När min själ är på villovägar, är livet en smärtsam skräckfilm. Oavsett yttre omständigheter känner jag mig vilsen, galen, förvirrad och fruktansvärt rädd. Vad jag än gör, var jag än är, vem jag än tillbringar tid med så är jag i SMÄRTA. En smärta som lever i varenda cell i min kropp och ger känslan av att den likt en tickande bomb snart kommer att explodera. En smärta som, oavsett hur mycket jag letar, inte uppkommit på grund av en annan person eller yttre omständighet. En smärta som inte har med någon relation, misslyckande, skada eller sjukdom att göra. En smärta där hela existensen ifrågasätts.
I dessa stunder av smärta gör jag allt i min makt för att fly. Jag ser till att to-do listan hela tiden fylls på och betas av i ett enormt tempo – jag bokar upp mig, drar igång projekt, omger mig med intensiva människor och hjälper dem mer än gärna med deras problem. Jag ser till att aldrig få en lugn stund. Jag vet nämligen att stillhet gör jävligt ont. Stillhet betyder smärta.
Men tids nog kommer det där skräckinjagande lugnet – SMÄRTAN blir ett faktum. Det plågsammaste av allt är vetskapen om att ingen annan kan hjälpa mig ur den, jag måste möta detta obeskrivliga obehag.
Kärleksfulla och ömsinta ord från mina nära är absolut inte betydelselösa, snarare tvärt om. Det ger mig hopp och gör att det känns viktigt att gå igenom smärtan för att kunna mötas i kärlek på andra sidan. Men oavsett peppande ord måste jag gå igenom det själv. Ingen annan kan göra det åt mig. Tyvärr. Det är jag som flytt ifrån mina obehagliga känslor, från mitt mörker. Det är jag som nu måste möta och deala med min skit alldeles själv.
Jag sätter mig ner, blundar. Tar ett djupt andetag och känner efter. Och YES. Det gör f**king jävla ont överallt. I smärtan ifrågasätter jag ALLT. Jag är fullkomligt förvirrad. Men jag sitter kvar.
Jag observerar floder av tårar som rinner längst min kind.
Jag låter dessa vara.
Jag observerar mitt andetag som är så ytligt att det känns som om jag håller på att kvävas.
Jag låter mig kvävas.
Jag observerar tyngden i bröstet som känns som om jag håller på att få en hjärtattack.
Jag låter mig dö.
Jag ger mig hän för det gör så ont att jag inte längre orkar hålla emot eller kontrollera. Jag tvingas tillåta det som är att vara. Jag seglar med i full närvaro men låter någon större kraft ta över rodret.
Sitter med smärtan och observerar. Hur känns den i min kropp? Var sitter den? Kan jag acceptera och låta den vara?
(Foto – Adam Klingeteg)
Steg för steg, timme för timme, dag för dag infaller sig ett lugn. Det är som om min själ sakta börjar hitta tillbaka hem. Vad jag än gör, var jag än är, vem jag än tillbringar tid så känner jag mig plötsligt trygg och i harmoni. Det blir tydligt hur allt förändras hela tiden.
ANICCA.
Your point of view caught my eye and was very interesting. Thanks. I have a question for you. https://www.binance.com/kz/register?ref=V2H9AFPY
But wanna say that this really is quite helpful , Thanks for taking your time to write this. https://freehorseracingtv.com/live2/
This was beautiful Admin. Thank you for your reflections. https://freehorseracingtv.com/live2/
You have noted very interesting details! ps decent web site. live horse racing tv today
Thanks for sharing about that.
I am looking for more information about it.
I will follow you to update the latest posts.
카지노 사이트 추천
사설 토토 사이트
스포츠 토토 배당률
스포츠 토토 승부 식
승부 식 토토
https://www.j9korea.com
This post post made me think. I will write something about this on my blog. Have a nice day!! https://izmirmerkitevdenevenakliyat.com/Odemis-Evden-Eve-Nakliyat
Wonderful post! We will be linking to this great article on our site. Keep up the great writing. https://freehorseracingtv.com/live/
Thank you for great information. I look forward to the continuation.
