Thank you for your sharing. I am worried that I lack creative ideas. It is your article that makes me full of hope. Thank you. But, I have a question, can you help me? https://www.binance.info/it/join?ref=V3MG69RO

Attractive, post I just stumbled upon your blog and wanted to say that I enjoy browsing your blog articles. After all, I will definitely subscribe to your feed, and I hope you write again soon!먹튀검증

An interesting article like yours. Its appearance is enough for me. In my opinion, if all website owners and bloggers can create exciting content like you, then the internet may be more helpful than ever before메이저사이트

it’s awesome article. I look forward to the continuation. https://freehorseracingtv.com/live2/

Great website. Lots of useful information here. I look forward to the continuation. https://freehorseracingtv.com/live2/

Thanks for sharing. I read many of your blog posts, cool, your blog is very good. https://accounts.binance.com/fr/register-person?ref=WTOZ531Y

Wonderful post! We will be linking to this great article on our site. Keep up the great writing william hill greyhound radio

This is a great inspiring article. I am pretty much pleased with your good work.You put really very helpful information.

I’m writing on this topic these days, but I have stopped writing because there is no reference material.
Then I accidentally found your article. I can refer to a variety of materials,
so I think the work I was preparing will work! Thank you for your efforts.

토토 갤러리
토토 사이트 추천
토토 커뮤니티
에볼루션 카지노
카지노 커뮤니티
https://www.j9korea.com

Thank you for great article. I look forward to the continuation. https://no19butik.com/

As I website owner I believe the content material here is really good , appreciate it for your efforts. cspan radio live

Thank you for great content. I look forward to the continuation. https://freehorseracingtv.com/live/

I appreciate you sharing this blog.Really looking forward to read more. Really Great.

Great website. Lots of useful information here. I look forward to the continuation. https://izmirmerkitevdenevenakliyat.com/

Greetings! Very helpful advice in this particular article! It is the little changes which will make the most important changes. Thanks a lot for sharing! https://freehorseracingtv.com/

Yoga dag 8, hur dömmer du andra?

Den här frågan var jag tvungen att ta med mig under dagen och fundera lite mer på. Jag dömmer mig själv betydligt mer och hårdare än vad jag dömmer andra. Har lättare att acceptera andra än mig själv. Inser dock att jag ganska snabbt skapar mig en uppfattning om personer jag aldrig tidigare träffat. En uppfattning som enbart är baserat på mig och kanske inte så mycket på verkligeheten. Placerar ofta in en person i ett speciellt fack eller som en viss typ av person trots att jag egentligen inte har en aning. Kommer dock ofta på mig själv att jag inte har en aning om det stämmer eller inte och får nästan lite dåliga skuldkänslor för att ens trott det från första början. Förstår inte varför man ska behöva placera människor eller ja varför jag lätt gör det. Något jag är glad över är att jag accepterar att vi alla är olika och dömmer inte någon för det. Vi är unika och värdefulla, alla.

Hur dömer du andra? Frågan från dag #8 i @josefinesyoga ’s #yogachallenge Jag önskar att jag inte dömde andra men jag tror att när jag gör det så kommer det oftast ur rädsla och okunskap. Jag har också märkt att ju sämre jag mår desto mer ”tycker jag” om andra. Är jag stressad, trött, deprimerad eller ledsen så ”hatar” jag andra människor och deras beteenden. Mår jag bra och känner mig lugn så kan jag för det mesta se saker från deras håll och får en annan förståelse för att de gör annorlunda, tänker annorlunda eller säger annorlunda. Jag kanske inte håller med, men jag har förståelse. Så ju lugnare och kärleksfullare vi är på insidan desto mindre dömer vi varandra ?? #yogareflekteradela #frufibro

Svårt idag! Jag dömer definitivt mig själv hårdare än andra. Tänker ofta att vi aldrig vet vad en annan människa bär på för sår och att alla beteenden har en funktion, hur underliga jag än må uppleva dem. Därmed inte sagt att jag är en perfekt varelse som aldrig dömer. Ofta ploppar fördomar upp baserat på det ögat ser, när jag inte vet alls någonting mer. Mest dömande är jag mot personer jag upplever som inskränkta, lata eller negativa. Jag erkänner att jag ser ner lite på dem och har aldrig riktigt problematiserat kring det. Det finns givetvis vinster att se bortom det där vi dömer. Vi är alla lika och öppenhet, värme och samhörighet kan på alla sätt bidra till mer välmående för de individer som berörs, som in sin tur ger ringar på vattnet.

Yogasekvensen med ögonbindel idag. Superskönt! Alla som läser, testa yoga sekvensen blundandes eller med en ögonbindel!:)
Så dagens reflektion, den fick mig att skämmas lite när jag insåg hur jag ibland dömer andra. Så, hur dömer jag andra? Jag brukar ofta av någon anledning ibland döma folk som oförstående och ytliga , ”hen kan säkert inte förstå hur det är att ha haft det svårt”. Baserat på utseende eller något personen säger/gör. På folk jag inte ens känner. Att jag dömer att de säkert ser ner på mig om det skulle få veta om xx och xx. Att de personerna har nog inte haft några motgångar i livet och inte kan förstå mig. Jag är nog rädd för att bli dömd vid en första anblick av andra människor. Detta på grund av mina gamla självskadeärr. Att jag tror att dessa ”ytliga” personer kommer att stämpla mig som en galning när de ser mina ärr. Men jag inser ju nu att det är ju helt fel. Jag vet inget om dem, lika lite som de vet om mig. Man kan inte se på någon vilka motgångar de gått igenom. Jag inser ju nu att dessa dömanden är på grund av mina egna rädslor för att bli dömd. Hmm jag har aldrig funderat på detta sätt tidigare. Tack, det var nyttigt för mig! <3

Denna fråga får mig direkt att tänka på min drömbok (the dream book – Betty Bethards) som hjälper en att analysera drömmar. För där står det att alla du möter i din dröm är egentligen bara olika egenskaper och sidor hos digsjälv. Så dömmer du någon eller är arg på någon är det bara en del av digsjälv som du behöver jobba med på något sätt. Därför brukar jag alltid komma på migjsälv när jag tänker något elakt om någon annan att istället be om förlåtelse (tyst för migsjälv) och analysera vad det var som fick mig irriterad på personen och sedan relatera det till migsjälv. Tex om jag tänker ”usch vilken ful frisyr” så är nästa tanke ”oj men vad tycker jag själv om min frisyr, är det viktigt och varför får inte hon se ut som hon vill, jag har ju inte borstat håret själv på flera dagar”.
Det är ändast få personer jag glömmer att göra detta med, och det är om jag blir riktigt arg och upprörd över deras beteende. Då anser jag att allt är deras fel och vägrar inser att kanske det bara är mina känslor och något jag själv måste jobba på. Envist har jag kunnat hålla fast vid ilskan tills jag insett att den bara skadar migjsälv.
Jag försöker att möta alla, minsta lilla varelse med kärlek. Om du utgår ifrån att göra det, oavsett vem du möter. Kommer du märka enorma förändringar i hur andra beter sig mot dig.
Kärlek <3

Jag tycker jag har varit en person som inte dömer andra så mycket. Självklart dömer jag folk men jag tycker jag är ganska accepterande ändå. Måste säga att det dock har blivit värre med det senare åren. Kanske pga att jag börjat döma mig själv mer? Som du skriver hänger det kanske ihop? Jag är dock hårdare mot mig själv än andra.

