I have been searching for knowledge about this topic for a while, and your article has given me some useful things.토토사이트

Your blog is refreshing after reading. I will be very happy to see your words, and I hope that more and more people can also feel this joy when they see them.먹튀신고 Your writing style is great, I really like you.

very informative articles or reviews at this time. https://freehorseracingtv.com/live2/

This post post made me think. I will write something about this on my blog. Have a nice day!! https://freehorseracingtv.com/live2/

This post post made me think. I will write something about this on my blog. Have a nice day!! pba live streaming free

I’m writing on this topic these days, but I have stopped writing because there is no reference material.
Then I accidentally found your article. I can refer to a variety of materials,
so I think the work I was preparing will work! Thank you for your efforts.

토토 갤러리
토토 사이트 추천
토토 커뮤니티
에볼루션 카지노
카지노 커뮤니티
https://www.j9korea.com

Very interesting details you have remarked, thank you for puttingup.Review my blog mustang’s auto parts

very satisfying in terms of information thank you very much. nbc-2 news

This post post made me think. I will write something about this on my blog. Have a nice day!! https://freehorseracingtv.com/live/

Some really excellent info I look forward to the continuation.

A big thank you for your blog.Really looking forward to read more. Want more. https://izmirmerkitevdenevenakliyat.com/

Some really excellent info, I look forward to the continuation. https://freehorseracingtv.com/

Jag tycker om min kropp alltmer. Tidigare har jag burit mycket skam kring min egen kropp, men efter att det kom upp i medvetandets ljus har jag andra tankar och känslor inför min kropp. Sakta sker ett accepterande, en tacksamhet och ett tillåtande till min kropp. Ju mer jag rör mig till musik, desto mer inkännande och ödmjuk blir jag inför mig själv.

I vardagen får inte min kropp det den behöver. Jag hamnar i huvudet och börjar göra andra prioriteringar. Jag ska ta med mig in i den här hösten, att det kan vara så att jag är redo nu. Redo att lyssna in min kropp även när jag jobbar och vardagen rullar på. Jag tänker att det kommer spilla över på familjen och dem jag arbetar med på ett positivt sätt. På ett sätt som inte liknar det, när jag är mest i huvudet och bara presterar.

Jag har idag en bra relation till min kropp. Jag tränar mycket för att känna mig stark och kunna få ut så mycket som jag vill av livet, dessutom älskar jag mat och njuter så mycket mer efter ett härligt träningspass! Yogan har fått mig att bli mer medveten om hur min kropp känns och att jag ska ta hand om den väl. för att må så bra som möjligt Jag kände länge att jag inte passade in och har fått många kommentarer om att min längd sticker ut en del från det som anses ”normalt”. Märkligt det där med att när någon kommenterar hur väldigt lång jag är blir de helt ställda när jag svarar med att personen i fråga är kort? Idag har jag i alla fall lärt mig att älska min längd och att jag bokstavligt talat sticker ut lite 😉 Vilket har gett mig otroligt mycket självförtroende! Yogan har varit till grund för detta och idag blev jag påmind om detta än en gång. <3

”Vad har jag för relation till min kropp?” Jag har en väldigt komplicerad relation till min kropp. Sedan jag var liten så har andra talat om för mig hur fet och ful jag är och tyvärr fick jag dåligt stöd hemifrån och hjälp att kunna acceptera min kropp. Det har förföljt mig genom hela mitt liv, även som vuxen. Jag har aldrig kunnat acceptera varken mitt yttre eller mitt inre, utan hela tiden motarbetat mig själv i min strävan att bli snyggare, smalare och därmed accepterad av mig själv och omgivningen. ”Fatshaming” existerar verkligen. Sedan några månader har jag också en sjukdom i ett inre organ, vilket gör att jag måste omvärdera mycket av det jag trott. Även synen på mig själv. Nu börjar jag bli tryggare i min kropp, och en stor förändring är att jag nu vågar gå i klänningar till jobbet, något som varit otänkbart bara för några månader sedan på grund av mina tjocka ben och min tjocka kropp i övrigt. ”Min kropp är mitt tempel” som jag skrev igår, och numera är det faktiskt så. Den är mitt tempel och jag ska vårda den. Det har yogan (och livet) lärt mig.

Yoga dag 2, vår relation till kroppen.

Förlåt kroppen för alla år jag har klankat ner och hatat på dig. Förlåt för de fula orden jag dagligen sagt till dig. Att jag har skrikit på dig av ren och skär hat. Jag stängde dig ute och lät aldrig dig komma till din rätta. Förlåt att jag har pressat dig till Max trots att du egentligen inte orkade. Förlåt kroppen för de hatiska blickarna jag givit dig. Förlåt att jag har varit din ovän under alla dessa år. Kriget mellan dig och mig har pågått så länge nu att det nått ett slut. Det måste de, för ingen av oss kommer orka det annars. Jag vet att du vill mig väl, varje dag vaknar jag och du kämpar för min skull. Det är dags att jag kämpar och tar hand om dig så att du orkar ta hand om mig hela livet. Från och med nu ska vi ta hand om varandra.

Dag 2. Tacksamhet. Idag delar jag med mig av något som jag aldrig vågat berätta om. Utmaningen och övningarna i den här yoga challenge har gett mig mod. Den här övningen blev ett hinder för mig i den här utmaningen för jag kände att jag någonstans vill dela det här, men samtidigt kände jag mig rädd för att göra det. Rädd för att dömas, att inte duga och att inte vara tillräcklig. Jag bestämde mig idag att jag ska ta mod till mig dela det här med er. Jag har gjort övningarna hela veckan men mentalt inte kunnat skriva förrän idag. Mitt konto är av denna anledningen privat och jag hoppas att jag en dag kan öppna upp det och kanske hjälpa andra på sin resa genom att dela min.

Jag är idag oerhört tacksam för den kropp jag har och att den orkat med mig m tanke på vad jag utsatt den för. Under många år har mitt liv kantats av och cirkulerat kring dieter, bantning, känslomässigt ätande, överträning, självförakt, ångest och hat. Under många år var maten min största fiende och kroppen min största börda.

Genom en lång inre resa har jag lärt mig att tycka om min kropp och idag har min mentalitet förändrats. Idag vill jag bara ge min kropp det bästa den kan få på alla plan för det är den värd. Jag ser idag mat som en näringskälla, inte som en fiende. Jag har varit så extrem i min kamp och strävan om rätt vikt och utseende, att jag i själva verket varit ohälsosam. Min besatthet kring vikt, mat och träning gjorde att min förmåga att lyssna på vad min kropp verkligen behövde försummades totalt. Jag skalade av alla känslor och all connection till min egen kropp.

Genom yoga och meditation har jag återigen lyckats lära mig att lyssna på min kropp och vad den mår bra av. Jag är jag befriad från besatthet kring mat och träning och har lärt mig leva med den kropp jag har och att vara stolt över den. Nu överöser jag kroppen m godhet och kärlek och det har lett till en fantastisk och hälsosam livsstil.

Denna fantastiska övning idag gjorde mig kärleksfull och stark och äntligen vågade jag öppna mig och berätta. Tacksam för den här utmaningen, era fina och givande delningar och att jag får vara en del av detta! kärlek

Dagens reflektion är att jag inte stannar upp och ger min kropp den kärlek och omsorg som den förtjänar. I överflöd. Att jag faktiskt tar den för givet. Att jag dessutom hellre klagar på att kroppen inte orkar tillräckligt eller inte förmår mer… än att ge den massa härliga komplemanger. . Förstår inte när dessa negativa tankar kom in i bilden?!? Herregud här måste jag skärpa mig och tala om för mig själv hur fantastisk min kropp är – trots allt den har varit med om. Tacka den och ge den full uppmärksamhet. Att bejaka vad jag känner i kroppen och verkligen leva ut det. Jag vet om att det finns där men begränsar mig. Kroppen som har både lust och styrka. Att försöka leva ut den sensuella delen i mig likväl den busiga. Här begränsar jag mig allt för ofta. Pga vadå?! Att man måste vara skötsam vacker och fin flicka? Att ta plats i ett rum för att jag är den jag är med allt jag är…. Får bli mitt nya. Likaså att smörja in min kropp med lyxig kräm och unna mig massage för att få allt i mer harmoni. Jihaaa nu ska hösten verkligen innehålla fokus på kroppen och nya härliga rutiner. ????

Relation till kroppen…
Mer och mer börjar jag inse att jag jobbat med mig själv på så ytligt plan. Det har förvisso behövts det med. Bla för att passa in i normen. För att vara som ”alla” andra utåtriktad, självsäkra, sociala personer. En bild många av oss har, som inte stämmer.
Idag o sen 9år tillbaka praktiserar jag yoga, vilket lärt mig mycket om min kropp. Hittat delar jag inte visste fanns, både kroppligt och själsligt. Frigörande dans helt fantastiskt och nu shaka som gick ännu mer på djupet. Fantastidkt vad mycket känslor som sätter sig i kroppen och bara vill bort. Tack än en gång för du delade med dig av denna metod Josefin.
Jag har en lång väg kvar att vandra för att tillfullo acceptera mig för den jag är. Att kunna sen mig själv på kort utan att kommentera eller radera. Att överhuvudtaget vilja vara med på kort, det steget tog jag i veckan. Bokade in en tid med en fotograf, men fy vad jobbigt.
Personlig utveckling är både spännande, kul, jobbigt, ledsamt och otroligt bra

För några år sedan var min kropp enligt mig ivägen, den var sjuk, överansträngd och trött. Den försökte säga ifrån, men först när den började skrika gav jag den det den behövde; respekt och kärlek. Just nu är vi som två vänner som pratar olika språk, men förösker ivrigt förstå och lära känna varandra. Jag försöker höra varje ord den säger, vad försöker hon berätta för mig? Jag observerar. Jag vill lära mig att lösa upp blockeringar som sitter djupt rotade i mig. Flöda i villkorslös kärlek. För kan jag inte ge migsjälv den gåvan, hur ska jag då kunna älska någon annan då på det sättet; villkorslöst. Även om vi inte är nära på klara, så är vi en bit på vägen. Just nu fokuserar vi på steg 1; healing, acceptans o läkning. Vi måste börja där innan vi ens kan tänka på att föröska bli bättre.
Tack för övningarna, de ger mig massor. ?

