Efter ett härlig kaos i LA landar vi i en oas vid namn Topanga, 30 minuter från stadens hetsiga galenskaper. En nationalpark vid Santa Monica Mountains i Kalifornien där bergstopparna speglar havets oändliga horisont. Där vackra dalar blandar skog med öppna landskap. Hur kan en så vacker plats vara folktom? Hur kan det vara trafikkaos och överbefolkning bara någon mil härifrån? En bortglömt dröm helt enkelt.

Vi körde vilse ett bra tag innan vi hittade vårt Airbnb hyrda hem. Vår tidigare tillförlitliga Iphone-navigation la nämligen ner så fort vi svängde in på Topanga-området, det verkar inte finnas någon mobiltäckning alls där (Fantastiskt skönt tänker jag men hmm…kanske därför ingen vill bo här?!). Efter mycket trevande i den kolsvarta skogen hittar vi till sist vår lilla stuga. Jag minns att det stod något om Hippie-chic i den där Airbnb annonsen. Det stämde alldeles perfekt. Vi möttes av en enkel liten stuga som liksom såg hemmasnickrad ut dock inte som vilken ihopspikad utestuga som helst. Här hade någon lagt ner sin själ för att skapa ett riktigt hem. Stugan var byggd med kärlek.

På morgonen strömmade stolen in genom takfönstret och när vi tittade ut såg vi ett otroligt vackert naturområdet med träd, djur och blommor. Till min förtjusning fanns det till och med en koja högt uppe i ett av träden. Barndomsdrömmen gick i uppfyllelse. Lite längre bort på grönområdet låg det även andra små stugor. Alla unika. Alla charmigt hemmasnickrade.  Vi fick senare höra att detta tidigare varit ett Hippiekollektiv. Jag trivdes bra. Kände mig som hemma i allt stök. Det här var den absoluta motsatsen till det där opersonliga lyxhotellet med all sin perfektion. I like. Så här vill jag alltid bo.

Vem vill skapa ett härligt kollektiv med mig i den vackra svenska naturen?