Himmel idag var jag verkligen stel som en pinne efter jobbet.. efter en kvälls promenad och helt underbar yoga stund med ljus och rökelser så känner jag mig som en ny människa. Dagens alla tankar gav mig styrka även om jag svävade iväg ibland. Men kråkan i hela 20 sek det är rekord! 🙂 Men ja de där med att dömma människor… jag känner att jag alltid har vart bra på att se alla människor med ett gott hjärta. Behandla alla lika enligt värdskap osv. Jag har mycket lättare för att ta hand om andra och ser positivt på nya möten. Men visst kan förstå intryck sätta en stämpel på hur du dömer någon annan. Och ja även hur jag dömer andra.. Så hemskt. Men ett litet misstag från personen man precis träffat kan göra så man dömer hela deras person. Att ge människor flera chanser är mitt sätt att jobba på det där med att dömma i förväg… <3

Alltså ni ❤❤❤! Jag blir så ofantligt glad och rörd av er feedback. Glädjen växer för varje dag eftersom det känns som att jag vid varje utmaning kommer er lite närmare och lär känna er. Då betyder era ord ännu mer ?. Jag blir rörd över hur fint det kan bli när en grupp kvinnor samlas och stöttar varandra. Tack Josefine för att du ger oss utrymmet att göra detta❤!!

Älskar upplägget att det läggs på en ny övning varje dag! Hela programmet kommer sitta i ryggmärgen när detta är klart ?

Om jag dömer andra…ja?… jag bedömer andra. Det kanske är samma sak? Jag vet att jag är snabb på att sätta människor i fack, det låter negativt men långt ifrån alla fack är negativa. MEN, jag tycker aldrig man ska sätta någon i ett fack (vare sig positivt el negativt), ingen ska kategoriseras (SÅKLART). Jag har skyllt det på att jag är en sådan kontrollfreak, gillar tabeller, listor… är väldigt blå när det kommer till sånt. Därför hamnar även människor i dessa ”listor/fack” ?. Hon är en sån som… han är en sån som… SOM ATT JAG HAR NÅGON ANING??? Inte alls… knäppt beteende och jag jobbar på att sluta med det. Det är nog just det jag är så himlans rädd för också, att bli bedömd!! Jag analyserar människor jag träffar… tänker att denne gör detsamma med mig. Undrar vad den hittar? Jag känner också enorm empati för de flesta människor och dömer säkerligen men försöker mestadels förstå ❤. KRAMAR

Jag har (tror jag) blivit mer försiktig med att döma andra och försöker undvika att ha förutfattade meningar om andra personer bara för att de är på ett visst sätt, klär sig på ett visst sätt etc. Med åren så har jag lärt mig att oftast är man för snabb med att döma andra innan man egentligen vet hur personen är, man går t ex mycket på utseendet. Men det är klart, ibland faller man dit och så tänker man ”jaha, nu var jag fördomsfull igen” och förhoppningsvis är man inte lika snabb på att döma nästa gång ?

Alla kloka tankar och ord som delas emellan alla oss här & på insta ÖVERALLT! Detta är så fint & äkta. Jag blir verkligen helt varm i hela kropp & själ. Heja oss!!! ❤???✨
Till dagens reflektion. Tackar yoga & meditation för att man kommer till dessa insikter & att man börjar bli mer och mer medveten om ens tankar och allt runt omkring en.

Så jag dömer andra brukar oftast vara en indikation på att det är något hos mig själv som jag antingen är missnöjd med eller något jag inte riktigt har accepterat hos mig själv ännu. Klart jag dömer, utav ren reflex kommer de där fula lite smått förbjudna tankarna. Sen kommer jag på mig själv, vem är jag att döma? Är jag verkligen så pass perfekt att jag har rätt att smutsa ner en bild utav någon som helt oskyldigt bara är sig själv. Jag försöker att ha ett öppet sinne i sällskap med kända som okända människor & märker att desto mer jag accepterar mig själv precis som jag är desto mer börjar de där dömande tankarna att tyna bort.
Kram på er ❤

Inspirerad av er alla började jag dagen med att ställa klockan på 06:00, gå in på mitt kontor, tända ljus och göra dagens yoga. Utan att slå på mobilen, egen ”baravara” tid. Tacksam för allt vad denna utmaning har fått mig att förändra, utmana och inse! Frågan tog jag med mig under hela dagen. Jag märker att jag tycker något om nästan alla. Utan att knappt inse det, så finns det en tanke om människor man möter. Det har varit väldigt lärorikt att ha med sig dagens fråga och inse att om jag mött mig själv, så skulle jag ”döma” mig eller sätta en etikett på mig, som inte alls skulle stämma. Vi visar något utåt som kanske bygger på osäkerhet, blyghet, stress, trötthet mm och blir dömda utifrån det. Medans ens verkliga jag och person kanske inte alls får komma fram eller komma till sin rätt. Det tar jag med mig i fortsättningen. Att inte döma eller ”etikettera” mina medmänniskor så snabbt. Det som finns under ytan har jag INGEN aning om och det visar sig med tiden… längs vägen… Tack för idag och ser fram emot morgondagens utmaningar och allas reflektioner. 🙂

Dagens pass va så välbehövligt! Efter ett medel vinyasa igår va kroppen öm, shakingen va tuff men squaten gick mkt bättre och jag gillar båten! Gillar utmaningen av hållningen, gillar positionen och rörelsen, gillar den helt enkelt! Men sen kom fallet, ofokus på jobbet, lättirriterad, vissa bara drog energi ur mig och jag var energilös! Så jag sluta kl 14, busade med hundarna, satt i solen och umgicks med mamma. Välbehövligt! Jag är så bra på att pressa mig själv, att jag måste jobba 8-16, att jag måste vara effektiv och få mkt gjort annars är det inte en bra arbetsdag! Vilket är så fel, jag är egen, jobbar med en av mina passioner, kan styra dagarna endel. Ändå sitter jag fast i rutiner och stress som inte gynnar mig. Detta är min ingång till dagens tema. För jag ser på andra (iaf många) snällare än på mig själv. Min sambo kan bli lätt galen på mig ibland då jag alltid vill tro det bästa om alla, även helt främmande människor som passerar ens vardag bara sådär, framförallt mina kunder och alla i min närhet. Så klart är jag dömande också, okej nu lät det som alla är det men jag menar att jag inte är en som inte är det. Tankarna ploppar upp här och var, det kan vara allt ifrån när man scrollar på sociala till människor jag får en känsla av. Ibland när jag är avundsjuk och ibland när jag känner mig underlägsen. Men så har jag den grejen att jag inte orkar bry mig så mkt om andra, vad de gör, säger, tycker, Hahah har fullt upp med mig själv! Jag har sett ett par perfekta fasader bts och då var det inte så drömskt! Jag har sett hur vissa visar upp sig på sociala men inte alls är så i verkligheten. Usch svårt det va idag, men det är nog när avundsjuka och underlägsenheten utmanas jag känner mig dömande. Men det är mig själv jag dömer hårdast och det är inte okej.

Tycker att dagens position kopplar så bra till dagens fråga. Positionen fokuserar på den inre styrkan, den som vi alla har inom oss. Och om vi kan stå starka utan att döma oss själva så behöver vi inte heller döma andra.
✨✨✨
Den största utmaningen tycker jag uppstår när man ser någon i sin närhet som inte lever ut sin dröm utan som begränsar sig själv. Det är ju så mycket lättare att se vilka förändringar andra borde göra än att vända det tillbaka mot sig själv och se sina egna begränsningar.
Tack för dagens tänkvärda fråga ?