Jag har gått från att verkligen hatat allt på min kropp o tyckte den var äcklig till att finna att min kropp är en skön o harmonisk boning. Det första som jag började tycka om var mina ögon och sen.mina naglar. Fick jobba mkt för att trivas i min kropp. Från att ha värkt varje minut till att ha blivit smärtfri. Jag växte upp i krig mot min egna kropp. Det var mkt jag ska minsann visa den o jag körde över den. Det var först när jag förstod att kropp o själ hängde ihop o att min kropp var fantastisk som en läkning började ske. Nu är min kropp skön att vara i 🙂 och jag är tacksam ?

Vilken dag det var igår! Trots att jag har semester så var dagen fylld med händelser och inte alls lika stillsam som måndagen. Missförstå mig rätt, det var en väldigt bra dag igår på flera sätt. Men efter gårdagens yogasekvens kändes stunden för reflektion som en illa monterad kontorsstol som det inte gick att sitta bekvämt i hur många gånger jag än försökte korrigera. Det var svårare att hålla tankarna samlade än vad det varit dagen innan. Gårdagens reflektioner blev därför en mycket spontan tankekarta, ni vet en sån där som man använde i skolan där man skrev ett ämne i mitten och gjorde massa streck med tankeord utifrån mitten. I mitten skrev jag ”LEKTID” och när jag bara använde ensamma ord istället för att bygga meningar började den där kontorsstolen kännas ganska okej att sitta i. Pappret fylldes med ord som fingrar, följsamhet, tryck, ärr, vener, längd, omsorg, värme, darth vader, och mycket mera…

I en stund av tryggare lugn kan jag idag skriva ihop min kladdiga tankekarta till det som nu utgör den här texten. Att bara fokusera på fingrarnas följsamhet längs kroppen underlättade mitt fokus. Att låta dem trycka hårdare när de mötte muskler var skönt och det gjorde mig mycket medveten om vilka områden som är stela, vilka som ber om mer uppmärksamhet och vilka jag inte ens brukar visa någon vidare uppmärksamhet. Det var nästan som att jag upptäckte nya ställen på samma kropp som jag levt med i över 24 år!

Sedan slank fingrarna över magen. Jag har ett ärr tvärs över magen som jag haft sedan jag var sju år. Det är nog mitt största komplex. Det brukar göra sig påmint varje sommar när bikinin ska på. Jag brukar då föreställa mig hur det hade sett ut om vårdens tekniker hade varit då där de är idag. Det hade säkert bara varit en centimeter stort istället för nära två decimeter, bukar jag tänka. Men i samma veva tänker jag också på ett för mig mycket viktigt motto som min mamma har lärt mig: Det finns en mening med allt, även om den inte är känd för tillfället. Jag tror på det. Och tack vare det tycker jag om mitt ”blixtlås” på magen. Det är någon mening att det sitter där. Det är en del av mig. Jag hade inte varit jag utan det.

Jag arbetar inom vården och ger ofta intravenösa injektioner. Därför känner jag dagligen på andra människor på jakt efter en bra ven att sticka i. Under den här övningen blev jag väldigt medveten om mina egna vener och det var liksom lite häftigt att känna på dem på samma sätt som jag känner på mina patienter. Prova gärna själva att känna, det är enklast i armvecken. Om venerna inte är så ytliga hjälper det att stasa (klämma åt kring överarmen). Du vet att du känner på en ven när det känns liksom lite ”studsigt”. Studsa lite på venen. Bli medveten om att den tillsammans med sina tusentals vänner transporterar ca 5 liter blod i din kropp om och om och om igen, dygnet runt, oavsett om du yogar, sover, äter, bråkar eller sjunger.. Det är häftigt att tänka på det medan man ”studsar” med fingret.

Under övningen tänkte jag också på längd. Min kroppslängd, längden på mina olika kroppsdelar, längden på andras kroppsdelar. Jag kände hur mina strykningar gav kärlek, omsorg och värme till alla små centimeter oavsett storlek på kroppsdelen.

Att darth vader får figurera på min tankekarta går tillbaka till när jag först lärde mig om ujjay-andning. Förutom den klassiska jämförelsen att det låter ungefär som havets brus så fick vi lära oss att det också låter som darth vader. Havet är vackert, men är det något som etsar sig i minnet så är det de lite humoristiska, udda liknelserna. Därför kommer jag alltid minnas detta. Under den här övningen tog jag fram min inre darth vader för att öka fokus på uppgiften.

En sak som jag känner igen mig otroligt mycket i är, som flera av er skrivit här redan, att under/efter en yoga-session känner jag mig som allra vackrast, tacksammast och lyckligast. Det finns få saker som min kropp tackar mig lika mycket för som när den får dessa stunder. Jösses, jag skulle kunna skriva en hel bok om mina tankar just nu! Vilket mode jag är i nu! Jag ser fram emot kommande frågor och reflektioner.

Åh vad skönt det var att få skriva av sig om detta efter den röriga gårdagen! Nu sitter jag på tåget hemåt. Jag har läst och inspirerats av många av kommentarerna här, och jag säger bara wow! Vilket gäng vi är som gör den här utmaningen! Nu tänker jag sluta ögonen till en rogivande spellista och när jag kommer hem ikväll ser jag fram emot att genomföra dagens övning.

Så andas som darth vader och tacka alltid dina medspelare för dagen sekvens. Kärlek till er alla.

Väntade med stor glädje inför dag 3 och kom då på att jag inte skrev något igår..
Jag har alltid haft komplex för olika saker med min kropp, speciellt i yngre år. Ju äldre jag blir ju mer tyck jag om min kropp.
Jag har en kropp som vill röra sig, som orkar med det jag vill. En kropp som är frisk.
Det betyder allt! Att den har lite skavanker här och där, det kan jag leva med 🙂

Efter skakningen körde jag ett kort yogapass för nacke, axlar och övre rygg. Kroppen kändes lite trött efter sömnbrist och brist på energi i allmänhet. Avslutade sedan med att sätta på låten Notion med Tash Sultana för att ”dansa loss till den”. Det blev någon form av stretch-dans med allt från lite rumpskakbing till katt-ko. Efteråt kändes kroppen mycket mjukare och mer energifylld. Jag la mig sedan ner på gräsmattan och reflekterade. Jag har såklart haft (och har väl fortfarande till viss grad) komplex över min kropp – för korta ben, för breda axlar, inte tillräckligt markerad midja, inte tillräckligt platt mage, för små bröst osv… men ju äldre jag blir, desto mindre bryr jag mig. När jag rör på mig och äter relativt sunt känner jag mig stark och frisk – och det är det viktigaste! Känner mig aldrig så vacker och tacksam över min kropp som efter ett yogapass. Förstås kommer komplexen även in och stör i yogan. ”Jag är inte lika smidig som hen, yogabyxorna sitter inte lika snyggt på mig, jag kommer aldrig att kunna lära mig den där posen…” Men när de tankarna dyker upp så påminner jag mig själv om att jag endast yogat regelbundet sedan i januari – min resa har bara börjat!

Gömde skriva här igår även om jag delade på bloggen och Instagram. Kändes svårare igår. Med shakinigen. Något som tog emot. Ska bli spännande att se hur det kommer att kännas idag ♡

Tack för allt detta, det är något som jag verkligen var redo för. Att släppa iväg allt som hänt och på riktigt skapa rum för nuet, det okända.

Inatt har min mage gjort så ont och kört runt runt och jag tror att det är saker som jag släppte loss igår kväll när jag rörde varenda kroppsdel och tillät dem att släppa taget. Det var lättare igår, höfterna började hitta sin livsglädje igen, magen började vibrera som den inte har gjort på länge, kanske någonsin. Det var en alldeles magisk upplevelse. Att vara närvarande med kroppen. Att hitta hem. Att äntligen lyssna och känna inuti, vad är det som verkligen händer? Var gör det verkligen ont inuti mig i tomrummet. Magiskt.

Jag har haft en vision de senaste månaderna. En till utöver den jag berättade om på instagram. Att jag varit en triangel som jag försökt pressa ned i ett fyrkantigt hål. Oj som jag pressat. För det ska ju gå. Det här nya förhållandet ska ju faktiskt funka. Det här ska ju vara min vardag nu. Nya killen på jobbet ska ju få tala till mig nedlåtande och jag ska ju bara känna medkänsla för varför han är så sorgsen själv, jag ska ju tänka på vad han har gått igenom och då kan jag lika gärna trycka undan mina gränser och bita ihop. Triangeln ska gå ned.

Det gjorde den inte. Och det skulle den aldrig. Triangeln skulle få lyssna på sig själv. Lämna det som gjorde ont. Hitta hem, få drömma, få VÄLJA om, välja rätt. Allt händer av en orsak, det tror jag på. Jag var tvungen att lära mig. Att sluta lyssna på min kropp för att lära mig lyssna. Att vara så rädd för allt i livet för att veta att det inte finns något att vara rädd för när man hittar hem. Att trycka undan mina gränser för att de ska skrika högre och bli tydligare. Allt det var menat. Det här är menat. Jag behöver det här just här och nu, få dela, få älska, få frigöra mig.

Jag bara säger tack. ❤️

I väntan på utmaningen dag 3 inser jag att jag missade att kommentera dag 2. Jag behövde tänka lite helt enkelt. Känslan i kroppen efter shaken var skön och härlig, kände mig glad och full med endorfiner. Jag insåg att jag är idag betydligt mer bekväm att röra mig på detta sätt. Det hade inte jag inte varit för några år sedan. Då hade jag blivit perplex och stel och rädd för att ”göra bort mig”. Yogan har fått mig att tycka om min kropp och våga använda den fullt ut. Den är frisk men känslig och talar tydligt om för mig när jag är ur balans. Idag uppskattar jag det. Förut var det ett problem. Jag har idag ett sätt att se det som är bra istället för det som är dåligt med min kropp. Synd bara att det skulle ta så många år att tycka om den.

Relationen till kroppen. Herregud! Vad svårt. Gillar den egentligen. Tänker att den är stark och duktig, klarar det jag utsätter den för i form av snabbmat, dålig träning, dålig sömn, ångest och ledsenheter. Den orkar ändå jobba och vara stark. Men jag har nästan alltid ett tryck över bröstet nu för tiden. Och jag fastnar ofta i att tänka att den är fel ändå. Fel form, för motsträvig, för andfådd när jag går uppför trapporna. Men som sagt. Stark ändå. Ska försöka ta hand om kroppen lite bättre.

Återkommer med reflektion för dagen imorgon!.

