My Moment of Meditation

MY MOMENT OF MEDITATION – DAG 17

UNDERBARA NI!

 

Jag är sååå lycklig varje dag av att läsa era otroliga delningar. Från hela mitt hjärta TACK – ni ger mig så mycket inspiration och kraft. Nu är det dags för dag 17 i vår 21-dagars utmaning.

Jag är tillbaka i Sverige nu och min intensivaste stund av närvaro idag var definitivt under morgonens yogapraktik. Jag gillar alltid mina tidiga morgonstunder på mattan men ju längre jag varit i Indien desto djupare brukar yogan och meditationen bli. Detta håller ofta i sig även de första dagarna hemma.

 

Motsatsen skulle ju kunna tros vara sann eftersom mitt liv på ett sätt är som mest krävande och intensivt under retreaten – jag håller ju klasser flera timmar om dagen, är tillgänglig för deltagarna mellan klasserna och ser till så att allt praktiskt flyter på som det ska. Trots detta ansvar känner mig alltså snarare ovanligt lugn i själen under retreaten. Anledningen till det måste vara att alla Yogiakademins retreat ligger mitt i NATUREN.

 

Att jag på retreaten lever med vågbrus istället för det från bilar, att jag går långsamma barfota promenader i öppna landskap istället för power-walks i trånga skor nerblickande i mobilen, att jag är i kontakt med med solens upp- och nergång istället för att knappt veta om det är regn eller sol utanför mina tjocka stadsväggar.

 

När jag kommer hem till Stockholm får jag, som nämnt, ofta behålla denna harmoni och närvaro i några dagar. Under denna första tid i staden ser jag mina vänner (och de bakom kassan på Ica) i ögonen samtidigt som jag förvånat observerar hur snabbt alla runt omkring mig går och pratar samt att de tycks hänga med mobilen heeeeela tiden.

 

Men det tar inte lång tid innan jag också blivit smittad av dessa beteenden. Efter bara några dagar i stadens puls och bilarnas brus omgiven av stressade människor så hamnar jag ALLTID där… tidspressad cyklandes mellan möten med headset i ögonen pratandes med någon samtidigt som jag passar på att kika mailen. Allt sker på en gång. Effektivt?

 

Tidigare var detta vardag för mig men numera kommer jag ofta på mig själv lite snabbare och ser hur ”sjukt” mitt beteende är. Hur svårt kan det vara att planera in pauser mellan olika möten och kunna cykla i lugn takt (eller ta tid till att gå) och vara närvarande med det som händer runt omkring mig?

 

Trots att jag lever största delen av året i naturen och har tid att ge mig själv timmar av meditation varje vecka så är det som att jag inte kan känna samma harmoni, mellan höghus och bilar, som jag känner i naturen. Jag kan ju bara tala för mig själv såklart men kanske är vi helt enkelt inte gjorda för att leva i stadsmiljö med så mycket människor runt omkring oss och tid framför skärmar. Rätta mig om jag har fel och om du har något magisk teknik, men jag vill tro att hur mycket vi än mediterar så kommer vi nog inte kunna finna samma närvaro i stan.

Det kanske är OK. Jag försöker tillbringa så mycket tid som möjligt bland hav och skog men jag tycker fortfarande att det är härligt att vara i stan ibland för att undervisa och umgås med mina vänner. Så det är ett val jag gör i livet just nu. Istället för att bli arg på mig själv för att jag tappar närvaron när jag lämnar naturen försöker jag numera bli bättre på att se att jag gjort valet själv samt att det är naturligt att blir mer stressad och disträ i en sådan miljö. Vi är ju bara människor! Det fina är att närvaron verkar ligga där och lura så fort vi ger oss tid med träden och ju fler gånger jag har fått uppleva det – att stunderna av magisk närvaro kommer tillbaka – desto mer accepterande blir jag också till att jag tappar lugnet i stan. Allt förändras hela tiden och idag fick jag äran att njuta av naturens harmoni. Tacksam!

 

Känner du igen dig? Någon som har tips på hur vi kan hitta närvaro och naturliga stunder av meditation även i stan?

 

STOR KRAM

MY MOMENT OF MEDITATION – DAG 16

Hejsan finaste ni!