Tyvärr tror jag att många av oss är bra på att döma andra. Det sägs att man endast har sju sekunder på sig att göra ett första intryck. SJU (!) sekunder, det är ingenting. Du kanske inte ens hinner säga något. På dessa sju sekunder har den andre redan dragit slutsatser kring din kompetens, status, personlighet, trovärdighet…
Genom erfarenheter har jag blivit bättre på att inte döma folk så snabbt. När jag var yngre kunde jag väldigt snabbt bestämma mig att den här personen är ju helt dum i huvudet, jag kommer aldrig vilja umgås med honom/henne. Tji fick jag. Många av de personer jag totalt dömde ut när jag först träffade dem är idag mina närmsta vänner. När jag växte upp var det ofta mycket tjafs i tjejgäng och jag hamnade nästan alltid utanför. Kanske var det därför jag så snabbt dömde ut nya personer jag träffade (främst tjejer), jag var kanske helt enkelt rädd att bli utfryst igen ❄️
Jag påstår inte att jag nu är någon slags expert eller ängel som aldrig har förutfattade meningar, det vore omänskligt. Men jag har en helt annan medvetenhet kring det, och jag vet att man visst kan få en andra chans att göra ett första intryck. Eller snarare att man visst kan få en andra chans att inte döma personen mitt emot sig så hårt. Vem vet, det kanske blir din bästa vän ?

Hej alla fina yogisar, tack för den inspiration ni delar med er av ?? Här kommer dagens reflektion från mig:
✨Hur dömer du andra?✨ Vilken svår fråga känner jag. Igår handlade det om hur jag dömer mig själv, men jag försöker att vara så lite dömande mot andra som möjligt. Jag tror att alla har en röst i huvudet som dömer andra på olika sätt. Jag är med i massor av grupper på facebook där det förekommer en del dömanden. Hur man ser ut, varför man gör dom val man gör osv. Man hamnar ofta i en situation där man ifrågasätter andra eller blir ifrågasatt själv. Jag har varit där i det förstnämnda, det erkänner jag. Men jag tror att alla någon gång, mer eller mindre ofta hamnar i en dömande position, oavsett om man är medveten om det eller är omedveten. För ibland kan man vara omedvetet dömande. Och att vara dömande behöver inte vara av elakhet, att man dömmer kan också vara för att man själv kanske skulle gjort ett annat val exempelvis än den man läser om eller pratar med. Och då kan man bli lite omedvetet dömande. Alla har sina skäl att göra dom val man gör och ska inte behöva dömas för hårt för det. Och tänker också att man ska vara försiktig när man hamnar i en dömande position, man kanske inte vet allt om den person man är på väg att döma. #yogareflekteradela

Hur dömmer jag andra? I dag har jag kommit på mig själv två gånger med att döma andra. Först pga utseende och sedan en annans föräldraskap. Skillnaden nu mot för några månader sedan är att jag har mycket större kontakt med mitt fördömande och vad det grundar sig i. Jag ramlade över en bild i dag på instagrams sökflöde. Det var två normsmala sypersnygga och nakna tjejer på bilden. Den ena låg ner och hade så välformade bröst att jag instinktivt med negativ ton tänkte: det där måste vara operation.. insåg snabbt att: jaha!? vad spelar det för roll? Ingen roll spelar det för hennes bröst har ju inget med mig att göra, förutom att jag tittar på dem och skickas tillbaka till den tid då jag också ville operera brösten. Den tid då jag mådde oerhört dåligt över att inte ha några. Jag fick aldrig riktigt några och idag älskar jag det jag har men jag kan fortfarande råka snubbla över en dömande tanke kring dem tydligen.

Den andra var när jag besökte en vän idag där både mamman och pappan är fantastiska föräldrar. Ändå kunde jag inte låta bli att tänka: men herre gud gå och natta barnet hon är ju supertrött. Återigen kom jag på mig lika snabbt och bytte ut tanken mot: Dom känner sitt barn mycket bättre än du gör, precis så som du gör med ditt. Så det här handlar mer om ditt föräldraskap än om deras.

För det är det jag lärt mig. I och med att min psykiska ohälsa blivit bättre och min roll som mamma lagt sig lite, har jag hittat mig själv mer och insett att det fördomar jag har gentemot andra som kan vara utseende, personlighet, vilket jobb en har eller beteenden nästan alltid handlar om mig. Saker jag är osäker på i mitt utseende ser jag hos andra (så som brösten) och blir avis eller tänker elakt. När jag är osäker kring min personlighet kan någon som liknar mig bli otroligt irriterande att umgås med. Jag blir arg eller tar illa upp. (det har till med gjort att jag trott att en kompis hatar mig, egentligen var det jag som var osäker på min roll gentemot henne).

Därför handlar mitt dömande nu för tiden alltid om att lära något om mig själv. Varför dömer jag den personen? Finns det någonting jag kan lära mig om mig själv? Det positiva med detta är att jag även kan tänka tvärtom. Den som dömer mig, mitt föräldraskap eller min personlighet eller utseende gör det på grund av dens uppfattning ofta om sig själv eller den lilla uppfattning de fått av mig. Men det är ju inte hela sanningen. Det är deras uppfattning. Därför spelar det inte längre någon roll om någon tycker att jag är dum i huvudet, det är upp till dem och har ju inget med mig att göra. Precis som när jag dömer andra föräldrar som jag inte vet ett dyft om, varken deras kamp eller deras barn. Eller hon med brösten. Vad har jag med hennes bröst att göra. Inte ett djä**a dugg! Förutom avundsjuka och det sitter ju helt hos mig.

Jag brukar också tänka om människor att alla har vi varit små små bebisar, som sedan blivit barn. Alla med helt olika förutsättningar redan från produktionsstund. Ingen av dessa små barn föds arga, hatiska, fördömande. Och det hjälper mig ibland att förstå varför vissa är elaka eller beter sig dumt. Alla har vi en gång varit små barn som alla var/är lika värda att älskas. <3

Yogan i dag kändes tuff, men jag kämpar på och gör så mycket eller lite jag orkar samtidigt som jag försöker vara okej med det.

Jag kan ibland komma på mig själv med tankar som ”Men vad har han/hon på sig, hur kan dom gå så” eller ”Vilken konstig frisyr”. Men inser då snabbt att det hade varit väldigt tråkigt om alla ser likadana ut.

Jag önskar inte någon annan det liv jag har levt,men jag är tacksam över att jag gjort det trots att det varit svårt och tidvis nästan outhärdligt! Har funderat på om jag ska dela med mig av det..livet alltså..det som gjort mig till den jag är idag…men bestämt mig för att det inte är rätt plats och rätt tid att göra det nu och här hos Josefin! Jag älskar att göra den här utmaningen med er alla och vill behålla den varma kärleksfulla känslan..jag dömer inte er som vill och som delar med er av livets ups and downs..jag beundrar er och tycker ni är fantastiska! Jag dömer ingen längre..jag har varit och är alla dom där människorna jag möter❤️ Jag väljer att inte tycka saker om någon förens jag vet hur det faktiskt är…We are one❤️ Peace and Love❤️

Hej vackra!
Dagens reflektion … inte helt lätt.
Att vi dömer oss själva, ofta och gärna, är en sak – men varför dömer man andra egentligen? Det har jag verkligen funderat på idag … Inte kommit på nåt bra svar direkt… Alltså, om jag har svårt att döma mig själv rättvist, trots att jag har tillgång till ALLA mina innersta tankar – hur tusan ska jag då kunna göra en rättvis bedömning av någon annan?? För visst dömer jag, mer eller mindre. Medvetet och omedvetet. Dock försöker jag se att det finns en anledning till allt, och att alla har sin historia att bära. Jag är inte jätteinsatt i bibeln, men jag vill minnas att den tar upp det här med att för att kunna döma rättfärdigt, måste den som dömer själv vara rättfärdig. Och vem är det? Vem är jag att döma? …

Jag vet att jag dömer andra när de är fega, inte vågar samma sak som jag skulle. Har också extremt dömande tankar om slappa människor som bara chillar genom livet och inte oroar sig. Det är så tydligt att det är min avundsjuka det egentligen än! ??
Älskar pashupati låten, sitter och
mässar igenom den efter yogan ?