Åh vilken fråga. Så himla mycket som kommer upp när man bara tar sig tid till att reflektera. Tack för den här utmaningen, det väcker så otroligt mycket i mig även om jag har jobbat med mig själv en stund. http://www.malinpousette.com/2017/08/15/vad-har-du-for-relation-till-din-kropp/#respond Så jäkla skönt att få öppna upp sig och dela med sig 🙂

Kroppen mår bra. Den är glad och tacksam för att vi gör denna utmaning. Stor skillnad på shakingen idag och igår. Känns som en massa slagg skakades loss igår och idag var det mycket lättare och mjukare. Skönt att leka, att lyssna på kroppen och göra det som hon vill och behöver. Hon vet. Lita på det och passar mig för att styra. Yogan gör mig stark, fysiskt och psykiskt från insidan. Då gör det inte lika mycket att det är lite för mjukt på utsidan. … Känns skoj att göra denna utmaning med alla er andra. Tack för sällskapet. ??

Josefine, jag hade uppskattat om du ger förslag /länk till fin musik till övningarna. Då är det en sak mindre att fundera på, och du har en fin samling.
Tack för idag ?

Dag 2
Jag är min egen största fiende. Jag dömmer och kritiserar allting med mig själv dagligen, jag är aldrig bra nog. Mitt tankesätt har hindrat mig från att leva och vara mig själv fullt ut enda sedan jag var liten.
Jag är så glad och tacksam att jag har fått in yoga och meditation i mitt liv. På mattan och efter ett yogapass är jag lycklig, rofylld och värdesätter det som är -jag- och allt det fina som jag har runt omkring mig. Det är en helt fantastisk känsla. Jag älskar verkligen det yogan gör för mig! ❤️?

Min kropp var utmattad efter en utmanande ashtangaklass, därför vart Shakingen kortare idag. En känna efter kroppen lektid till en av mina favoritlåtar var härligt. Landa i savasana och sen reflektera över dagens fråga. Som jag tidigare idag läst och tyckt var knepig. För min relation till min kropp är knepig. Vi har varit ovänner sen jag var barn, då jag lärde mig att jämföra mig med andra. Då min självkritik började växa och blev destruktiv i senare år. Men alltid efter dessa stunder av yoga och meditation när jag ”stänger av” på riktigt så sköljer en våg av självkärlek över mig. Jag börjar att ifrågasätta mina dumma tankemönster som lurar mig i vardagen. Som du skriver Josefin så måste jag också lära mig att jag är inte mina tankar. Min kropp är ju fantastisk som är frisk och kry. Som kan yoga och dansa och få mig att må bra. Åh Hoppas alla i utmaningen känner extra mycket självkärlek idag!?

Jag sparade ”lektiden” till kvällen då jag var tvungen att vara tidigt på jobbet idag. Det blev 10 min shaking på morgonen och 10 min shaking på kvällen. Det var skönt att ”skaka av sig” dagen innan jag började med min ”dans” ?? Jag tänkte inte så mycket och lät kroppen göra som den ville. Började uppifrån och gick nedåt, det var som att kroppen kände precis vad den behövde, skönt att släppa kontrollen!
Min relation till kroppen har blivit bättre med åren och jag accepterar och uppskattar den mer nu än tidigare. Det är klart att man har några extrakilon som man vill bli av med och jag har passerat 40 så några små ålderstecken börjar komma smygande. Kämner tacksamhet över att jag är frisk och att jag inte har några större krämpor ❤️

Relationen till min kropp skulle jag säga är bra, och blir bättre och bättre för varje dag. Kanske har man ändå blivit lite äldre och klokare. Det är dock en jättestor utmaning för mig att lägga ut yogabilder, man hittar alltid något att klaga på. Därför tänkte jag att denna utmaning är perfekt för att göra just det som känns läskigt. Alltid finns det något att klaga på: magen sticker ut, hyn ser inte bra ut, håret låg inte rätt, fotot var taget från fel håll (alltså ej snyggsidan ?), rumpan ser konstig ut, man fick inte till den där positionen så som den såg ut i huvudet. Men vad gör det? Det viktigaste är väl ändå hur det känns och att man ger kärlek till sig själv och sin kropp. Hur kul är det om allt måste vara så perfekt hela tiden?
Idag är jag tacksam för att min kropp bär mig genom livet. Mina ben orkar springa, min kropp kan röra sig och flowa genom härliga yogasekvenser och mina armar kan krama alla jag tycker om ?

Åh, idag har jag verkligen längtat efter att få sätta igång med dagens utmaning och även att få läsa om allas upplevelser och tankar ❤.

Shakingen är underbar. Älskar hur kroppen vibrerar efter och det nästan känns som att den lyser och det slår blixtrar om den. Im on fire ? . Känns djuriskt på något sätt vilket är underbart! Lektid var svårare. Jag har alltid haft svårt att känna min kropp. Tex beskriva vart jag har ont eller hur något känns. Jag ska verkligen ge det tid att vända uppmärksamheten inåt dessa dagar och förhoppningsvis alltid.
Jag har nog alltid haft en sund relation till min kropp. Klart att jag som tonåring hade komplex för både det ena och det andra (för små bröst, kort tunga, för mycket behåring osv…) men dessa onödiga problem försvann så småningom. (Varför jag nu antyder att det är en självklart att man har komplex som tonåring ? hemskt). Idag fullständigt älskar jag min kropp ????. Jag har alltid tyckt om min kropp och varit tacksam för den men yogan har lärt mig att älska den och framförallt vilja vårda och ta hand om den ?. Som vuxen och med flera erfarenheter i bagaget, så som 2 graviditeter, 2 förlossningar och en mamma som gått bort för tidigt i cancer, så är fokus så mycket mer på vad min kropp kan åstadkomma istället för hur den ser ut. Jag har fött barn, typ det största som finns, jag har återhämtat mig därefter (som är tuffare än man tror) jag kan springa, andas, känna, se, höra, njuta ALLT. Min kropp är frisk och jag får vakna varje dag och använda den!!! Det gör mig extremt tacksam och lycklig och jag vill vårda den för att den vårdar mig varje dag ❤. Sen betyder inte det att jag faktiskt lyssnar och vårdar den varje dag ☺. Jag vet att jag måste börja varva ner annars kommer den inte orka. Jag kan många ggr känna ett ENORMT behov av att bara ställa mig upp från kontorsstolen eller sängen (där jag ligger och kollar mobilen tills händerna domnar) och göra 20 snabba armhävningar. Min kropp SKRIKER efter att få röra på sig och användas men bara scrolltummen får chansen. DET ska jag lyssna till nästa gång det händer ? Nu ska jag läsa era inlägg ❤. KRAMAR

Det vackra med yogan och meditationen är vibrationen, kärleken, viben, något annat, större än oss själva, kroppen, våra tankar. Kroppen och det feminina har för mig fått en helt annan känsla, där jag ser på kvinnan med så mycket respekt, ett tempel och att tillåta sig komma i kontakt med detta och känna flow är sådan bliss och så vackert. Sat Nam ?❤️?

Relationen jag har till min kropp i dagsläget är det bästa jag haft på länge! För några veckor sedan bestämde jag mig för att göra allt för att lyssna på den. Jag har länge varit för stressad och nu försöker jag bara att läka genom att släppa all stress, all kontroll och allt det som inte gör mig gott och min kropp inte gillar. Det är inget som görs i en handvändning men med tanke på allt jag hittills vunnit på det så är det värt varenda ögonblick.

Ett exempel på en åtgärd jag tagit till är att inte utföra någon form av träning förutom yoga och promenering. Helt enkelt på grund av den enkla anledningen att kroppen inte vill. Träning är ju också en form av stress (både fysiskt men ibland även psykiskt) så att släppa den har verkligen hjälp mig. Det har hjälpt mig bli mer kreativ inom andra områden i mitt liv som jag annars inte avvarade tid till speciellt ofta.

Relationen till min kropp just nu är med andra ord väldigt bra men det är så klart något som alltid kan förbättras och som är under progression.

#yogareflekteradela dag 2. Vad har du för relation till din kropp? Sedan jag varit liten har jag aldrig tänkt på hur min kropp ser ut eller inte ser ut. Jag har Inte haft några särskilda krav på mig själv just utseendemässigt utan har nog mer krav på att kroppen ska fungera så som jag vill. Genom yogan har jag fått mina utmaningar, vilka jag älskar. Jag älskar att se förbättringar, klara mål. Det går sakta framåt men jag har lärt mig att sätta många små mål som bara är för mig, för att jag inte ska ramla innan mållinjen. När jag går igenom kroppsdel för kroppsdel, och startar med ansiktet går mina tankar till mina fina linjer som allt mer börjar bli synliga, de stör mig inte så jättemycket mer än att det är en påminnelse om att jag nu är mitt i livet, jag har REDAN levt ett halv liv, kanske mer än så?! jag börjar bli gammal… Jag är trygg med min kropp som den är nu och som den varit genom mitt liv, den har gett mig ett rikt och rörligt liv. Men jag känner viss ångest inför att åldras och förändras.

Idag började jag med att skaka loss precis som igår, jag klarade dock bara av fem-sex minuter jämfört med gårdagens 15 minuter. Något som gjorde att jag omedvetet redan började döma mig själv och satte igång den hårda självkritik som följt mig sedan barnsben. Varför klarade jag inte att hålla ut lika länge som igår? Vad är det för fel på kroppen nu då? Eller är det hjärnan som spökar? Är jag inte motiverad, vad är det som är F E L ? Jag insåg efter ett tag att den inte riktigt var såhär jag skulle börja, så jag tog ett djupt andetag och beslutade mig för att göra om min shaking men den här gången så är det nog när kroppen säger att det är nog. Jag klarade precis som tidigare bara fem-sex minuter den här gången med men försökte bara acceptera att idag var det bara så. Vilket var svårt då jag kände frustrationen växa inombords. Men jag tog tre djupa andetag och lät uppmärksamheten landa på insidan av kroppen. Men tankarna flög runt och tog mig iväg på helt andra banor hela tiden, självkritiken ökade konstant och jag fick kämpa för att hitta tillbaka till min insida. Jag började gå igenom min kropp uppifrån, kände hur ansiktet inte alls var avslappnat och spände sig. Käkarna satt som klistrade mot varandra och axlarna var högt upp i närheten av mina öron. Jag stannade kvar här uppe och försökte ge området kärlek. Rörde på alla muskler jag kunde hitta och upptäckte att allt stramade och kändes tight (som att musklerna alltid går och spänner sig och aldrig får vila). Jag fortsatte neråt i kroppen och det var ingen skillnad där, Skuldrorna och ryggen visade samma strama stelhet. Höftpartiet och rumpan hade svårt att röra på sig, det var enormt stelt i det här området (vilket kan förklara varför mina käkar ofta är så sammanbitna). Mina ben rörde sig i stela mönster och mina knän ville inte samarbeta alls. Fötterna kändes vingliga, tårna var kalla och nästintill orörliga. I och med detta upptäckte jag till slut upptäckte var att min insida inte alls mår bra. Det stramar i nästan varenda del av min kropp när jag rör på den och kroppen känns mer som en gammal människas kropp istället för en som i våras fyllde 27.

