Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Tankar om livet

Voicing – kan du sjunga?

Morning kära ni! Jag har precis varit ute på en vacker äng här i Bretgane och SJUNGIT ut. Sååååå härligt. Precis innan jag åkte hit var jag på ett så kallad Voicing retreat med en otrolig kvinna i sjuttioårsåldern som heter Pratibha. Ett retreat som gick ut på att använda rösten som uttrycksätt. Jag har ju länge använt kroppsrörelser (yoga och dans) för att uttrycka mina känslor så det här med att använda rösten i samma syfte var något helt nytt för mig.

 

På tal om rädslor – förutom att surfa i stora vågor så har en av mina största rädslor varit att sjunga inför andra människor (misstänker att jag inte är ensam om att känns så). Jag var därför rätt nervös inför detta retreat… och redan på vår första session tillsammans fick jag möta denna rädsla. På introduktionen uppmanade Pratibha nämligen oss att, en och en, ställa oss i mitten av rummet och sjunga inför alla andra. FETT LÄSKIGT!  Men I DID IT. Efteråt kändes det skönt, jag kände mig levande.

 

Här handlade det alltså INTE om att sjunga vackert eller träffa någon särskild ton, det handlade om att sjunga med själen. Om att uttrycka en inre känsla. När de andra i gruppen lyckades göra det på ett ärligt sätt, kom de vackraste tonerna jag någonsin hört.

 

Under veckan utforskade vi olika känslor och satte toner på dem. Vi tog ljudet dit känslan satt i kroppen. Vi sjöng vår smärta, sorg, skam, ilska, kärlek, glädje etc. Jag hittade toner jag inte trodde var möjligt. I stunder kände jag inte igen min egen röst. Jag var fullkomligt ETT med sången och stunden. Jag var i djup meditation.

 

Under veckan märkte jag också att saker hände i min kropp. Precis som under långa meditationsretreat så började kroppen tala till mig. Tonerna gjorde att inre spänningar släppte och djupa vibrationer uppstod. Under dagarna upplevde ALLA känslor, från djup djup sorg och nästintill religiös kärlek. SANN MAGI.

 

Jag är sååååå galet tacksam att jag fått ett nytt uttrycksätt i min repertoar.

Möter min rädsla

Jag vaknar tidigt och går ut på balkongen överblickandes den oändliga Atlantiska horisonten. Sätter mig på yogamattan. Solen håller precis på att gå upp. Vågorna ser gigantiska ut. Jag vet att det närmar sig. Magen knyter sig.

 

Morgonen brukar vara min primetime, tiden jag känner mig som starkast och mest harmoniskt. Nu är jag kraftlös, kroppen vill inte röra sig på mattan idag. Stel av rädsla.

 

”Fuck, varför har jag gett mig in i detta igen?” ”Jag kommer skada mig och varken kunna yoga eller hålla retreat.”

 

Medan jag sitter där på balkongen i gryningen, ser jag förundrat hur de första surfarna enkelt slänger sig i vattnet och börjar leka med vågorna. De liksom dansar fram småpratandes med varandra. De är ETT med havet. De garvar mellan paddlingstagen. Hos dem verkar ordet rädsla och surfing vara motsatser snarare än synonymer. Med blicken försjunken på dessa lekfulla surfare, börjar min begravda surfdröm sakta att återfödas. Som 18-åring, flyttade jag till andra sidan jorden för att förverkliga den. Det gick sådär, fick brädan i huvudet på första försöket i Bondi beach. Gav upp. Rädslan föddes.

 

Jag hör hur gänget från Surfakademin börjar vakna till liv… knuten i magen blir snarare en stor klump. Kroppen darrar.

 

”OK, vad ska jag göra nu? Hmm…kanske ska jag säga att känner mig lite krasslig, att jag stannar hemma och mediterar nu och laddar för att surfa i eftermiddag istället…?”

 

Surfakademiligan ser igenom min rädsla, peppar och övertalar mig. Jag börjar långsamt och motvilligt ta på mig våtdräkten. Stunden senare står jag alltså där vid strandkanten med brädan under armen med intentionen att möta min rädsla.

 

Vi paddlar ut ihop, väl i vattnet känns det OK. Härligt till och med. Jag fångar vågor. Havet och jag spelar i samma lag. Jag är helt närvarande med paddlingen och vågorna men efter någon timme, blickar jag in mot land. Inser att den tidigare breda stranden har försvunnit, vattnet är högt, nu slår vågorna nästan hela vägen upp till den höga stenmuren som begränsar havet från staden.