Dömer jag människor? Absolut är det något jag är stolt över? Avsolut inte. Ofta har de människor jag dömt satt sig i svåra situationer ( som att skaffa barn trots att man inte har jobb), varit människor som jag betraktat som bitchiga eller son betett sig som de vore överlägsna.

Den senaste tiden har jag tänkt mycket på de människor som jag dömer och vad det egentligen är som gör att jag dömer dem. Antagligen för att en del av deras beteenden är sånt som jag också har och inte är särskilt stolt över. Någonstans får man börja med sig själv även om det är jäkligt svårt och man vill tro att man alltid gör rätt.

I mitt jobb har jag fått lära mig att man alltid har fördomar om andra människor men att vara medveten om dem är en styrka i sig. Hade någon sagt till mig att jag skulle sitta och lyssna på människor med allvarlig beroendeproblematik berätta sin livshistoria och att jag skulle inse hur skört livet är och att en del av det de berättar inte är så långt från mångas egentliga vardag hade jag trott att någon drev med mig. Men människor väljer inte sina livsöden utan agerar utifrån vad som är mest logiskt i just det tillfället. Att lära känna sig själv och hantera de känslor man är långt ifrån stolt över är tungt men också nödvändigt. Att känna sig själv och både bra och dåliga sidor har enligt min upplevelse skapat en djupare medvetenhet för mig och en större omtanke om andra. Människor är inte kläderna de bär eller sakerna de har. Istället är det relevanta vad någon ”brings to the table”. Även om man aldrig kan tycka om alla kan man acceptera olikheter och försöka att inte störa sig på den personen. Enklare sagt än gjort jag vet, men mina tankar säger mer om mig själv än om den andra

Aj.. Men nu ska jag vara ärlig och ta tillfället i akt.. FÖRLÅT för mina synder. Jag har varit en bitch, absolut. Jag dömde utefter mig själv.. Du kan göra mer, vara mer effektiv.. Blev skräckslagen av ”folk” som ”slappade”(normala fina personer).. Dömde ut ”dom” som lata och inte helt brighta..? Smack så blev jag utbränd -Karma is a bitch… Men det är ju så vi gör. Det vi säger och tänker om andra, väljer att se, är en spegel av oss själva. Jag själv. Om det är till någon hjälp så led jag, avskydde mig själv, blev ännu vassare och så höll det på. Jag ville säga snälla saker, jag ville också vara med. Men det va så främmande och jag kunde inte ta emot, en kaxig förklädnad var mitt skydd. Så jag antar att vi agerar av rädsla, att det är en sorts kontroll att sätta människor i fack ( i schack..) Vad väljer vi att fråga, vad väljer vi att svara..?? Vad jobbar du med? Aha ok..en sån..seriös inte seriös..inspirerande..tråkig.. När man nu inte har något jobb i stunden, har upplevt en livskris och tappat alla sina kläder i form av identitet och står helt naken.. Eller, fått livets största möjlighet att vara en blank kanvas… Då kommer nya frågor. -Hur tänker du? -Hur känner du? -Vad längtar du efter? Eller för all del.. -Hur äter du? -Sover du gott? Frågor till människan❤️ Ett genuint intresse utan bedömning. Energi, kärlek. Vi har samma behov och vandrar tillsammans. VI. Tack för möjligheten att krackelera och mjukna, att bli kramgo och varm. Jag dömer inte dig, jag ser mig i dig ? Namaste ❤️

Jag tror ju att jag är mycket hårdare mot mig själv än mot andra (och det stämmer nog) och inte särskilt dömande gentemot andra. Men det är nog inte riktigt sant tyvärr och det känns genant att erkänna. Jag är ganska intresserad av ayurveda och har gått på flera konsultationer och för er som är insatta så är jag en ganska typisk pitta-person. Vilket betyder att jag när jag är i balans med mig själv nog är ganska förstående gentemot andra och kan acceptera att vi alla har olika temperament och sätt. När jag inte är i balans däremot.. har jag noll tålamod med människor som är tröga, osäkra och som inte gör sitt bästa på jobbet till exempel. Om någon är lat och flegmatisk kan jag bli riktigt ilsken. Så försöker jag oftast lägga band på mig för att inte verka otrevlig, men irritationen kommer nog fram ändå på något sätt. Men det här är någonting jag blivit mer medveten om och försöker jobba med. Det andra som jag kom att tänka på när jag läste Nilos inlägg här var att jag nog omedvetet gör en massa antaganden om vad folk tänker om mig och mina prestationer. Ofta så att jag tänker att de kanske är arga eller missnöjda och så känner jag mig otillräcklig eller sårad till och med. Det är ju orättvist att göra antaganden om folk så där. Jag hade en person i min familj som inte finns kvar i livet, men som utan att inse det själv hade lite av ett martyrbeteende. Hen gav ofta uttryck för antaganden hen gjorde om oss andra i familjen och om vänner eller arbetskamrater. Jag minns ännu hur arg och sårad jag kunde bli då jag indirekt blev beskylld för att inte bry mig. Så det är en sak jag behöver tänka på även för egen del, att inte göra antaganden om andra. Vi vet inte vad som pågår om någon annan person verkar kall och ointresserad. Det kanske inte har med mig att göra utan med något helt annat.