 

Välkomna till dag 16 i vår 21-dagars utmaning i att hitta stunder av meditation i vardagen.

 

Idag har min hjärna gått på högvarv. Både meditation och yoga kändes för långsamt så jag beslutade mig för att ge joggingen en chans. Som jag skrivit tidigare så var det just jogging som var min grej innan jag hittade yogan – jag sprang och sprang. Gärna en mil om dagen för att hålla stress-hormonerna i schack. Jag diggar fortfarande löpningen men nuförtiden blir det snarare några få gången i månaden och en mycket kortare distans. Dessa tillfällen kan jag dock verkligen njuta av, att vara ensam ute i naturen, känna kroppen och vara ett med naturen.

När jag sprang idag var det som en meditation. Jag kände mitt hjärta, min kropp – faktiskt väldigt likt den känslan jag har på yogamattan när jag rör mig mellan yogapositioner.

 

Hur mår du idag? Hittat en stund av närvaro?

 

MEGA STOR KRAM <3

MY MOMENT OF MEDITATION – DAG 15

God morgon käraste ni!

 

Hur är läget idag? Välkommen till dag 15 i vår 21-dagars utmaning i att hitta stunder av meditation i vardagen!!!

 

Idag vill jag skriva om ett ämne som jag delat om tidigare men som kommit upp mycket under just vårt sista retreat för säsongen här i Khola Beach – SMÄRTA. De flesta av våra retreat blir väldigt djupa men denna gång var det ovanligt många som kom i kontakt med sin inre smärta, även jag och Malin. Den inre smärtan som jag vill hävda finns inom oss alla. Den smärtan som vi ständigt, och på olika unika sätt, försöker fly ifrån. Den smärtan som jag tror vi MÅSTE vara med ibland. Förr eller senare kommer den liksom ikapp oss.

josefine bengtsson

Ibland blir smärtan tydlig i stunder då något mycket traumatisk händer i vår närhet (vilket var fallet för några av våra deltagare under detta retreat), när vi kört för hårt bränner ut oss (vilket var fallet för andra) eller när vi helt enkelt lägger listan åt sidan för att istället känna in livet på ett djupare plan. Sätt vem som helst i tystnad på en öde paradisstrand (likt denna) utan yttre stimulans och se vad som händer…

 

Spirituell-praktik såsom yoga och meditation är helt enkelt långt ifrån bara bliss, harmoni och kärleksupplevelser, det innehåller även upplevelse av smärta. En smärta som i stunder förvirrar och förgiftar hela vårt väsen.

 

Jag kan givetvis bara tala för mig själv men ibland är det som om livet existentiella frågor kommer och knackar på dörren. Knackningar som jag ofta till en början försöker ignorera men efter ett tag går det inte. Det blir hög-ljuda bankningar. Jag tvingas föra min uppmärksamhet till det som är större och som en konsekvens sköljer då även smärtan över mig.

 

Det är som om jag med jämna mellanrum behöver sätta mig ner och få känna in ett större perspektiv. Sätta mig ner och möta det jag sprungit ifrån när jag snöat in i vardagens görande. Sätta mig ner och bara vara, timme ut och timme in, igen och igen. Tills acceptansen uppkommer.

 

Det är just därför retreat som dessa är så läkande. I vardagen finns inte den tiden det tar eller den tryggheten som behövs för att gå igenom smärtan. På ett retreat kan man sätta mig ner i stillhet och observera. Låta känslorna komma upp till ytan. Låta smärtan vara. Låta transformationen ske. När man låter det göra ont verkar det som om smärtan alltid växlar till något annat efter ett tag. Vi känner oss redo att släppa grubblandet och låta oss leka i världen igen.

 

Så min stund av meditation har idag varit att sitta med det större perspektivet. Blicka ut över horisonten och sitta med min existentiella smärta. Låta tårar rinna. Lita det vara oförståeligt. Låta ångestkänslor vara i kroppen. Med vetskapen om att allt förändras hela tiden. Det är vackert.

 

Känner du igen dig i denna smärta? Berätta? Har du fått någon stund av meditation idag?

 

ALL KÄRLEK

Metro Mode Club

SE ALLT
metro mode rekommenderar

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!