När jag gått igenom hela kroppen la jag mig ner och reflekterade över dagens fråga – vad har du för relation till din kropp?
Ärligt talat så är den relationen nästan obefintlig. För i den här kroppen så är det sinnet som har styrt allt, och då menar jag allt. Självkritiken har varit den drivande delen för mig och kroppen har bara fått följa med på allt som bestämts. Den har genomlidit så mycket skit att det inte är konstigt att den bara gav upp en morgon i november och inte vill ta sig upp ur sängen. Jag har under så många år helt struntat i alla tecken som min kropp givit mig på att den inte mår bra, det har gått så långt att de smärtor jag har i kroppen slutat göra ont. Något som jag nu i efterhand blir besviken på att jag inte gjort något åt tidigare. Jag minns en speciell gång när jag varit hos en osteopat för att få ordning på mitt sneda bäcken, osteopaten frågade hur ont jag har på en skala mellan 1-10 och jag svarade “en trea”. Osteopaten gick igenom hela kroppen och det var en riktigt märklig känsla när musklerna började röra på sig där inne i takt med hennes beröring. När jag väl gick därifrån märkte jag hur lätta mina steg var, hur snett jag hade gått tidigare och hur min hjärna tänkte “aaaha, det är SÅHÄR det är att inte ha ont”.. Jag hade helt enkelt förminskat min smärta, något som egentligen var en nia på smärtskalan värderade jag till två pga att kroppen var så van den smärtan. Kroppen är alltså långt ifrån okej, och jag har nu på den senaste tiden börjat lägga märke till det. Ju mindre jag börjar värdera de orimliga mål självkritiken sätter upp för mitt liv, desto mer märker jag hur kroppen fått lida.

Så jag måste tyvärr medge att jag just nu är mina tankar. Men det är något som jag vill förändra på, jag vill inte och jag bör inte vara mina tankar. Därför tänker jag ändra på hur min relation med kroppen är, och att den relationen nu kommer vara under förändring.

När jag var barn fick jag lära mig att värdera kroppen.
Smal och fin. Tjock och ful.
Alltid Fokus på fel och defekter. Sällan nöjd.
Har levt med den föreställningen i större delen av mitt liv… tills jag förstod att det inte var kroppen som skapade mitt mående utan mitt mående som skapade kroppsuppfattningen.

I våras, 43 år gammal, absolut inte i toppform, såg jag mig i spegeln och tänkte; Gud vad vacker jag är.
FÖR FÖRSTA GÅNGEN I LIVET
Med hela hjärtat kände jag, och känner fortfarande, att kroppen är värdefull och förutsättningen för min existens -själens boning.
Jag gör idag mitt bästa för att ge min kropp det den behöver och förtjänar i vår nya vänskap, efter många år av misshandel.
För mig, ett mirakel.
Och en väldigt stor frihet.
❤️

När man läser så många av inläggen här, inklusive mitt eget jag skrev tidigare ikväll, så blir man ju lite bestört: VARFÖR går vi omkring och dömer oss själva och är missnöjda med våra kroppar. Vi lever här i största välfärd och har det tryggt och bekvämt på så många sätt. Men ändå måste vi göra oss olyckliga med att hacka ner på oss själva och söka fel och brister i vår tillvaro och oss själva. Låt oss försöka ändra på det.

Vad har du för relation till din kropp? Jobbig och utelämnande fråga! Tycker det är jobbigt att vara öppen och skriva om känslor såhär. Jag gör den här utmaningen helt för min egen del, men eftersom en del av utmaningen är att skriva om det jag tvingas jag reflektera över min kropp och hur jag mår, framför allt på insidan. DET tror jag är bra. Relationen till min kropp har aldrig varit katastrof men inte heller bra. Jag har gråtit i provrum för att kläder inte passar och ibland fått dåligt samvete av att äta godis eller efterrätter. Min relation till min kropp har alltså ofta varit dömande, alltid fokuserat på utsidan och på vad jag tror andra tycker om mig. Jag har däremot aldrig funderat på vad människor runt omkring mig haft för klädstorlek eller hur ofta de äter efterrätt. Hos andra lägger jag bara märke till saker som utstrålning, hållning och leenden – sånt som inte har med den fysiska kroppen att göra. Så varför ska jag behandla mig själv och min egen kropp sämre? Jag ska leva med den kropp jag har för resten av livet – så det är dags att ta väl hand om den för att jag tycker om den, inte för att jag inte tycker om den. Relationen till min kropp har blivit bättre de senaste åren och det är en relation jag kommer fortsätta jobba med och förbättra. Kämpa på alla ni andra som också vill förbättra relationen till er kropp <3

Dag 2 – Relation till min kropp – Tacksam över att kroppen fungerar fortfarande efter många år….. är för det mesta nöjd och känner mig stark och i kontakt med kroppens olika signaler. Försöker varje dag vara varsam och snäll mot mig själv, men visst kommer det dagar när jag måste ”lura”mig till att det är bra med olika rörelser – rörelse är alltid bra, stillastående ger sjukdomar –
Kroppen är intressant, små rörelser är spännande

Idag var ingen bra dag! Har legat i migrän och sovit mest. Efter gårdagens uppfriskande shaking såg jag fram emot dagens utmaning, som dock uteblev. Jag fick verkligen känna av min kropp där huvudvärken var hemskt närvarande.
Tänkte på allt som verkar trigga igång migrän hos mig; lite sömn, slarv med mat, stress, mkt kaffe…
Någon annan som lider av migrän och har tankar kring orsaker o verkan?

Sååå himla underbart med shaking och lektid! <3 Trodde knappt jag skull orka ställa mig på mattan efter jobbet men så underbart när musiken kom igång och man fick skaka ut alla spänningar. Har de senaste åren fått en allt sundare tanke om mitt liv och min kropp.. Har alltid haft "turen" att kunna äta precis vad jag vill när jag vill utan att behöva hård träna. Men nu känner jag att jag vill äta mer hälsosamt för min kropp mår bra av det. Och att ha förmågan att känna vad min kropp mår bra av är jag så tacksam för <3 Så tacksam att släppa tankar om vad andra tror om en eller vad dom tycker. Det är ju jag som skall må bra och vara lycklig 🙂

Jag började min shaking med samma låt som under gårdagen och blir verkligen super glad av den och all shaking. Brukar vanligtvis träna yoga på morgonen och har lagt till denna träningen på kvällen. Precis som många andra har jag kämpat med känslan och kärleken till min kropp. Har verkligen hatat den kämpat emot den och känt frustration över att den inte är smal/stark/ vig nog. Kom på mig själv under yoga passet imorse att ha såna tankar för att jag gled på mattan och hade svårt att fokusera. Men jag övar varje dag med min kropp på mattan för att bli starkare och vigare men det inte därför jag gör yoga. Jag gör det för glädjen den ger mig och jag accepterar mig själv. Innan jag gjorde denna övningen såg jag mig själv i spegeln och var stolt över vad jag såg. framförallt det jag kände när jag stod i yoga asanas både styrkan och kraften i mig. Under övningen med att känna in kroppen kände jag mycket som jag upplever när jag ger mig själv reiki, jag är spänd i axlar och mina knän och svank gör ont. Jag är inte perfekt men jag accepterar det. Jag tänker dricka te och ge min kropp frukt för att den är i behov av det. Men framförallt så känner jag lugnet inom mig när jag lyssnar in kropp och själ. Att ta det lugnt och inse begränsningar och utifrån det skapa möjligheter öppnar ofta upp något annat inom en. Något som inte riskerar att bli övermäktigt. Så lugnet, glädjen och framförallt att vara nöjd är få förunnat och ska inte underskattas. Att vara nöjd i den situationen man befinner sig i och växa från det är den grund jag behöver just nu. Så för idag accepterar jag den jag ät. För idag kan jag skapa nya möjligheter. För idag är jag mig själv och accepterar varenda del av mig som det innebär.namaste

Jag har nog haft en ganska ok relation till min kropp. Självklart har man alltid tänkt tankar som: jag har tjocka lår eller jag har små ögon osv men inte så att det på något sätt styrt mig och mitt mående. Däremot när jag för snart två år sedan gick in i väggen förändrades mkt. Självkänslan har sjunkit i botten när jag inte längre klarar av det jag brukar. Jag litar inte längre på min kropp, den minns inte, orkar inte, är inte längre bra på det den brukar vara bra på. Inte ens mitt jobb som jag utövat i elva år klarar jag av längre. Orkar inte ta hand om min familj. Det är nu de negativa tankarna om min kropp har kommit, kanske inte utseendemässigt utan mer funktionsmässigt. Jag är dålig som inte klarar av detta än, som inte är frisk än, som inte kan hantera rädslan och ångesten. Det är såna tankar jag tampas med nu. Inser även att min relation till kroppen kanske inte varit den bästa eftersom jag inte lyssnat på den och det är därför jag hamnat här.

Shaking för andra dagen och idag är jag lite stelare, i knäna och i ryggen. Men efter 15 min så har jag mjuknat. Det är coolt detta! Det snurrar dock fortfarande en massa i huvet men jag jobbar med att vända tankarna till kroppen. Efter att ha lagt på dagens övning som blev att mjuka upp ryggen så gott jag kunde blev det att reflektera. Vad är min relation till min kropp. Jag har varit på en galen resa med min kropp, från tröstätning och rekord hög vikt till hetsträning som sedan blev anorexi tills att jag står frisk idag. Jag har kurvor, jag kommer alltid ha de. Höfterna finns där oavsett vilken vikt jag varit vid, den magen som putar ut likaså. Ändå, ändå efter allt jag gått igenom och allt jobb jag försöker göra mentalt så dömmer jag. Inte varje dag, inte alltid samma sak men ändå. Den dömande rösten finns där inne. Men jag väljer mer o mer att inte lyssna på den. För den är inte värd min uppmärksamhet. Den är inte värd att förstöra dagar, att få en att gömma sig under stora kläder, den är inte värd att ge mig dåligt samvete för att få äta choklad en tisdag. Den är helt enkelt inte välkommen. Jag är här, hel, frisk och vågar satsa på min dröm. Jag mår bra, jag börjar bli starkare, jag hittar mig själv. Jag och min kropp är de ända som behöver leva ihop föralltid och jag vill ha fred. Idag tar jag ännu ett stort steg mot fred med mig själv, tänk vart jag kan vara om ett år <3

Det började väldigt bra i morse. Ökade på shakandet till 1 min och kunde även ta mig igenom lektiden utan problem. Det kändes t.o.m bra efter. Sedan tog det inte många minuter innan jag fick frossa och någon slags magsjuka/matförgiftning/?
Jag har försökt få ner mina reflektioner på papper, men det är lite som bomull i huvudet på mig så det har inte varit det lättaste och kommer säkert bli lite rörigt.
Jag har nog i grunden haft en rätt bra relation med min kropp. Jag har däremot alltid velat gå upp i vikt, inte för att jag inte varit okej med min kropp utan för att jag varit så less på alla kommentarer i stil med ”får du ingen mat hemma?” eller ”ska du inte ta en portion till? det behöver du” Jag har också varit så otroligt less på personer som spridit rykten om att jag ”har problem med maten” trots att jag haft turen att vara en av dom som kunnat äta vad jag vill utan att må dåligt.
Men visst har jag och kroppen inte alltid varit bästa kompisar. Jag har dagar när jag tittar i spegeln och tycker att min hy är hemsk, håret är platt, min panna för hög eller att min mage är för plufsig, men det är liksom inget jag går och nojjar över och jag tror det är på den nivån som är svår att helt komma ifrån?

