I as of late ran over your blog and have been perusing along.
I figured I would leave my most memorable remark.
I don’t have any idea what to say aside from that I have delighted in perusing.
Pleasant blog. I will continue to visit this blog regularly.

스포츠 토토 사이트
승인 전화 없는 토토 사이트
토토 결과
토토 꽁 머니
먹튀 검증 업체
https://www.j9korea.com

Åh Josefine! Du beskriver livet så himla fint och jag känner igen mig vartenda ord. Just sådär upplever jag det, att de där stora frågorna liksom bara sköljer över en ibland och ofta vill man bara slippa. Slippa känna allt obehag och allt det där oförståeligt, men precis som du säger så är det ju så himla viktigt att öppna dörren och välkomna känslorna och låta dem får fritt spelrum ett tag. Då kan manga vidare med en lättare känsla i bröstet efteråt ❤ Idag har jag yogat mycket och jag känner att min kropp fortfarande vill ha utmaningar just nu, så jag ger den det. Försöker ha tålamod och inte pressa mig i positionerna, men det är just någonting som jag tycker är svårt. Jag vill se resultat NU och jag tänker att visst kan jag pressa lite till. Jag får hela tiden påminna mig om att bara få vara där jag är just nu och att det är helt perfekt, utan att försöka prestera eller pressa mig djupare i positionerna. Hoppas ni alla haft en fin tisdag! ❤

Genom yogan når jag den innersta kärnan inom mig. Vad som väntar kan inte förutses utan jag bemöter det son kommer. Smärta, glädje, sorg, lycka – alla olika känslor och tillstånd förpackade på olika sätt. Yogan vägleder och det jag möter det möter jag med mod ❤️

Oerhört stark text som berörde mig djupt. Alla bär på sin respektive smärta och det är omöjligt att föreställa sig vad andra människor tänker eller har varit med om. Mycket av smärtan applicerar man på omgivningen och mycket av den inre, psykiska smärtan sätter sig som somatisk, kroppslig smärta. Någonting som jag verkligen stöter på på sjukhuset men även på personliga plan – att den kroppsliga smärtan blir så mycket värre om man mår dåligt inombords. Precis som du skriver är det svårt att få utlopp för sina känslor i vardagslivet, där stressen motverkar de stunder som skulle kunna ge en tid att släppa ut dessa känslor och ert retreat är så välbehövligt för både sinne och kropp. Har aldrig känt mig så smärtfri, såväl kroppsligt som mentalt, som när jag lämnade khola
Beach. Och även om jag var oerhört smutsig om fötterna (gått barfota i en vecka) och hade en snedtofs med saltvatten i håret så kände jag mig renare än någonsin då det var som att tunga stenar hade släppts ifrån mina axlar efter Indienresan. Jag känner att livet just nu går lite för fort, jag hinner inte med allt och jag är konstant stressad och har hjärtklappning. Behöver verkligen sätta mig ner och bara andas och få
Utlopp för känslorna och smärtan. Ibland behöver man bara få gråta! Nu ska jag stänga av telefonen och ge mig själv en stund på mattan! Namaste

Hej på er!
Jag är inne i en period där jag väldigt lätt blir stressad upp i varv och därmed irriterad och frustrerad.
Idag har jag på jobbet lagt fokus på att uppmärksamma när jag får dessa känslor och aktivt jobba med att lugna ner mig, ta en paus osv.
Idag tog jag en paus och tog för första gången på en vecka fram mattan. Jag kände att jag saknade den. År fortfarande svag i kroppen, men lade mig i barnets position. Märkligt hur djupt in i den jag kom när mina muskler fått vila i en vecka.
Stretchade ut till en neråtgående hund, även den den första på en vecka. Det var sååååååå skönt! Kände av kroppen lite. Läkte runt och testade hur det känns. Det var underbart ❤️ Och efter det kändes to do listan igen lite bättre ??