 

En bild swishar förbi bakom tredje ögat, jag ser hur vågen smashar in både mig och brädan i den där stenmuren. Hjärtat hoppar till. Kroppen skakar. Tårarna börjar spruta. Havet förvandlas till min fiende. Vågorna känns jättestora och otäcka. Jag känner mig fullkomligt hjälplös.

 

”Hur ska jag ta mig in?” ”Hur duktiga än surfinstruktörerna är så kan de ju inte trolla mig och brädan in till land. Det är JAG som måste ta mig dit utan att smashas in i stenmuren. En omöjlig uppgift”

Efter en stund ser Peter att jag sitter själv utanför alla andra med tårar som sprutar. Han fattar först ingenting, för honom är ju vågorna fortfarande hans bästa vänner. Efter att jag skällt ut honom för att det var helt oansvarigt att ta ut mig i högvatten så erbjuder han sig snällt att paddla in med mig och när vi närmar oss muren hjälper han mig med min bräda. Yes, han lyckas på något mirakulöst vis paddla med två brädor samtidigt som jag har fullt show att frakta in endast min egen kropp till land. Med andan i halsen lyckas jag tillslut ta mig upp. Lättad. Jag överlevde. Jag andas ut och får perspektiv på situationen, från land inser jag att vågorna faktiskt inte är så läskiga och stora utan att det snarare var min rädsla som satte på mig skeva glasögon. Nu är jag redo att slänga mig i vattnet om några timmar igen!

 

Glad Midsommar

glad midsommarGlad midsommar kära ni! Hoppas ni hade en magisk dag. Jag har haft galet många yogaevent de senaste dagarna vilket har varit superkul men också gjort att bloggen kommit lite i kläm.

 

Jag insåg just att jag inte ens bloggade på den Internationella Yogadagen som ju ägde rum i onsdags. Hursomhelst, nu har jag tid och är taggad på att skriva igen.

 

Min midsommar började med en lång och härlig yogapraktik på balkongen. Jag behövde verkligen landa tillbaka i mig själv efter de senaste väldigt intensiva dagarna.

 

Efter yogan så lagade jag och Peter en midsommar-picknick för att sedan ta en härlig tur med segelbåten. Såååå mysigt. Vi badade, åt massa god mat, dansade & drack ett glas Champange (inte varje dag min kropp får alkohol i sig så det var lite härligt!).

 

En underbar och kravlös dag, helt enkelt. Tidigare fick jag ofta beslutsångest och prestationsångest på ”aftnar”. Jag hade svårt att välja vad ska skulle göra (vem jag skulle vara med, vilken middag, vilken fest) och jag ville att allt skulle bli perfekt. Att alla jag känner skulle vara där, solen skina, maten vara god, alla traditioner följas, jag skulle vara snygg etc. Mina förväntningar var skyhöga och allt som oftast blev jag besviken. Jag var missnöjd med mitt val – önskade att jag var någon annanstans. Jag glömde att njuta av det som var.

 

För några år sen slog det över till det motsatta och jag började nästan ”hata” på traditioner. Jag hade något år där jag på julafton stängde in mig på något meditationsretreat utan internet, på nyårsafton hängde för mig själv i djungeln och på midsommar sa jag att jag var sjuk för att kunna vara ensam på landet. Man skulle kunna hävda att jag hamnat i någon slags ”trotsålder” men du har jag mognat lite och tror mig ha hittat en mer balanserad syn på dessa högtider – jag njuter av dem och ser det vackra i att följa traditioner.

 

Kärleksfull midsommar till er!

metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Lifestyle
Josefin Dahlberg
Mode
Petra Tungården
Home
Andrea Brodin
Home
34 kvadrat
Lifestyle
Henrietta Fromholtz
Hälsa
Foodjunkie
Hälsa
Ida Warg
Mode
Paulina Forsberg
Lifestyle
Susanne Barnekow
Lifestyle
Elin Johansson
Lifestyle
Linn Herbertsson
Lifestyle
Makeup by Lina
Lifestyle
Sandra Beijer
Lifestyle
Tess Montgomery
Mode
Fanny Ekstrand
Mode
Pamela Bellafesta
Hälsa
Josefines Yoga
Mode
Mathilda Weihager
Hälsa
Fannie Redman
Mode
Emma Danielsson
Man
Niklas Berglind