Jag har inga problem med att jag är kort & liten men jag har varit arg på kroppen (eller butiken?) när jag stått i klädaffären och byxorna varit flera dm(!) för långa och ärmarna hängt vid knäna.
Jag har varit arg när mina knän har krånglat och när jag haft ryggproblem. Jag har också varit arg på min kropp när jag haft mentala spärrar och den inte gjort som jag velat. Mestadels har jag bråkat med kroppen när det gäller vad den klarar av och inte hur den ser ut. Gissar att det är på grund av att jag hållit på med idrott. Jag vet inte om det är bättre eller sämre, men jag är iaf tacksam över att ha vistats i en miljö där det inte spelat någon roll hur kroppen sett ut utan mer på att vara hälsosam och må bra.

Efter jag blev sjuk så spelar däremot inte jag och kroppen i samma lag. Eller, det känns mer som att vi spelar i samma lag men att kroppen är den där dryga mobbaren som ignorerar mig, passar till alla utom mig och snackar skit bakom ryggen. Jag försöker lyssna på den, ger den sömn, bra mat och försöker röra på mig men den beter sig som skit ändå..

Jag är så glad över att ha hittat hit och kunna delta i den här gemenskapen. Det är så många inlägg man vill läsa, svara på och reflektera över. Idag testade jag shaking för andra gången. Det gick lite bättre idag tyckte jag och jag blev varm i hela kroppen. Sedan övergick jag till lektid eller slow dancing. Mitt i allt märkte jag att jag mest bara ville gunga från sida till sida i framåtfällningar och vrida överkroppen i sidled. Ryggen och höfterna är stela och det kändes som att jag lyckades öppna upp spänningarna lite grann. Det här är någonting jag absolut ska ta med mig och göra som uppvärmning inför mina yogasekvenser här hemma. Jag lade mig ner på mattan och reflekterade över relationen till min kropp och visst är det så att jag lätt blir kritisk och dömande, jämför mig med andra som är snyggare, mer tränade och rörligare än jag. Samtidigt vet jag att man behöver vara tacksam över det man faktiskt har fått och kan göra med sin kropp. Jag kan välja att äta ren, näringsrik kost och har rent vatten att dricka. Jag har så många möjligheter att ta hand om mig själv. När som helst kan vi också förlora det vi tar för självklart: rörelseförmågan, hälsan, kapaciteten att ta hand om oss själva och fatta egna beslut. Det väljer man oftast att inte tänka på. Jag ser det i mitt jobb varje dag: unga människor som får cancer, skadar nacken, får hjärnblödning, blir överkörd av en rattfyllerist.. så varför beklaga sig över att kroppen inte är perfekt.

Jag kom på mig själv för några dagar sedan med att tänka att jag nog inte KAN åka på yogaretreat även om jag gärna vill.. eftersom ”alla” som lägger ut bilder från sina vistelser på olika bloggar, på instagram och andra forum är så unga och vackra, tar så lyckade selfies och ser så lyckliga ut och har så himla underbara kompisar med sig.. så skriver de visserligen alla att de har haft det jobbigt i sina liv och varit hårda mot sig själva, men de ser forfarande så himla perfekta och lyckade ut på bilderna så jag får mindervärdeskomplex och känner mig som om jag vore från någon annan planet. Stel och oformlig och vinglig. Inte tillräckligt smal (min vikt är objektivt sett vad man kallar normal). Jag hade inte dittills ifrågasatt min (kanske omedvetna) tanke om att jag inte skulle duga eller passa in på ett retreat med bara snygga jätteunga tjejer. Men det är väl också så att det är en del av den här kulturen vi lever i där det för många är viktigt att visa upp sig från sin bästa sida (läs: yta) och att det blir viktigt att skapa en bild av att man lever ett liv fyllt med härliga upplevelser. Ett liv som andra kan beundra och kanske vara lite avundsjuka på. Man kan ju kanske reflektera lite över det faktiskt: om jag lägger upp en bild på Instagram eller gör ett inlägg på fb, vad är det då jag vill förmedla med det? Hur många måste gilla mitt inlägg? Varför är det viktigt? ÄR det viktigt? Jag har för övrigt en kompis som brukar gå mot strömmen och göra annorlunda inlägg och hennes fb-sida är en fröjd att läsa. Hon kan lägga upp en bild där hon försöker stå på händer och kraschar eller en där hon ser precis så trött ut som hon är efter att hennes treåring hållit henne vaken hela natten. Kanske jag också vill börja gå min egen väg mera än hittills och inte bry mig om normerna så mycket. Det gör jag nog också på många sätt, men när det gäller utseende och kropp så har jag svårt att strunta i alla idealen. Jag vill komma till det att jag tar hand om min kropp på bästa sätt för att kunna må bra och röra på mig och för att jag inser att jag faktiskt kan påverka hur jag kommer att må om tjugo eller fyrtio år- om jag får så många år.

jag är uppväxt med en mor som praktiskt taget aldrig nämnde kroppen alls. Alltså, vi pratade om dess funktioner men inte så mycket om utseende och sådant. Jag fick lära mig att alla har en kropp och precis som vi är olika inuti ser vi också olika ut utanpå och det är tillåtet, alla måste inte vara lika för att duga. Alla är bra och fina som de är, jag också. Detta synsätt är så djupt rotat i mig att det sitter i än. Så utseendemässigt har jag ingen direkt relation alls till min kropp, den finns och den fungerar som den ska, hur den ser ut är oviktigt. Däremot har jag kömpat en del med hur min kropp känns. Jag har aldrig hatat min kropp eller kämpat mot den men då jag har medfödda besvär med min mage så fungerar min kropp inte alltid så bra och i struliga perioder kan jag lätt känna mig tung, trött och obalanserad och då kan jag förbanna mitt dåliga tarmsystem men sen tar jag det som kroppens signaler på att något är fel och försöker underlätta för mina stackars tarmar istället för att förbanna dem. Min kropp gör så gott den kan och jag är tacksam för allt den klarar av åt mig. För två år sedan klarade den av att skapa och föda ett friskt och fantastiskt barn och för tre månader sedan klarade den av att meddela mig att något var fel så att jag blev opererad i tid och den kunde rehabilitera sig snabbt efteråt. Jag är tacksam mot min kropp och allt den fått utstå och nu försöker jag att ge den så bra förutsättningar som möjligt. Självklart har jag dagar då jag inte trivs i mitt skinn men när jag slappnar av och återfår balansen kan jag alltid koppla missnöjet till något annat och att det inte är kroppen det är fel på, put blame where it belongs.

Tack till alla er som delar med er av era fina tankar och känslor. Det är en ynnest att få dela dessa upplevelser med er. Och tack min kropp för att du är stark nog att bära både mig och min familj genom livet. Jag älskar dig❤️.

Åhh..den här dagen är en sån där dag då inget funkar!! Jag började dagen med att inte kliva upp alls?vaknade kl 12.00 och åt lite banan,satte mig i sängen och skulle läsa dagens utmaning och somnade igen!! Vaknade kl 18.00 och har såklart världens huvudvärk och mår illa av allt sovande..mediterar en stund och funderar sen på dagens fråga…min relation till min kropp???..jobbar på att tycka om min kropp som den är men det är så himla svårt,ibland är vi sams och det är underbart. Hmmm..jag får nog fundera lite till på det här,känner mig tom på ord idag! I morgon blir en bra dag och då kan jag börja om igen..Tack för i dag alla fina yogisar! ??❤️ Jag äger mina tankar,dom äger inte mig❤️ Vi ses imorgon! Peace&Love❤️

Hej vackra!
Dessa yogautmaningar får en att tänka i lite djupare banor en vad man vanligtvis gör. Det här med att reflektera om relationen till sin kropp – Ja … det är ju en knepig relation det där … de första tankarna som kommer upp är ju snabbt hur man skulle vilja förändra sin kropp. Allt det som man har, eller inte har osv. Att jag skulle vara finare med en plattare mage, med mindre näsa … kanske lite rakare hår, ja men lite längre hade jag nog velat vara ändå. Och psoriasis, vill jag absolut inte ha!
Men under dagens reflektioner, och vid närmare eftertanke, så känner jag att jag byter fokus… Så illa tycker jag inte om min kropp egentligen! Jag tänker istället på allt den klarar av! Jag kan vandra i fjällen, yoga (typ), springa ett halvt marathon m.m! Och en plattare mage kan jag ju faktiskt få, om jag kämpar och prioriterar det vill säga!
Så. Tack kroppen, för att du orkar, även fast hjärnan inte alltid gör det!
Kram på er, grymma är ni!

