag har dessutom kommit på att det inte är konstigt att jag flyr ensamheten, eller att ensamheten är läskig. För när man är själv har man bara sig själv och sina tankar. Man har ingen att fråga, bara sig själv att luta sig mot och bara sig själv att lita på. Man måste tro på sig själv till 100%, för minsta tvivel skapar en osäkerhet. När man är helt själv behöver man också duga för sig själv, känna sig tillräcklig. Man behöver älska sig själv helt och hållet, för man är inget mer än sig själv när man är i tystnaden. Om det finns sidor hos än själv, kanske beteenden, eller om man känt skam eller skuldkänslor, eller om man jämför sig med andra och dömer ut sig själv, eller om man på andra sätt är missnöjd, då kan man inte acceptera sig själv helt. Och om man inte accepterar sig själv så ligger det och skaver i tystnaden, för man älskar isåfall inte sig själv helt och då är man inte tillräcklig för sig själv. För när man är själv, har man bara sig själv och sina tankar. Och är man då inte tillfreds med vem man är och om man tryckt undan tankar (omedvetet eller ej) för att orka med allting, så är det inte konstigt om ångesten kommer.

Låter det flummigt? Eller går det att förstå? Jag hoppas det.. Det är så svårt att sätta ord på, me det var iallafall en insikt jag fick. Så tack för utmaningen Josefin <3

(Jag sparar även alla inlägg i ett bokmärke under en mapp, så jag kan göra utmaningen igen sen när jag behöver. För det var så bra övningar! Kände inte till att det fanns så många olika sätt! Så roligt att få veta! Lärorikt.)

 

Svar: LISA!!!!! Från hela mitt hjärta – TACK för dessa rader. TACK. Så ärligt. Som svar på din fråga det låter inte allas flummigt. Jag vet att det inte bara är jag som känner igen mig, jag vet att vi alla har en del som inte orkar känna efter..som tycker att det är lättare att fly. Åh så vackert att du observerar alla dessa tankar men lyckas låta bli att följa dem. Du hittar en annan väg…går ifrån det där första som kommer upp. WOW. WOW. WOW. Lisa – sååååå glad att du är med igen! ALL MIN KÄRLEK! <3

Dagar av att Bara Vara (och skrika)

bara vara, josefine bengtsson

Foto – Adam Klingeteg

Utan röst och med träningsverk över allt sitter jag nu på tåget från vackra Dalarna och Bara Vara… försöker sätta ord på den inre resan jag varit med om de senaste dagarna…men pappret förblir länge tomt. Jag inser att jag är fullständigt inkapabel till att beskriva dagarna på ett rättvist sätt – vissa grejer måste helt enkelt upplevas men jag ska försöka så läs vidare om du är nyfiken!

 

När jag ska på sådana här retreat brukar jag säga till mina vänner att jag ska iväg för att skrika, gråta, dansa och vara fullständigt galen i ett par dagar. Haha…och det är lite det jag gjort de senaste dagarna…

 

Jag har skrikit så mycket att min röst helt försvunnit, gråtit så att ögonlocken är röda och dansat så att det känns som om benen håller på att trilla av. Trots dessa fysiska ”problem” så är jag just nu i total tacksamhet, närvaro och bliss. Dessa galna ”övningar” leder mig nämligen till den riktiga Josefine. Den Josefine som finns bakom mina tankar, min kropp, mitt bloda hår… som finns bakom min roll som vän, dotter, yogini, svensk, yogalärare, bloggerska…

 

Galenskaperna för mig bakom alla ytliga lager och roller in till den Josefine som helt enkelt bara ÄR – alltid har varit och alltid kommer vara likadan. Som inte behöver ”göra” något för att känna sig värdefull. Som är i fullkomlig harmoni. Som delar från ett öppet hjärta. Som lever i naturlig tacksamhet. Som ser allt med klarhet. Som vet att allt är som det ska vara.

 

Om detta är nytt för dig så förstår jag att det kan låta som ”sektig” FLUM (och om det är något jag vill undvika i min blogg så är det just flum) men jag väljer att dela det här i alla fall för om det är någon av er fina läsare som vill ha en radikal förändring, någon som detta talar till så är det värt för mig att verka lite flummig idag :-).

 

Kanske har du redan börjat din resa men om inte kanske du känner det där pirret i magen att du är redo att kasta dig in på det enligt mig viktigaste (men svåraste) äventyret vi någonsin kan ta oss an – att förstå oss själva och livet på ett djupare plan. Om så är fallet – vänta inte boka Bara Vara eller något liknande retreat (exempelvis POL, AOL, Biodynamic breathwork som jag också varmt rekommenderar) NU. Några få dagar och det kommer förändra (vill skriva förbättra) ditt liv Forever. Men är inte det där pirret där – stanna hemma! Jag tror nämligen att vi måste känna en tydlig längtan för att få något ut av det, för att faktiskt orka ta oss igenom dessa blottande galenskaper.

 

Att få checka ut såhär i några dagar och bara få fokusera på mig själv är i alla fall den största lyxen jag kan komma på. Jag är evigt tacksam över alla retreat jag fått ta del av hittills. More to come :-). Resan tycks bara bli djupare, svårare, vackrare och härligare för varje dag.

metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Lifestyle
Josefin Dahlberg
Home
Andrea Brodin
Mode
Pamela Bellafesta
Lifestyle
Vanja Wikström
Lifestyle
Elin Johansson
Lifestyle
Henrietta Fromholtz
Lifestyle
Linn Herbertsson
Lifestyle
Makeup by Lina
Lifestyle
Susanne Barnekow
Mode
Petra Tungården
Lifestyle
Dasha Girine
Lifestyle
Tess Montgomery
Lifestyle
Sandra Beijer
Mode
Fanny Ekstrand
Home
34 kvadrat
Hälsa
Ida Warg
Hälsa
Josefines Yoga
Hälsa
Foodjunkie
Hälsa
Fannie Redman
Man
Niklas Berglind
Mode
Chrystelle Eriksberger
Hälsa
Träningsglädje