Yeah! ?❤ Dag 15 av 21 #mymomentofmeditation utmaning av @josefinesyoga
Idag har jag fått möta svåra saker. Jag söker jobb men jan inte arbeta deltid. Jag har sökt arbetslöshetsersättning men någonting krånglar och utbetalningen dröjer. Stora saker, stora rädslor. Dock har jag fått mina egna sanningar och erfarenheter om att inte fokusera på problemen utan lösningen. Jag för det jag kan och släpper taget om resultatet. Jag vänder mig åt andra hållet. Gör nytta där jag kan. Yogar, mediterar #lärdiglyssnapådinkropp #promeneratillsammans ?? ett steg i taget åt det hållet som hjälper rmig att växa och utvecklas. Gud (naturen, universum mm) har alltid en plan större än jag kan någonsin förstå. Tillit.?❤ Det övar jag på idag och att inse skillnaden mellan det jag kan förändra och det jag behöver acceptera. Andas in djupt alla och allas smärta, det jobbiga och andas ut kärlek, styrka, medkänsla ?❤

Tack Josefine för ett fint och viktigt inlägg.

Jag var själv i Indien två veckor på ett ayurveda- retreat förra hösten och mådde riktigt dåligt de först 5 dagarna. Hade migrän fyra dagar i ett sträck. Blev ordinerad att ligga på rummet (och svettas) jag ville ju vara ute på stranden. Doktorn ville att jag skulle dricka örtpreparat som jag fick halsbränna av. Blev diagnostiserad med kapha-obalans (som jag nog inte hade) och fick kaphadiet som gjorde alla mina pittasymptom värre. Jag var arg, fick ordentligt med eksem i ansiktet, migrän och svår halsbränna och var konstant hungrig. Det blev tack och lov lite bättre sedan och de sista dagarna mådde jag okej.

Men det var nog inte bara på grund av detoxsymptom, fel diet, myggen, hungern, klådan och migränen.. utan det var något annat större som försökte komma ut ur mig. Jag hade sådan frustration och ångest. Jag skulle ju njuta av värmen, havet och lära mig mer om yoga och mediation.. Det där med att vara på ett retreat och ha tid att möta saker som kommer upp är viktigt och samtidigt nog så skrämmande. För mig var det jobbigt att jag upplevde att ingen riktigt ”tog hand” om mig när jag mådde så dåligt de där första dagarna och jag visste inte de där dagarna om jag skulle börja må bättre. Jag är ju van att ta hand om mig själv och var självständig redan som barn, men just då och där hade jag behövt en trygg vuxen/terapeut som hade lett mig genom den där ångesten. Jag inser att den känslan av övergivenhet också finns någonstans djupt inom mig och att det funnits flera gånger ända sedan tidig barndom när man hade behövt få hjälp men inte fick det (så kanske det är för många). Det var svårt att göra sig förstådd på retreatet, personalen var snälla och rara men kunde inte många ord engelska. Doktorn sa bara ”Be strong, be happy, drink this”. Jag skulle gärna åka på ett meditationsretreat någon gång, men jag är så rädd för att må riktigt dåligt och inte få hjälp då. Man är rädd för vad som ska välla fram. Därför tror jag inte att jag skulle våga mig på ett vipassana- retreat, men kanske något lite mindre extremt. Man vet ju med sitt förstånd att man knappast går sönder helt och hållet, men endel kanske gör just det.

Ibland ligger jag vaken på nätterna men det var ett tag sedan. Tills inatt. Mörker. Jag var på intervju och informationsträff på skolan till utbildningen jag sökt igår kväll. 40 sökande, 24 platser. Jag har tidigare sökt två utbildningar och blivit antagen till båda, Barns rättigheter på Röda Korsets folkhögskola och Mänskliga rättigheter på Teologiska högskolan, jag tackade ja och studerade på den första, året efter tackade jag nej till den andra. Nu har jag sex år senare valt en ny inriktning, en skola med studier för min egen utveckling men som bidrar till andra människors! Som att jag ”äntligen” efter snart 36 år vet vad jag vill även om jag aldrig stressat det, utan levt i nuet. Som en våg svepte insikten över mig för snart sex månader sedan och tar upp varenda molekyl av min kropp, som att jag redan är där, inget, inte något annat är mer viktigt eller har större betydelse. Som att allt är svart eller vitt. Jag brukar säga att om en dörr stängs så öppnas en annan men om inte denna port öppnas så ser jag bara en svart, lång tunnel framför mig, en promenad i klister. Mörker. Blir jag inte antagen så kommer jag inte att dö. Jag vet bara inte hur jag ska leva vidare. Promenaden fortsätter. @ciascastle2.0