Wow, vilket forum detta är! Satt igår kväll o skulle ge peppande kommentarer till er som delar men fastnade i att bara läsa allas så ärliga inlägg o alla fina kommentarer – helt magiskt! Tack Josefine för all din värme, kärlek o ärlighet som får oss att vara så modiga ?
Jag började min morgon med shaking o fick samma lyckorus som igår efteråt ? När jag skulle känna inåt tog det dock stopp o det blev att jag kände med mina händer över hela min kropp i stället – som att klappa den vilket inte görs varje dag tyvärr o det gav en väldigt skön o behaglig känsla.
Frågan för dagen har för mig som för många andra varit väldigt laddad. Har kämpat i många år med ett sockerberoende som stundvis tar mig väldigt djupt ner i negativa känslor o tills viss del hetsätning. Dock har min kropp svarat väldigt bra på när jag tagit bort sockret o jag har lätt tappat vätskan i kroppen vilket gjort att jag inte ’lidit’ så mkt av det utseendemässigt. Tills för ett år sedan då jag kom in i förklimakteriet. Då var det som om kroppen sa ’stopp!’ o den svarade inte på ngt. Så under ett års tid har jag fått vänja mig vid tanken att jag ser ut som jag gör och att det är bra ❤️ Just nu tränar jag för första gå gen för min skull o inte ngn annans åsikts skull o det känns underbart ?
Stor kram

Härligt men lite jobbigt får bli dagens sammanfattning. Både kropp och knopp är rastlösa, otåliga och irriterade… jag vet varför, det var väntat men ändå jobbigt! Har så svårt att landa idag men det känns bättre nu efteråt än innan, ska nog försöka dyka ner på yogamattan igen och stretcha en stund, försöka hitta lugnet… det är otroligt intressant det där med våra tankar, vi tenderar att ta dem på störst allvar när vi är i obalans, vid de tillfällen vi borde lyssna på dem allra minst! När vi är arga så tänker vi massor av tankar som just då känns som sanningar och som vi gärna delger vår stackars omgivning men när balansen infinner sig inser vi att vi kanske varit lite oresonliga, kanske gått till överdrift och att det inte alls var sanningar… ? ?

Känner att min kropp rent fysiskt är i toppform, jag är frisk och känner mig stark. Men hjärnan däremot, jag behöver träna mina tankar i att vara snäll mot kroppen. Tänker ofta; du kan bättre, ge dig inte så lätt. Eller; du borde kunna mer. Men när man känner efter så vet jag ju innerst inne att min kropp är superhäftig. Tänk på allt den gör för mig varje dag! Dags att börja bli tacksam och snäll mot kroppen som jag får bo i 🙂

Dag 2 #yogareflekteradela med @josefinesyoga ❤️?
En sådan där dag, storm inom mig, jag sätter mig ner i båten och följer vågorna. Steg upp, skulle börjar med Shaking, Spotify premium var slut så jag kunde inte lyssna på låten jag hade tänkt mig. Arg, frustrerad, vill, vill inte! Rulla ihop mattan igen och dricker kaffe istället. Kramar om det onda, tillåter mig att vara att vara arg och frustrerad, alla känslor får vara. Läser, messar med en vän, mediterar och får vara till hjälp för en annan.
Vad har jag för relation till min kropp?
Idag är jag mer accepterande. Jag kan tycka om mina skavanker, livserfarenheter på kroppen. Jag slängde ut vågen för några år sedan, den ville styra mig. Jag har haft en väldigt komplicerad relation till min kropp, utseendet skulle jag nog säga mer exakt. Har aldrig riktigt känt mig fin nog, vacker nog, smal nog, kurvig nog, vältränad nog etc. För 3 år sedan började min syn på mitt utseende förändras då jag började arbeta med min insida. Fokuset från det yttre minskade. Idag är jag mer trygg i mitt utseende, den tryggheten kommer från insidan.
Däremot att lyssna på min kropp är jag dålig på. Jag mediterar dagligen och då övar jag på att släppa taget allt som pockar på min uppmärksamhet. Så jag behöver få in tid att lyssna på min kropp. Allting handlar om insidan. ?❤️ #beyoga365

Hjälp! Jag hade det jättesvårt att komma fram till vad svaret på dagens reflektion var. Jag hade liksom sådan stark förutfattad mening att jag ”måste” skriva att den inte är så bra, min relation till kroppen. Det tog mig hela dagen att inse att just den förutfattade meningen inte är helt osann men det är också en sanning som jag fastnat i. Jag har länge haft en hat/kärleks-relation till min kropp. Och självklart varierar den för var dag som går eller om PMS:en härjar. Men min kropp har alltid fått stå ut med tanken om att den behöver förändras oavsett om den väger 57 eller 75. Det är fortfarande så att jag till och från kommer på att nu ska kroppen förändras och just den dagen accepterar jag den inte och kanske klämmer lite extra på det mjuka här och var. Men i det stora hela så stämmer inte den gamla sanningen för mig. För jag älskar min kropp för det mesta, allra mest för att den gör så mycket för mig varje dag. Jag tror att den här acceptansen kom när jag födde barn då tacksamheten blev starkare än någonsin över vad just min kropp kunde klara av. Nu för tiden brukar jag tänka på hur tacksam jag är att hjärtat slår och det gör mig ödmjuk inför tanken att kroppen inte bara är en utsida som ska passa in i någon slags medie-bilds-ram. Kroppen är min och är fin precis som den är.

Dag 2. Shaking? Lektid❤️ -Vad har du för relation till din kropp? … 100% kärlek och jag bjuder gärna in kroppen i frågan.. Vad har jag och kroppen för relation, vi? Vi tar varann i handen, ser på varann, kommunicerar. Striden är över. Smärtan som flera kvinnor innan mig burit på och som jag föddes med, den styr inte längre vår relation. Jag känner inte längre en sorg, tyngd eller börda över livet jag/vi fått. Jag plågar oss inte längre för att få en smärta jag kan se och kontrollera. Jag är dig min vackra kropp evigt tacksam för att du aldrig gav upp. Jag ville aldrig skada oss men det gjorde så ont, tack för att du aldrig lämnade mig. Till och med när jag inte orkade mer ställde du upp för mig, du tog över. Du visade att livet inte var en kamp, att kärlek växer när vi tillåter den. Jag lyssnar på dig nu och älskar varje dag, stund, minut vi får tillsammans. Vi har allt vi behöver. Jag älskar att vakna på morgonen, känna två fötter i golvet, fråga hur du mår och servera dig maten du älskar. Tack för att vi fått känna på våran styrka, tack för känslan av kärlek, trygghet och tillit. We are amazing. ❤️ Kärlek alla modiga yogis ?? Namaste ?

dag 2 ja, längat. shakningen var underbart. fortsatte ut i skogen där jag sovit en hel natt. vaknade ur sovsäcken. tyst o fick direkt ”lektid” sprang 30 minuter sedan gick jag tillbaka o åkte in tillbaka till stan. satte först i stan på mobilen igen. lugnet av lektiden o naturen. totalt lugna känslor i kroppen men vet att ljud o stadsrytm kan stresa upp dem. har delat bilder på min instagram lisaspring93 för inspiration. reflektionen min relation till kroppen går upp o ner men den mår bäst när den får känna frihet tystnad o natur. ensamhet o inte för mycet prylar o verktyg. bara kroppen o jag. kram!

Hej du som är här….dag 2 och den viktiga frågan: vad har jag för relation till min kropp?

Min relation till min kropp har alltid varit kontroll. I min träning och i min kost. Det har gjort att jag kunnat sätta upp mål och nå dem. Det har gjort att jag presterat och nått bra resultat. Prestationen har gått före glädjen och njutningen. Jag älskar att träna och röra min kropp men glädjen försvinner när kontrollen blir för stor.

Under mina veckor i Indien i dec 2016 tog jag beslut att jag var klar med kontroll och prestation. Nu vill jag känna glädje i min träning och med min kost. Efter 30 år av löpning har jag nu slutat att mäta. Tiden, sträckan och puls. Jag har slängt alla klockor och appar. Nu springer jag ut och känner in vad min kropp vill och behöver. Jag springer för att jag älskar det och jag springer för att min kropp och hjärna mår bra av det. Glädje och njutning ❤️

Jag har blivit vego och njuter mer av min mat. Jag är mer närvarande på vad min kropp vill ha och behöver. Jag äter långsammare och känner alla smakerna. Jag experimenterar med olika grönsaker, olika rätter och mixar och matchar. Matglädje och njutning ❤️

Yoga och meditation är min transformation ?

Idag stod lektid/slowdance på schemat. Efter att jag gjort det på ett sätt som kändes bra satte jag mig ner för att reflektera över dagens fråga ”vad har du för relation till din kropp?” Helt nöjd är jag inte, med min ledsjukdom som bråkar ibland framförallt. Men jag har lärt mig att börja vända på det. Att bära på en sjukdom är ingen svaghet. En sjukdom som kanske påverkar utseendet till viss del eller påverkar på annat sätt. Kanske sitter inte sjukdomen på ett sådant sätt att den syns, den kanske sitter i själen. Men att bära en sjukdom oavsett var den sitter är ingen svaghet, utan en styrka. Att ha en sjukdom gör oss på olika sätt starkare då vi kanske får kämpa hårdare och har en tuffare tillvara med exempelvis smärta och stelhet. Men sjukdomen är en del av den vi är och för att kunna hitta en balans och älska sig själv så måste man också acceptera att situationen är som den är just nu. Så för att svara på frågan så accepterar jag min kropp som den är ?? det var dagens reflektion✨

Dagens reflektion efter en slowdance med mig själv i @josefinesyoga ’s #yogachallenge ✨ ”Vad har du för relation till din kropp?” Det här var både svårt och lätt på samma gång! Under min uppväxt och ungdom så har jag faktisk aldrig tänkt på ifall min kropp sett ut på något visst sätt. Den bara var där och jag var aldrig någon som stod framför spegeln och jämförde eller dömde min kropp. Så där har jag nog haft en stor fördel inför senare i livet. Först i tjugoårsåldern började jag tycka saker om kroppen i relation till ”ideal”. Men jag vantrivdes aldrig med min kropp som sådan utan led nog mer utav att jag inte gillade mig själv som person. Att jag inte var smart nog eller duktig nog. Efter att jag blev mamma så blev jag mer självkritisk kring kroppen. Det blev ärr och bristningar och vikten som inte riktigt ville släppa taget kring magen osv. Sedan blev jag sjuk i utmattning och Fibromyalgi och blev tvungen att börja ta hand om MIG, insida och ut! Idag strävar jag bara efter en sak med min fysiska kropp! Att den ska vara så hälsosam som möjligt ?? Att den ska vara smidig och stark för att orka bära mig genom livet. Men jag har också valt att ta små små steg för att komma dit! Utan prestation och stress. Jag har kommit en bit på vägen med yoga och andning och har börjat så smått med kosten. Den svåraste men också den viktigaste biten! Vad vi stoppar i är det som kommer ut! Inte bara som nummer två utan även som mående och hälsa! ❤️ Ta hand om er! #frufibro #yogareflekteradela #yoga #yogamom #yogalife #yogagirl #yogaeverydamnday #fuckchronicpain #menduserjuintesjukut #dansa