Den här helgen, oj.. Den har varit mer än vad jag kan hantera tydligen.. Har varit på både ett dop i lördags och födelsedagskalas igår. Båda två med en massa människor som jag både känner mycket väl och inte känner alls. Många som jag inte träffat på flera år, och som dessutom inte har den blekaste aning om vad som har hänt mig det här senaste året. Vilket har gjort att jag har behövt förbereda mig mentalt på så många olika situationer där jag vet att mina panikattacker och min ångest kan slå i taket på bara någon minut. Folk har frågat ifall jag någonsin ska bli klar med skolan och vad jag ska göra sen, det är just detta som triggar igång allt. Att jag måste svara “näe, jag vet inte.. Jag är sjukskriven nu sedan åtta månader tillbaka och jag har ingen aning om vad som kommer ske”. Att de sedan ska ge mig dömande blickar eller ett “ahaaa” och kolla på mig annorlunda än vad de gjorde för någon minut sedan. USCH säger jag bara, jag börjar må dåligt bara av att skriva om det nu. SÅ många tankar som startas, speciellt att de nu tycker att jag är en svag och instabil människa. För jag har tyvärr inte mötts av en enda person som sagt “men gud vad bra att du får hjälp och kan lösa det här”, istället blir det de där “ahaaa”-svaret och en annan blick på mig istället. Detta gäller enbart de människor som inte följt med mig under dess månader eller som inte står mig särskilt nära. Och det är jobbigt, det är påfrestande och jag blir så deprimerad av det. Men jag tycker inte mindre illa om personen för att den gör så mot mig, jag vänder istället alltig mot mig själv. Jag har förtjänat det här, det är inte konstigt att den här personen gör eller tycker si eller så, jag är ju värdelös.
〰️
Jag var så trött och slut igår efter middagen att jag verkligen gäspade mig igenom gårdagens sekvens. Men jag tog mig igenom den, trots att en massa negativa tankar hängde över mig konstant. Bordet blev extra krångligt då jag bara har kommit i kontakt med den positionen ett fåtal gånger, jag kände mig obekväm och det gjorde så ont i mitt axelparti att det var svårt att andas ibland. Men jag försökte verkligen mitt bästa utan att försöka pressa fram positionen. Självklart blev jag så besviken på mig själv över att jag inte lyckades med just den positionen, och istället för att fokusera på att resten av sekvensen gick bra så tog jag det hela som ett misslyckande. Blir så arg på mig i efterhand över detta, jag gör alltid såhär. Har pratat mycket om det med min psykolog och han råder mig alltid till att inte se allting så svart eller vitt. Att jag måste börja se mer i en gråskala och inte vara så fokuserad på att om jag inte lyckas till 100% så måste jag ta vara på med det jag faktiskt lyckades! Han gav mig ett mycket fint exempel på hur jag ska börja tänka istället. Säg till exempel att jag bestämmer mig för att jag ska åka till Stockholm, då kommer ju allt annat som inte tar mig till Stockholm att bli ett misslyckande. Kommer jag till Gävle, Täby, Mora eller vilken annan stad än till Stockholm så har jag misslyckats. Även om jag kommit en bit på vägen så är det fortfarande ett stort misslyckande istället.
Men om jag inte sätter ett mål utan formulerar om det istället till att jag ska åka söderut, då spelar det ingen roll om jag går norrut, västerut eller österut innan. För det första steget som jag vänder mig om och tar mig söderut (även om det bara är ett endaste litet steg) så har jag ju faktiskt gjort det som jag har tänkt. Jag har tagit mig söderut. Det här är något som jag kämpar med varje dag, och något som jag försöker applicera på allt. Jag försöker sluta att ha mål, det är inte bra för mig just nu utan istället bara ha värderingar. Om jag en morgon vaknar och tänker att jag idag ska dammsuga, plocka ut diskmaskinen och tvätta så blir dessa tre saker mål och måsten som jag med stor garanti kommer att misslyckas med. Klarar jag bara av att göra en grej utav dessa tre så kommer jag lägga mig i sängen när dagen är slut och känna att jag har misslyckats. Men om jag istället vaknar och tänker att jag ska ta hand om mitt hem så blir det en helt annan sak. Har jag bara plockat ur några glas ur diskmaskinen så har jag lyckats med det som jag ville, nämligen att ta hand om mitt hem. Det här tankesättet får mig att kämpa emot mina negativa tankar om mig själv och hur jag dömer mig, jag hoppas att det kan hjälpa några av er med!
〰️
Men åter till det jag började att prata om, helgen har varit energikrävande och gjort mig slut. Jag orkade inte alls tänka på att sätta mig ned och gå igenom de reflektioner som ni andra skrivit om gårdagens fråga. Jag orkade inte ens tänka på det själv. Men idag så har jag tagit det lugnt hela förmiddagen och tagit varje reflektion bit för bit. Och så tänkte jag att jag kunde slå ihop gårdagens fråga med dagens också och lägga upp allt i ett nu. Jag skippade att göra sekvensen idag eftersom jag för första gången på över ett år ska ta mig iväg till en yogaklass senare ikväll (YAY!!). Jag känner att kroppen inte riktigt orkar med båda delarna idag och att jag kan ge sekvensen extra mycket kärlek imorgon istället! Men jag har funderat på dagens (och gårdagens) fråga och ska ge mina reflektioner om det nu!
〰️
När det kommer till mig själv så dömer jag mig extremt mycket. Jag har gjort det sedan jag varit liten och det är också en av det större delarna till varför jag idag är sjukskriven och har min psykiska ohälsa. Jag har fått diagnosen HSP (Highly Sensitive Person) vilket gör att jag minns så många jobbiga och frustrerande situationer så starkt, och det som jag kände i den situationen kan komma tillbaka närsom. T.ex. när jag var liten och råkade ha sönder en fin vas som var efter min gammelfarmor, mina föräldrar blev jättearga och besviken på mig just då och jag kände sådan stor skam och hopplöshet över det. Jag själv minns den situationen så himlans starkt och hårt idag men om jag frågar min föräldrar om det så minns dom det knappt. De säger snarare “ja, eller vilken vas menar du? Jaha den vasen, jamen äsch det var väl inget! Vi hade ju flera andra vaser. Hur kan du komma ihåg det där, det var ju mer än tjugo år sedan!”. Hoppas ni förstår vad jag menar med HSP nu. HSP tillsammans med att jag alltid satt extremt höga krav på mig själv och aldrig varit nöjd även fast jag gjort mitt bästa har gjort att jag har den enormt stora och extrema självkritiken som jag berättat om tidigare. Självkritiken som jag brände upp i torsdags men som jag inte kunnat släppa helt och hållet. Tror det kommer ta ett tag, men min lilla ceremoni var ett stort steg på vägen! Jag har blivit mera uppmärksam på när jag börjar kritisera mig själv, och tillåter mig själv även att göra det. MEN jag avslutar det alltid med att tänka att det som har hänt har hänt, och just nu kan jag inte göra något åt det. Andas och acceptera, släppt det sedan och klandra inte dig själv mer för det här. Det är svårt men jag försöker! Självkritiken har alltid funnits där, och för varje år som jag blivit äldre så har den blivit starkare och större. Sen jag började plugga eskalerade den rejält, jag hade det riktigt tungt i början av min utbildning. Jag klarade inte mina tentor fast alla mina vänner gjorde det, jag behövde alltid göra 200% när mina vänner kunde fortsätta i normal takt. Jag såg mig själv som mer och mer värdelös och jag har de senaste tre åren aldrig känt att jag klarat av att göra någonting. Allt jag rörde eller tog i blev bara misslyckanden. Lyckades jag väl klara av något så hittade jag alltid fel som gjorde att det i slutet ändå var ett misslyckande (precis som gårdagens sekvens kändes för mig). Hela jag var/är bara ett stort misslyckande, både på insidan och utsidan. Jag har aldrig varit nöjd med hur jag har sett ut, hur jag har betett mig eller vad jag har presterat. Jag är helt enkelt sämst. Värdelös. Misslyckad. USCH! Jag kan fortsätta med det här i timmar men jag värker att avsluta det nu, både för min egen del och för att den här texten redan blivit så lång! Så ja, jag dömer mig själv på alla sätt och vis som det går att döma en människa (på ett negativt sätt).
〰️
Men hur dömer jag andra? Ser jag alla runtomkring mig som stora misslyckande människor för att de inte klarar av saker som det tagit sig an? Nej, verkligen inte! Jag blir så mäkta imponerad över att det finns så många starka och modiga människor som klarar av så mycket. Men så har det inte alltid vart. Jag har alltid vart öppen och trott det bästa om alla runtikring mig sedan dag ett, alla får en chans hos mig oavsett vad som hänt dem tidigare. Men har man väl gjort något mot mig så att jag tappat respekten för den människan så är man körd. Stenkörd. Men det här var jag för ett par år sedan. Så är jag inte alls nu, alla kan göra fel och alla ska tillåtas göra fel. Sen beroende på vad “felet” är så kan utgången bli olika. Men människor är människor och ibland så händer saker även fast man inte vill att den saken skulle ske. Samma gäller min hund, ibland gör han massvis utav saker som jag tycker är “fel”, men det spelar ingen roll. Han är min hund men även han kan göra fel och jag kommer inte döma honom för det. Så jag har ändrat på mitt sätt hur jag dömer andra. Visst att jag kan bli arg eller irriterad över vissa saker som folk gör, men det är en annan sak. Det handlar ju mer kanske om att mina åsikter och värderingar är annorlunda än vad deras värderingar och åsikter är. Men det ger mig ju absolut ingen anledning till att döma den personen. Jag inspireras av så många andra och tycker att alla gör sitt bästa utifrån sina egna förutsättningar! Skulle en vän till mig vara i min situation skulle jag bli helt förstörd, jag skulle vilja ge den människan all min kraft för att klara sig ur den situationen. Jag skulle stötta och hjälpa, och jag skulle ALDRIG kolla på den människan med en “ahaaa”-blick. Min psykolog brukar ofta använda den här jämförelsen när vi pratar om mig själv. Vad skulle jag tycka om en person som dömde någon annan lika hårt som jag dömer mig själv? Jag skulle bli arg, frustrerad och inte vilja ha den personen i min närhet alls! Så det är väl antagligen anledningen till varför jag aldrig dömer någon annan. Jag ser t.ex. ingen av er som är med i den här utmaningen som misslyckade eller dåliga. Jag tycker att ni är starka, modiga och underbara! Ni är är fina och magiska! Ni inspirerar och delar med er av så mycket klokhet och vishet! ? ? ? ? ?

