ÄNTLIGEN, som jag längtat och längtat, idag lanseras min egna yogakollektion som jag tagit fram tillsammans med Stadium och Soc.

Jag älskar den. Sååå galet skön, det känns typ som om man är naken när man yogar i den. Hihi!!!

Spana in mer HÄR.

Käraste ni!

Nu är jag ute i skärgården på vårt nya retreat. Alltså, jag älskar att leva såhär i naturen tillsammans.

Kom hit med teamet i måndags för att börja fixa allt… galet mycket att göra (som ni ser på bilden, har vi byggt en hel yogasal…eller mest Jens och Hanx)  men det har varit sååå himla underbart, känt mig galet tacksam och levande hela veckan. Inser att jag verkligen inte mår bra av att bo själv i en lägenhet i en stad.

Jag har alltid trott att jag har ett sådant ensambehov men vet inte längre… när jag lever såhär med människor som är grundande i sig själva, som ser mig i ögonen, som andas bredvid mig på yogan har det behovet typ försvunnit. Jag är med människor konstant och älskar det.

Tillsammans med teamet har jag börjat på bryggan varje morgon. Vi alla har vaknat i vår egen takt och i tystnad vandrat ner till bryggan med yogamattan under armen och kört vår egna grej, men tillsammans. Älskar att känna in min kropp, göra min yoga men samtidigt vara nära de andra som gör samma sak. Så himla vackert, vi har varit när i tystad 2-3 h varje morgon, mediterat, yogat, andats…därefter har vi slängt av oss alla kläder och hoppat i :-). Eiiiihhhhi…!!!

Sen lagar vi en härlig frukost ihop, så mycket mysigare än att sitta hemma själv och äta.

Åhhhh vill alltid leva såhär!!! Det är min vision just nu.

Skriver mer härlig update från vårt retreat snart. Det är fantastiskt!!!!

Jag är i Stockholm och alla jag känner tycks göra saker hela tiden… uppkopplade, upptagna och omringade av andra människor hela tiden. Jag möter människor men i dessa möten känner jag mig mer ensam än när jag faktiskt är själv. Det är som att personerna jag möter inte är där med mig. Jag sitter still fylld av tålamod, närvaro och förväntan… snart kommer personen väl slå sig ner så att vi kan prata på riktigt… men det tycks aldrig komma. Det är hela tiden något nytt som händer antingen runt omkring oss eller på telefonen. Jag kämpar för att få ögonkontakt och när jag väl får skymten är det som om ingen är där. Jag försöker vara sårbar och dela hur jag mår från hjärtat men märker att personen framför mig samtidigt tar upp mobilen och snabbt kollar mailen.

Jag kan älska att vara ensam. Det har alltid varit i ensamheten jag hittar kraft. Det är i ensamheten jag möter mig själv. Får insikter. Gå en lång promenad i naturen, andas på yogamattan och sen laga den där maten som jag älskar men kanske inget jag skulle bjuda någon gäst på. Äta den i tystnad, njuta av den. Meditera, ligga på mattan och hänga runt i mitt eget sällskap. För mig är det lyx och en nödvändighet. Jag har väldigt svårt att förstå människor som aldrig behöver vara ensamma.

MEN känslan av ensamhet i mötet med andra människor är det absolut värsta jag vet. Då känns jag mig verkligen ensam i världen. Missförstådd. Fel. Konstig. Tom.

Ett liv i ensamhet är inget liv, det som betyder mest i livet är relationer. MEN då menar jag riktiga relationen där vi möts i själen. Annars är jag faktiskt hellre helt själv.