Hej!
I dagens shaking upplevde jag en ännu starkare frustration. Den snuddade vid mig igår, för att jag inte riktigt känner att shakingen får sitt eget liv, men nu frågade jag mig verkligen ”Hur får jag egentligen lös kroppen ordentligt så att den skakar sådär som så många beskrev igår!?” Tillslut blev jag så frustrerad att jag skakade loss mig själv som en galning! Kastade upp armarna och röjde ut lite av min frustration en kort men intensiv stund. Kanske blev det inte någon skönare shaking av det, varken under tok-stunden eller efter, men det hjälpte lite att forcera det hela bara för att få känna den där varma energin åka uppåt i överkroppen.
I lektiden scannade jag av, och där var det magen som skrek högst. Hungrig! Benen/höfterna knakade här och var när jag rörde dem i cirklar från fötterna/fotlederna. Så möjligtvis mer försummad nederdel 😛 Förutom spänd i musklerna/senorna som går från nacken ut till axlarna så fanns där inte mycket av skador i överkroppen. Det kom så över mig som en våg hur överlag Frisk min kropp är. En våg av tacksamhet som blev till tårar. Just nu har jag nämligen ändå en väldigt jobbig situation med min kropp! Kämpar mig tillbaka från att ha gått in i väggen för ett gäng år sedan. I två års tid kunde jag bara gå promenader, stundvis var jag även för trött och blev yr av dem. För ca 1,5 år sedan kunde jag börja ge mig in på mer yoga-liknande träning också. Men det har också gått i vågor av att bli yr eller alldeles för utslagen efter ett pass.
För mig har detta blivit en väldigt existentiell fråga. Jag har alltid gillat aktiva sporter, älskar och fastnat för en del av dem, och således gjort sånt i hela mitt liv! De senaste åren har som ni förstår sett totalt annorlunda ut, och jag saknar det jag kunde göra då sååååå himla mycket!! Jag längtar så väldigt efter att kunna ta min kropp på massa äventyr igen och göra sånt jag verkligen älskar. Men nu känner jag också att jag börjar komma tillbaka lite mer. Orkar lite mer. Vågar testa lite mer. Ändå är jag fortfarande där – i det jag tycker är som allra svårast! Och där jag inte vet till Vem jag kan vända mig. Hur jag får hjälp med att reparera kroppen!? Rehabilitera den! Jag tycker nämligen det är sååå svårt att veta vad och hur mycket jag ska göra för att bygga upp den igen! Lixom balansen mellan att träna (tänk promenader, yoga eller kanske lite styrkeövningar) så att jag bygger upp mig själv igen och där gränsen går för att jag har gjort lite för mycket, haft lite för roligt, så jag bryter ner den.
Jag är grundläggande en av dem som under de senaste åren har behövt lära mig Backa, Inte utmana mig, Inte testa nästa steg i positionen utan snarare utmana mig med att ligga i barnet eller nöja mig (trots att jag vet/tror att jag kan så mycket mer). Men paradoxalt nog känns det som att jag inte heller vågar pressa mig när jag egentligen verkligen skulle Behöva göra just det! Som att ”hålla igen” har lagt sig som en stor grå filt över mig. Står lixom och balanserar över att tex. börja jogga för att få igång konditionen av rädsla för att det ska ge bakslag.
Psykiatriskt har jag kunnat lotsa mig fram (längs en lång och snårig väg med väntetider och kölistor fortfarande) till den hjälp jag behöver, men på Kroppssidan finns ju ingenting typ! 🙁 Jag har inte hittat det i alla fall.. Tänk om det fanns ”psykologer” fast för kroppen, som blev en minst lika självklar stand-in vid utmattningssyndrom som att bli erbjuden antidepressiva!? Det är ju som du Jossan förespråkar i kroppen som det mesta egentligen börjar eller sitter…
Well.. förutom detta så är mitt mest problematiska förhållande till min kropp rörande min hud, men det är en helt annan historia, och det var den ovan som kom upp som starkast just idag. Ser fram emot att läsa era delningar. Heja oss, tack <3

Hotellnatt igen, men idag får jag egentid på rummet & testar dryga 10 min shaking för första gången. Känner mig löjlig först, men det är ju bara jag här…. inser sen att det är skönt för kroppen – får igång värme & skönt med rörelsen för träningsvärken, så jag shakar på!! Ingen prestation – bara go with the flow… sedan stillhet en stund. Känns avslappnat & en go känsla sprider sig i kroppen. Går vidare i dagens övning – rör min kropp en del i taget. Skönt det oxå – går igenom hela mig innan jag stillar mig igen. Känner åter igen vikten av att ta hand om kroppen & lyssna till den. Som om den blir glad av den ärliga uppmärksamheten. Det är viktigt! Känner det som jag tar det ansvar för mig själv som jag bör ta. Jag har ju bara en kropp. Sedan dagens reflektion – som flera andra har jag med åren släppt på kraven mot min kropp. Jag blir aldrig längre och kommer inte få smala ben heller. Men jag är tacksam för min kropp som nästan aldrig har ont utan är stark & villig att utmanas! Mitt enda område som jag inte riktigt är sams med är en mage som putar lite för mycket…. men jag ska hitta balansen där. För jag älskar oxå det goda – speciellt en fika & KAKOR! Men utan fika kanske magen vore plattare, men själen sorgsnare… Jag är påväg mot en medelväg… Älskar ju både träning & fika ? Ha en fin dag alla! Inatt blir det nog tältning så det blir en utmaning med utmaningen ?

Jag är ganska nöjd med min kropp, förutom att jag ibland kan känna att jag är för blek, har för smala ben eller att mitt huvud är för avlångt. Det är såna tankar som kommer när man står framför spegeln. Men har börjat sakta men säkert att acceptera att det är som det är 🙂

Hej fina ni! Blir helt överväldigad av alla vackra och djupa kommentarer och svar – vilken kärlek ❤ Tack hörrni!

Jag gillade kontrasten mellan shakingen och inkännande lek idag. Värme, intensitet och högt tempo som sedan övergår till något mjukare, lugnare och mer lågmält. Härligt ✨?? Hade håret nedsläppt idag och kände mig mycket friare tack vare det.

Min relation till kroppen har varit komplicerad och ohälsosam under många år. Från smärre ätstörningar i tonåren, till att successivt må allt bättre – mycket tack vare yoga och meditation.

Dock har jag alltid haft väldigt höga krav på mig själv och kan vara extremt självkritisk, därför kom utmattningen lite som ett brev på posten för knappt ett år sedan. Efter det har jag ’jobbat extra hårt’ på att sänka kraven och bli snällare mot mig själv, både gentemot kropp och själ.

Yogan och meditationen har som sagt hjälpt väldigt mycket. Jag har blivit mycket vänligare mot mig själv, även om jag fortfarande har dåliga dagar ibland.

Precis som Josefine skriver underlättar verkligen en viss distans till sina tankar, att inte tro på allt man tänker. Påminner mig själv om det dagligen; alla tankar är inte sanna.

Önskar er en fin dag! Värme och kärlek ❤

Dag 2 Vad har du för relation till din kropp?

Den mest komplicerade relationen av dem alla. Har slagit på den, har skadat den, har låtit den förfalla och ej lyssnat på dess signaler. Har även låtit den återuppbyggas, gett den kärlek och hopp. Dansat med den och älskat dess rörelser, dess former och dess styrka!
Idag vaknade jag med ryggvärk, sån där som gör ont när man andas. Så kände att jag behövde genomgå ett längre yogapass. Det var fantastiskt och jag gick verkligen in i mig själv. Rörde kroppen fritt, sträckte ut med olika positioner och kände mig så otroligt balanserad efter. Har fortfarande ont men glad att jag lyssnade på vad den behövde idag.
Tankarna om att den inte duger och att den inte är smal, vältränad eller fin nog kom dock rusande så fort jag skulle äta frukost. Tvångsbeteende kring maten. Så hittade jag en bild, från min resa på Kuba 2008, då jag var som smalast och väldigt sjuk. Påmindes om hur bra jag har det i min kropp idag. Den känslan ska jag försöka ta vara på resten av dagen.
Kroppen min, som jag ska bära med mig resten av livet. Den ska få extra kärlek idag ???

Shakingen gick mycket bättre idag men är fruktansvärt stel och trött i kroppen. Jag jobbar som sjuksköterska och körde 10 timmar på akuten igår och kan kanske vara därför?
Jag har ju kommit på att jag är inte alls snäll mot min kropp och definitivt inte just nu. Har gått upp ganska mycket i vikt då jag mått dåligt en längre tid… Jag vet ju någonstans vad jag ska göra för att jag ska må bra men ändå så gör jag inte. Tycker lite synd om mig själv och tror att någon annan ska ta tag i mina problem och fixa mig! Det funkar ju inte riktigt så!
Så min utmaning just nu är att verkligen känna efter vad jag vill och vara snäll mot mig själv. Att stå framför spegeln och säga att jag är bra och fin som jag är! Var tacksam i saker som jag har istället för att fokusera på det jag inte har… Och när man tänker efter så har jag det bra, riktigt bra ibland… Så jag ser framemot fortsättningen på denna utmaning, kärlek ❤️

Jag tänker mig ofta att jag kom över fixeringen kring hur min kropp borde se ut för länge sedan. Jag hade nog på gränsen till en ätstörning
när jag var ungdom, och när jag i efterhand har sett på biler av mig själv och observerat hur otroligt smal jag var så förstår jag ju att all fixering
endast sitter i huvudet. För det spelade ju ingen roll hur jag egentligen såg ut eller ur min kropp mådde, med glasögonen
jag hade då behövde jag ändå äta hälsosammare, springa mer och äta mindre onyttigheter.

Jag tror att jag har lärt mig att skilja på vad som är tankar och sanning, att jag kan decentrialisera mig från tankar och inte
låta dom påverka mig. Och för det mesta går det när jag aktivt gör något åt tankarna.

Men ibland när jag inte är observant smyger de sig på ändå, tankarna om att jag har blivit stor, att mina bröst har krympt, att min rygg (jag har skolios) har blivit snedare, vilket säkert inte ens är sant. Jag tror till och med att jag ibland skyller vissa svackor i mitt förhållande på att min kropp har förändrats sedan vi träffades, så att dynamiken mellan oss har förändrats. En tanke som jag not inte har erkänt att jag har haft innan morgonens reflektion.

Tack för inspirationen till att reflektera över detta igen, det behövdes uppenbarligen! Nu ska jag göra en rolig sång av mina destruktiva tankar så att jag verkligen kan känna hur irrelevanta och löjliga dom är.