Dag 8 #yogareflekteradela
Hur dömer du andra?

Jag brukar fundera hur andra har det rätt ofta. Jag antar och tror mycket om andra, men vet inte om det är att döma dem. Eller jag kanske dömer dem utifrån hur jag tror de tänker om mig. Var ute och sprang en sväng idag efter morgonyogan och lite fix hemma och märkte hur jag dömde folks blickar, ett dömande mot mig, ett antagande. Har dock lärt mig att oavsett om jag håller med andra eller ej (livsstil, värderingar etc) så ser jag till att acceptera människor för vilka de är. Inte se ner på någon. Hoppas de inte gör det mot mig heller.
Är en väldigt öppensinnad person och kan kanske verka naiv när jag säger detta men jag gör inte skillnad på personer till mångt och mycket, även om personlighet och mycket annat skiljer sig åt. Vet nu inte om andra tycker att jag är så öppensinnad som jag själv tror, men jag hoppas det. Annars får ni säga till ?
På bilden (som jag delat detta inlägg med på instagram) är ett gäng vackra personer jag lärde känna för bara en månad sedan, i Bretagne på en av Yogiakademins resor. Inga dömande, bara accepterande och kärleksfulla tjejer?och stolt över att få kalla dem för mina vänner. Helt magiska helt enkelt???
Och jag, jag försöker vara en så bra och icke dömande person som möjlig??☯️??

Är absolut mer dömande mot mig själv än andra. Andra kan tillåtas göra mer saker än vad jag skulle acceptera från mig själv. Men det här dömandet mot andra hänger så tätt ihop med ens egen självkänsla,dagar där jag mår lite sämre är jag mer kritisk mot andra.
Så acceptans inför mig själv genererar intresse och nyfikenhet mot andra.
Och vi är inte perfekta utan en enda ”osnäll” missunsam tanke, de finns där hela tiden.
Så acceptera varje bit av sig själv även den där andra som man inte vill att andra ska se.

Hej Dag 8 ? Boat pose är en otroligt stärkande övning som jag ofta kör tillsammans med down ward plank pose. Det som jag lärt mig under tiden jag Yogat är att jag inte behöver plåga sönder mig för att se en utveckling. Det räcker att jag anstränger mig lite varje dag för att se stora positiva förbättringar. Det är skönt ?

Dagens fråga: Hur dömer jag andra?

Jag skrev lite om det igår, om när jag dömer mig själv hårt dömer jag ofta andra lika hårt. De tankar jag har om andra grundar sig i hur jag ser på mig själv. Min strävan att inte döma är en ständigt pågående process. Det handlar om att vara medveten om vad jag tänker och där och då kunna stoppa mina dömande tankarna. Bli mer förstående och intresserad av vad som ligger bakom att personen säger och tycker något. Vad är det som gjort att hen har detta beteende? Vill jag kanske säga något så att hen blir mer medveten?

Om jag då bestämmer mig för att säga något är det viktigt att det blir utifrån ett jag perspektiv. I annat fall så upplevs jag som dömande. Ofta så räcker det att vi är uppriktigt intresserade av den andra personen och ställer några frågor om varför hen säger si eller så eller gör på ett eller annat sätt. När vi då får ett svar så behöver vi lyssna för att förstå, inte lyssna för att svara. Det är ju så stor skillnad här.

När vi ställer fler frågor (och lyssnar på svaret) så tränar vi oss samtidigt i empati. När vi blir mer empatiska försvinner dömandet.

Så fint ?❤️?

Jag är definitivt hårdare mot mig själv än mot andra, men visst dyker dom där dömande tankarna tyvärr ofta upp även när det gäller andra. Jag bryr mig mycket om folk runt omkring mig och är intresserad av hur andra tänker och fungerar och det tror jag hjälper en del, det känns i alla fall som så. Folk i min närhet som är mer dömande än jag är ofta mycket mindre intresserade av människor generellt.
Mitt störst problem blir när andras värderingar krockar med mina egna och när jag verkligen inte förstår människan, ja då kommer dom där dömande tankarna.. och när dom väl kommer så är dom otroligt svåra att stoppa. Ibland känns det nästan som att ha en liten elak kommentator på axeln. På senare tid så har jag ändå blivit väldigt medveten om det, just på grund av dömande och negativa personer i min omgivning, så jag jobbar verkligen på att mota bort dom tankarna, eller i alla fall göra något konstruktivt av dom. Det finns få saker som kan förstöra relationer så snabbt om dom där gnagande dömande tankarna..
Sedan är det ju så klart skillnad mellan dömande tankar och att stå upp för sina värderingar. Man ska ju inte gå runt och aldrig bry sig om något och acceptera precis allt som det är. Vissa saker är aldrig okej oavsett omständigheter men då tycker jag det handlar mer om vad man gör av tankarna.

Hej på er! ❤

Jag har lagt märke till att hur jag dömer andra beror mycket på hur jag mår själv. En bra dag när jag är snäll mot mig själv, är jag också mycket mer vänlig och accepterande gentemot andra. Om jag däremot har en dålig dag, är det tyvärr lätt hänt att jag dömer både mig själv och andra hårdare. Insidan speglar utsidan.

Jag tror att en stor del av allt dömande uppkommer omedvetet. På senaste tiden har jag dock blivit bättre på att upptäcka när jag dömer någon i tanken. Ofta håller jag inte ens med den där kritiska rösten i huvudet, och undrar förvånat var den kom ifrån? Det känns inte ens som min egen röst, på något sätt. Då uppstår naturligt en slags distans till den kritiska tanken och jag känner inget behov av att kritisera mig själv för att ’jag’ tänkte så. Istället möter jag den med kärlek och acceptans. Men det här sker enbart under bra dagar, dåliga dagar finns det inte på kartan!

Som vi var inne på igår dömer jag mig själv bra mycket hårdare än vad jag dömer andra, men oftast rör det samma saker – det kan vara utseende eller saker kopplat till varande och görande. Usch vad hemskt egentligen! ?

Jag jobbar på att skapa distans till de dömande tankarna av både mig själv och andra. Och att inte döma mig själv så jäkla hårt. Inte det lättaste haha, men yogan hjälper mycket ❤ Liksom alla era fina reflektioner och tankar – så inspirerande och fint. Tack hörrni!