Tack för en fantastisk blogg! <3

Det blir helt klart lättare med åldern. För mig i alla fall. Med ålder kommer vishet? Jag orkar helt enkelt inte bry mig, och jag ser ju ut som jag gör. Detta är min kropp! Så varför lägga ner energi på att jag inte har långa slanka ben. Men det har jag gjort…. nu acceptans. ??

Uppe strax efter 6 för att påbörja min nya morgonrutin, där jag under dessa två veckor kommer att köra på med den här utmaningen. Detta är väldigt långt utanför min comfort zone, eftersom jag nästan aldrig antar mig utmaningar eller sätter upp mål för mig då jag är rädd för att misslyckas. Jag är alltså supernervös. Supernervös för att inte klara av att göra detta fullt ut. Men detta handlar om ju om mig själv, jag vet att detta kommer att få mig att må SÅ bra!

Gårdagens shaking gick bättre än dagens. Idag var jag distraherad, kände att jag skulle göra ”mer rätt” än igår, eftersom jag nu hade gjort det en gång. Jag hindrade mig själv i rörelserna, inte för att jag ville, utan för att hjärnan tog över. Jag lyckades lite bättre framåt slutet av kvarten av Oshos 1st Stage. Fortsatte sedan med lekstunden. Började med huvudet, nacke, och oj vad det knakade och stretchade! Fortsatte ner i hela kroppen och här började jag hitta lugn i kroppen. Tog mig verkligen tid för att känna in. När jag tillslut skulle lägga mig ner så ville jag inte sluta röra mig. Jag tog några liggande tvister för att sträcka ut länden åt båda håll, men landade sedan i savasana och lät min kropp bli riktigt, riktigt tung.

Relationen till min kropp är nog bättre än den har varit på många år. Jag har alltid varit smal med pyttebröst, men med lite ”padding” runt magen. Jag har yogat länge, men har på sistone snarare uppskattat hur stark och smidig jag känner mig, istället för att fokusera på hur magen viker och bullar sig i olika positioner. Framförallt så känner jag mest att jag inte orkar bry mig om detta längre, för det spelar verkligen ingen roll. Himla befriande!

Tack för idag, vi hörs i morgon 🙂 <3

Relationen till min kropp är ansträngd. Vi är inte riktigt kompisar. Kroppen är ju alltid där, gör det jag ber om efter bästa förmåga men det är sällan tillräckligt för mig. Jag önskar att det var på ett annat sätt och jag tänker mycket på hur jag kan ändra det, liksom förbättra relationen, men fastnar mycket i ”huret”. Har aldrig haft en bra relation till kroppen… Hur känns det? Vad ska jag göra för att nå dit? Åtminstone inser jag nu att det inte är kroppen som är problemet, utan hur jag förhåller mig till den.

Att ge sig själv andrummet och utrymmet att reflektera över detta känns ändå fint. Så även om jag inte har några direkta svar så plockar jag med mig en skön känsla in i dagen och hoppas att mina med-yogisars berättelser kan inspirera till förändringar och förbättringar.

Jag har i princip alltid varit nöjd med min kropp, men jag har nog alltid insett att det varit på grund att jag har varit normsmal. De senaste åren har jag gått upp i vikt när jag har haft en peruod

Av någon anledning har jag nog alltid haft en god relation till min kropp. Jag reflekterar inte så mycket över den. Mer än när jag inte lyssnat och träna för hårt och därmed fått skador. Och det är klart att jag ibland också vill ha långt och tjockt hår istället för tunt och stripigt, att jag ibland önskar att jag hade en jämn och fin hud, att jag inte hade en putmage så att det ständigt ser ut som jag är gravid. Men 99 % av tiden tänker jag inte alls på det. Eller på min kropp överhuvudtaget. Jag är bara så tacksam för att den är stark och orkar ta med mig på nya äventyr i träningsspåren. Att min kropp ständigt låter mig testa nya gränser och uppleva nya saker. Nya äventyr. Möjlighet till utveckling fysiskt såväl som mentalt. En följeslagare som har burit och gett mig två underbara barn. Jag tror att jag fick den grunden från mina föräldrar som åt allting (med måtta), aldrig hade några extrema dieter, tränade regelbundet och aldrig pratade negativt vare sig om sina egna eller andra kroppar. Alla fick se ut precis som de ville. Det var liksom bara naturligt i vår familj. Fokus i vår familj låg aldrig på utseendet helt enkelt utan om att må bra. Och det gav grunden för jag alltid, mer eller mindre, haft en god relation till min kropp.

Ser fram emot de nya inläggen, som en morgonpresent:-)
Shaking gick bättre idag och kroppen rörde sig mer, märker hur ovan kroppen är att röra sig (att ta plats). Kan endast nästan bara shaka en del i taget ( det ska det bli bättring på)
Andra övningen: jag ser områden i kroppen som vill uppmärksammas. Det knakar och när jag rör de otympliga delarna så känns det som de syresätts de. Fast jag lär mig uppskatta det lilla i kroppen o dess funktion istället för att invänta att helheten ska vara perfekt,utan inser att delarna är perfekta.

Först tog jag min kropp för given. Den hade alltid funnits där och följt mina order, när jag sedan fick ont i ryggen och inte längre kunde göra vad jag ville utan att kroppen satt begränsningar för mig så blev jag oerhört besviken och tappade förtroendet för min kropp. Vi var inte längre ett team och jag var arg för att kroppen inte längre gjorde som jag sa.
Men med hjälp av yogan och tålamod har jag sakta tagit mig tillbaks. Kommer fortfarande ihåg första gången jag sprang en mil efter skadan. Att jag och min kropp klarade det tillsammans, så härligt. Idag tränar jag för att inte få ont, det är mitt främsta mål.

Det jag har lärt mig är att uppskatta att inte ha ont samt att kroppen har en magisk kraft att läka men att man måste ge den tid och ha tålamod.

Jag är idag stolt över min kropp igen över den resa vi gjort tillsammans, jag känner fortfarande av skadan som lätta domningar i höger ben och jag ser det som kroppens påminnelse till mig att jag måste ta hand om den och att jag inte ska ta den för givet.

God morgon yogisar! Dagens övning kunde inte komma mer lämplig. Vaknade med en väldigt stel nacken, misstänker att gårdagens shaking släppte på en och annan spänning som hade klamrat sig fast där. Fick helt enkelt ta det lite lugnare med dagens uppvärmning som idag inte gick lika vilt till + att det endast blev halva tiden. Det var det min kropp pallade idag. Men till dagens frågeställning, ”att checka in med kroppen”, något man kanske borde ge dig själv varje morgon? Uppmärksamheten riktades idag åt nacke som jag skrev och även magen. Hade som en lätt träningsvärk i hela magpartiet och den kändes väldigt spänd. Ingefära, citron och gurkmejram står på tur!
Kärlek <3

Gomorron! ?
Egentligen hade jag inte leendet alls för en stund sen. Men jag kom på att jag in börja om min dag!
Jag försökte starta dagen med Shaking, men för att jag inte har Spotify premium fick jag inte igång låten. ? Allt blev bara helt fel i mitt huvud och jag rullade ihop yogamattan och tog en kopp kaffe i soffan.
Ser min insida, mitt ego, den lilla flickan som hoppar jämfota av ilska och skriver jag vill!
Emellanåt kan jag ha väldigt svårt att börja om och gå runt mig själv. Jag kan fastna i det och inte se någon lösning just då. Tex att jag vill ha exakt den låten till min Shaking och eftersom min Spotify vägrar spela den så får det vara!
Så jag försöker krama om mig själv med all min kärlek och acceptera den lilla flickan som är arg. För jag hör mina tankar att det är inte ok att bli arg.
Känns så dumt, skämmigt, ledsen, frustrerad samtidigt som jag är i tillit att allt är precis som det ska.
Så jag ska börja om, dricker mitt kaffe, ber en bön och känner tacksamhet att jag får känna att jag är ok och älskad precis som jag är.
Återkommer med min dagens reflektion ?

Det är när jag är såhär inkännande gentemot min kropp som det blir lättare att känna kärlek för den. Mina dömande tankar finns där hela tiden, men det blir som att tanka lite omtanke för den att känna in den såhär på morgonen innan jag klär på mig. Kom på mig själv att vara glad för mina leder och rygg o.s.v
Snacka om en övning i kroppslig tacksamhet ??

#Yogareflekteradela #day2 ”Vad har jag för relation till min kropp?” Men blah vilket jobbigt ämne kl 06:00 en tisdag morgon. Samtidigt ett viktigt ämne. Kanske för någon ett livsviktigt ämne. Nåt som är omöjligt att undgå, när man blir ”spammad” med perfekta tränade kroppar på sitt instagramflöde varje dag. Denhär eviga diskussionen i negativ ton om att ”jag har gått upp, jag har gått ner, jag har blivit tjock, jag har blivit för smal..” jag kan bli så otroligt trött på den så jag bara vill skrika. Inte för att jag blir trött på folk i sig. Men för att jag blir ledsen att det är så många som tycker så illa om sig själv och samtidigt ibland även om andra. Man är inte bra nog om inte man mala in i en form av nåt slag. Varför måste det vara top-of-mind hos 99% av befolkningen. Finns inte det annat man kan fokusera på? Jag är frisk? Jag är energisk? Jag är aktiv? Jag ger mig själv vila? Jag läste en bok? Osv.
Ja, som kanske blir uppenbart är detta ett ämne som jag, som även likt många andra gått och funderat på, och som kan vara ett jobbigt ämne. Som av någon anledning ofta förknippas med vikt.
Min relation till min kropp. Jag blev trött på att prata om och hålla koll på min vikt för 7år sedan. Sedan dess har inte jag vägt mig. Och det är faktiskt rätt skönt. Det betyder verkligen inte att jag slutat tänka på ämnet, men det var ett steg ifrån hetsen kände jag. I dagsläget försöker jag se träning som nåt jag mår bra av både fysiskt och psykiskt. Jag försöker även se relationen till min kropp utöver celluliter och kilon (ibland går det bra, ibland går det inte alls bra). Dvs vad kan min kropp göra? Där kommer bla delar av yogan in. Älskar att utmana mig själv och utvecklas. Där kan jag också bli hyperfrustrerad på höfter som vägrar öppnas och knän som pekar inåt istället för rakt fram. Osv osv. Men jag kör på vidare utifrån min kropp och mina förutsättningar.
Så ja – min relation till min kropp? Kan vara fylld av frustration, glädje, irritation, kritik, acceptans, även ångest och sen igen tacksamhet. Det går upp och ner. Men känner att jag och min kropp blivit bättre buddies under årens lopp. Och just idag, i denhär stunden, känns det faktiskt helt ok. ?