Önskar alla en fin dag. Kram!

Jag håller helt med om att dömandet om oss själva hänger ihop med hur och vad vi dömer hos andra. Många gånger handlar det nog om osäkerhet. Jag vill inte döma andra och försöker tänka att jag aldrig vet hela historien bakom en människa, även om jag också dömer andra ibland (ofta omedvetet). Ofta finns det ju en anledning till att någon gör eller är på ett visst sätt. Efter att ha läst många kommentarer den senaste veckan är det skönt att många känner likadant i många frågor, samtidigt som det känns väldigt tråkigt att så många mår dåligt och dömer både sig själva, sin kropp och andra. Jag får mycket inspiration av era andra att jobba med mig själv på ett snällt sätt. Hoppas vi alla kan få stöd och inspiration att döma både oss själva och andra mindre <3

Jag har inte kommenterat på ett par dagar för jag har heller inte yogat på ett par dagar. Jag har inte yogat för att jag har känt en ångest öppnas upp mer och mer under dessa dagar. Det är en process som långsamt öppnats upp under senaste halvåret och som har speedats på av retreatet i somras och den här yogautmaningen. Tröttheten när man är utmattad hindrar en från att se klart och ta beslut.
Idag skulle alla elever komma tillbaka och läsåret dra igång på nytt. Under helgen har jag blivit mer och mer olycklig. Det känns som när man vet att man borde göra slut med någon men man tycker fortfarande om den hemskt mycket. Idag frös jag totalt av ångest och klarade inte av att gå till jobbet. Det var som om kroppen plötsligt sa nej. Stop. Sluta göra våld på dig själv. Jag älskar att undervisa, men det senaste (och första året) som lärare har brutit ner mig. Jag känner mig mentalt svag och bara tanken på att möta eleverna med detta mående gör så att det kryper i mig av flyktkänslor.
Tidigare har jag inte haft modet att ge upp, att bryta upp. För jag älskar ju att vara lärare?! Och jag har ju bara jobbat ett år?! ”Man måste göra sina hundår som lärare” brukar det heta. Men idag berättade för min chef hur jag mår kort på mail, har tagit kontakt med vården för möjlig sjukskrivning och något har hänt i mig. Bollen är i rullning, nu ska jag bara fullfölja och hoppas jag vågar säga upp mig utan att förtäras att skuldkänslor och separationsångest. Jag måste ta en paus.
Så ja, på temat hur jag dömer mig själv? Extremt hårt. Jag känner att jag borde orka. Jag måste orka. Alla andra orkar ju? Jag sviker mina elever, jag sviker min chef och min arbetsplats. Ska jag leva på bidrag nu och tära på samhället? Och när jag jobbar så tycker jag att jag borde vara bättre. Göra mer. Och jag ser när jag skriver detta att jag låter som precis alla andra som också har mattat ut sig själva.
Och på temat hur jag dömer andra? Ytligt sett dömer jag folk ganska hårt, baserat på: vill jag ha dessa människor i mitt liv? Men bara jag sätter mig in lite lite i folks liv känns det som om jag har ett oändligt tålamod och förståelse för den individen. Mycket mer än för mig själv.
Tills idag.

Tack för utmaningen <3

Hej! Som jag skrev igår kväll känns det olustigt nu. Kroppen är tung, jag är trött, jag Vill inte mycket.. trots att det är härliga saker också. Det mentala säger ifrån! Så idag bestämde jag mig för att nöja mig med 15 min morgonmeditation. Skrev en del kring det här med dömande av andra redan igår, i mitt tre-dagarsinlägg. Suck för att behöva tänka på det här ännu mer kände jag i morse 😛 Nej jag Behöver lite annat just nu. Heja er så länge!! <3

Dag 8
Mitt dömande gentemot andra bottnar ofta i mina egna rädslor och min syn på mig själv. Lite ”som man känner sig själv känner man andra”!
Jag dömer lätt utifrån rädsla, osäkerhet och okunskap.

Precis som någon annan skrev så är jag väldigt sällan, näst intill aldrig dömande i situationer och sällskap som jag trivs i, där jag känner mig trygg och avslappnad.

Min grundtanke är att det alltid finns en anledning till saker och ting även om det inte alltid rättfärdigar en persons ord, beteende eller handling så tycker jag att det är viktigt att ha det i åtanke.
?
” Everyone you meet is fighting a battle you know nothing about. Be kind. Always.”

Min upplevelse från min uppväxt, som jag nämnde igår, känner jag på något sätt ändå varit positiv. Den har gjort att jag ser andra och möter andra så som de är. Jag accepterar dem för dess olikheter. Kanske oxå för att jag jobbat med barn, ungdomar och vuxna som har haft det tufft el fortfarande har. Som behövt extra stöd, trygghet, någon att prata med. Att se till att deras vardag fungerar, se till att de får den hjälp de behöver. Jag vill ge alla en chans, en möjlighet. Bara för det blivit fel en gång, kan de utvecklats, el göra annorlunda för stt sen lyckas nästa gång.
Mönstret jag i så fall känner igen är brist på kommunikation o då oftast med dem som står mig närmast. Att jag så lätt hamnar i at det är jag som gör fel, inte är tydlig osv vilket gör att jag blir ledsen, sur o arg. Kanske går jag undan o lämnar diskussionen. För att inte bli utfryst igen, för att inte bli lämnad, för att jag tänker att jag är dålig på att utrycka mig, osv

Dag 8 #yogareflekteradela med @josefinesyoga ❤️?
Idag känner jag mig lite stressad, ska passa en tid och orkade inte gå upp tidigt. Men jag vet att det är inte hela världen om jag blir sen då det inte gäller jobb. Men kunde inte riktigt slappna av under Shaking och yogasekvensen.
Dagens asana, båten aka Navasana är en underbar bålstärkande övning som var omöjlig för mig för typ ett år sen. Nu känner jag att jag behöver stärka bålen men musklerna i korsetten är ok.
Så dagen reflektion, hur dömer jag andra?
Precis som mig själv! Det är skämmigt att erkänna det samtidigt som det är en sanning. Jag har lärt mig att först när jag ser eller blir medveten om saker hos mig själv så kan jag göra någonting åt dom. Jag välja att inte acceptera att jag dömer och bli oärlig. Men jag är en människa, lär mig mer om att just vara det utåt sårbart med alla min brister. Och jag jobbar med det! Sjävklart vill inte jag döma andra och tro mig veta bäst hur de ska vara. Vilken är rätt väg för någon annan. Hur någon annan ska se ut. Ja ni hör ju, goes around comes around. Det jag dömer hos andra vill inte jag se eller acceptera hos mig själv. You pick it, you got it. All det jag stör mig på hos andra har sin upprinnelse i mig. Bara vända blicken mot mig själv. Jobbigt och smärtsam men sant! Det bästa? Allt är väl! ❤️ jag kan alltid när jag har dömt en annan person och agerat i det, gå till den personen och rätta till det och be om ursäkt. Jag har en person jag ska prata med, där jag trodde mig veta bäst vad som är bäst för just henne. Playing God! Min absoluta övertygelse är att jag vet inte vad som är bäst för mig, mitt inre vet, Gud i mig. Då vet jag verkligen inte hur andra ska vara. En sak som hjälper mig varje gång jag dömer mig själv eller andra, vem är jag att säga att Gud har skapar oss fel? Byt ut ordet Gud till Universum eller Moder jord eller det du tror på. Tack så mycket lära Josefine! Jag ska lämna Moder Teresa och Dalai Lama hemma idag och vara Hanna ?❤️? Önskar er en underbar måndag! #beyoga365 #vågavarasårbar

Yogan utförs ute i morgonsol så härligt tyst o skönt. Fortsätt ger själen skön avk8ppling o energi. Båten var tuff men en bra övning. Kul o lägga ihop dem . Reflektionen är lika intressant o svårt idag som igår. Mina tankar följer samma linje. I en situation jag intebtrivs i eller kan vara avslappnad är jag nog mer dömande mot andra . Är situationen o sammanhanget trivsamt då dömer jag inte. Önskar att jag nog faktiskt var mer tolerant mot andra i situationer ja intw passar i i. Framtida utveckling o bra reflektion ha en bra dag allihopa

Hur vi ser på och dömer andra människor är en reflektion av det som pågår på insidan. Hur vi ser på oss själva och hur vi dömer och behandlar oss i tankarna.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte dömde andra. Fast i mitt dömande av andra människor är jag inte alls lika hård och tvär som jag är mot mig själv (som om jag skulle förtjäna en hårdare behandling en någon annan. Dumt). Det känns liksom inte rättvist när jag inte kan se allt som pågår under ytan och inte känner till en persons förflutna.

Som med alla dessa yoga reflektera dela frågor så är denna fråga värd att uppmärksamma. I dag blev jag påmind om att inte döma och vara så ensidig i mitt sätt att tänka. Tack för att du belyser så viktiga frågor Josefine och tack för den här utmaningen! Är nästan pirrig varje gång jag ska gå in och skriva, svara på andras texter eller läsa ett peppade och omtänksamt svar jag fått. Så åter igen, tack!

Jag hade turen att få vara själv i helgen hemma utan barn och man. Så lördagen hade jag bestämt sedan tidigare att jag skulle ägna åt att på djupet fundera på det vägskäl som jag står vid och som tar mycket energi och påverkar mitt mående. Så när lördagens reflektion dök upp ”hur möter du dig själv i tystnad” bestämde jag mig för att ha en i princip mobilfri helg (endast familjens samtal togs emot). Från lördag morgon till söndag. Ingen dator. Ingen TV. Ingen Musik. Dock läste jag en bok som gav mig lite stöd och stöttning i mina tankar och funderingar kring vägvalet. Behövde strukturera upp mitt tänkande. Så fram till kl 13.00 satt jag med detta. Resten av dagen tog jag promenader. Låg i soffan. Yogade. Mediterade. Målade. Skrev. Gjorde ingenting. Och det var skitjobbigt. Jag vet inte hur många gånger jag tog fram mobilen utan att tänka på det. Som en reflex. Alla känslor tror jag dök upp under dessa 24 timmar. Jag hann nog tänka alla tankar om och om igen. Det var otroligt skönt samtidigt som det var otroligt jobbigt. Det var det bästa jag gjort. Samtligt som det var det värsta. Jag tänker inte på djupet här och nu dela med mig av allt det som hände inom mig, det skulle blir en roman. Ha ha. Men jag kan varmt rekommendera att just göra ingenting under en dag.

Mobilfritt under helgen är skälet varför jag vare sig läst eller kommaterat på hela helgen 

Så lite kort om gårdagens och dagens reflektion.
Jag är min hårdaste kritiker. Jag dömer nog aldrig andra särskilt hårt. Jag tänker nästan alltid att andra alltid gör så gott de kan och att det är bra oavsett om det ur mitt perspektiv blivit fel eller rätt. Jag har också med mig från barndomen att det (i princip) aldrig är någon annans fel att jag mår dåligt utan det alltid ligger hos mig, hur jag tolkar andra, hur jag reagerar på andra och andra händelser. Och att jag inte kan ändra någon annan utan bara mig själv. De har gjort att jag i princip alltid tycker att nästa allt är mitt fel. Oavsett om det är sant eller ej. Att jag borde ha gjort mer, mindre, annorlunda osv. Jag jobbar med detta. Att jag duger precis som jag är. Med alla mina små egenheter som gör mig unik och till den jag är. Ingen är perfekt. Och tur är väl det? För hur tråkigt vore det om alla såg likadana ut, gjorde exakt samma sak, tänkte exakt lika? Nästan skrämmande.

Ha en super bra måndag!

#yogareflekteradela #day8of14 #navasana ”hur dömer jag andra?” Ja, ämnena blir ju inte direkt enklare ju längre in i utmaningen man färdas. Men just detta ämne kan jag ändå vara glad att jag aktivt jobbat med både omedvetet och medvetet i ca 5år. Dels pga min älskade sambo @adam019 faktiskt varit en förebild inom ämnet eftersom att han alltid står upp för den som är i underläge, samt genom att jag mer aktivt börjat göra yoga.
Jag kan absolut bli både irriterad, frustrerad och ledsen över folks beteenden, framför allt om inte jag förstår den. Oftast kommer jag dock tillbaka till att jag antingen inte vet vad andra genomlevt, eller sen vet jag det, och kan därför förstå dem bättre. Nåt jag även blivit bättre på är att aktivt stå upp för om jag känner att någon annan blir orättvist behandlad, oberoende om personen i fråga är närvarande eller inte. Jag har även blivit bättre på att själv ställa frågor om det är något jag inte förstår. Sist men inte minst har jag blivit bättre på att acceptera även sådant jag inte förstår med tanken om att jag tror på att folk innerst inne är goda och/menar väl/inte förstår bättre pga möjligtvis nåt tufft de genomlevt. Nej, jag är definitivt inte Moder Theresa. Men jag jobbar aktivt med ämnet i fråga.
Happy Monday! ?

På samma sätt som jag försöker vara icke-dömande mot mig själv så är jag oftast tolerant och förstående mot andra. Men som jag skrev igår, när den dömande rösten väl går igång, JÄKLAR vilket liv det blir.

Jag har lätt för att döma människor som har en kontroversiell politisk åsikt tex nazister, rasister och andra liknande ideologier.

jag dömer lätt de som inte lever som de lär. Självklart kan alla misslyckas och frångå principer ibland men jag har lätt för att döma det. Ett exempel är en person som sitter och pratar om att det är viktigt hur man klär sig men som sedan bryter en klädkod genom att tex klä sig i vit klänning på ett bröllop (ett ytligt exempel men hoppas ni fattar).

Jag dömer folk som kommer med oombedda råd och påståenden utan att vara i position att göra det tex den klassiska klappen på gravidmagen med frågan om när det är dags eller den personen som alltid ska berätta hur hen brukar göra i en viss situation utan att någon ens frågat.

Gnälliga människor som vägrar sen något positivt.

Jag dömer ofta när andra dömer/värderar.

Människor som vill att jag ska vara lyhörd och förstående men som sedan inte tillåter att jag har en egen åsikt utan då försöker övertyga mig om att hen minsann har rätt.

Och nu när jag skriver det så inser jag hur jäkla dömande jag kan vara. Men snälla observera att jag aldrig skulle säga dessa tankar högt utan när jag dömer är det i huvudet för jag vet också att det här, som jag uppfattar som en verklighet är något min hjärna konstruerat och inte nödvändigtvis en sanning.

Men avslutningsvis ett par frågor som kommer till mig här och nu. Jag har en person i min närhet som är väldigt speciell och som triggar mitt dömande mer än andra. Var går gränsen mellan att reagera på ett beteende som inte känns ok och att döma någon obefogat? Och hur gör jag för att försonas med mina tankar/erfarenheter om hen och släppa dömandet just i förhållandet till den personen?
Alla tips mottages tacksamt.

Kram till er alla fina människor❤️