Some really excellent info, Sword lily I detected this. https://izmirmerkitevdenevenakliyat.com/
Great post Thank you. I look forward to the continuation. https://freehorseracingtv.com/
Tack! För att du delar detta! Det kunde varit mina ord, de skänker tröst, ger mig styrka! Tack tack tack❤️❤️❤️
Tack för att du läser. ❤️❤️❤️
Detta!!!! Den där harmonin stannar bara en kort kort stund hos mig, ibland däremot längre, kanske någon dag. Men sen är jag tillbaka i smärtan och vågar bara inte möta den. Står inte ut så jag fortsätter fly. Samtidigt som jag vet, precis som du säger, att jag tillslut måste ta mig igenom det. Ingen annan komner göra det och ju längre jag väntar ju längre kommer jag behöva stanna på mattan (tror jag iallafall..). Men ändå vågar jag inte sätta mig ner. Kanske för att jag inte gjort det tillräckligt många gånger att jag vet att det fungerar. För jag glömmer lixim hur jag tog mig till harmonin, vet inte hur jag gör för att hitta min trygghet igen
Käraste du!!! Tålamod. Du vet ju vad du behöver. Vi kommer falla tillbaka men de där stunderna av harmoni blir längre och lättare och lättare att hitta till. Kanske blir smärtan starkare och starkare men det blir vi med… Våga gå in i den. Titta på den. Acceptera den. Vet om att den försvinner. ❤️❤️❤️
Tack för det här inlägget! Ibland känns det som att alla andra har livet ”figured out” (gah blir galen på att alla ord försvinner) och att jag är den enda som inte greppat vad allt egentligen går ut på. Ibland är det skönt att bli påmind om att man inte är ensam. <3
Tack för att du läser. Exakt, vi alla har en smärta som komne tupp ibland det är jag säker på. <3
Hej fina Josefin, din text berör mig verkligen! Du beskriver en del av det jag känner och är i just nu. Men det är som att jag inte är där du är, att allt kommer till mig. Jag vet inte hur jag ska göra. I yogan och meditationen är det som att jag inte kan stilla mig själv tillräckligt för att, som du skriver, kunna ge mig hän. Jag vill gråta men kan inte. Vet inte hur tårarna ska komma ut. Kämpar på.
I grunden är jag glad och lycklig men det är en smärta som överskuggar allt. När jag släcker lampan på kvällen somnar jag direkt. Dom där tankarna, funderingarna och känslorna som kan snurra runt där i mörkret är med mig hela dagarna. Bland möten, mejl och läsningen med barnen. Så jag bara somnar av ren utmattning. En nära vän till mig sa att det är som att jag behöver spräcka hål på ballongen som fyller mig. Jag måste låta allt pysa ut. Jag känner att yogan leder mig åt rätt håll. Men inte tillräckligt ännu för att jag ska kunna ta tag i min smärta på riktigt och låta det komma.
Jag vill vara snäll mot mig själv – låta mig äta det jag vill, känna efter, inte vara rädd för att tappa kontrollen, ta emot uppskattning och beröm utan att avfärda det med ett ”äsch”, inte ifrågasätta vad jag sagt och hur jag har reagerat. Du har skrivit att alla borde åka på retreat. Jag känner en sådan längtan och dragning till detta, att bara få vara och önskan om att hitta mig själv. För det har jag inte gjort. Jag kommer att åka men nu vet jag inte när och hur.
Tack än en gång för all din vägledning, kärlek och hoppfullhet som du sprider i dina texter och vackra bilder!
Kram, Jenny
Stort tack för din insiktsfulla kommentar Jenny. Det är inte lätt att låta känslor uttryckas. Vi har fått lära oss sen vi var små att lägga loket på, att inte känna. Men någonstans vet vi att de ligger där inne och lurar. Det tar tid att låta sig öppnas och uttrycka det som finns där inne. Vi måste ha tålamod men givetvis också ge oss själva den tiden. Att åka på retreat kan vara magiskt för att verkligen få igång processen.
Tack för att du läser och delar så fint och ärligt Jenny. Stor kram till dig
All kärlek till dig ❤️❤️ Skulle vilja prata om livet under stjärnorna med dig i timmar ❤️❤️❤️ Det ör både en välsignelse och förbannelse att känna allt så starkt ❤️❤️ Vi har klarat 100% av våra dagar, det kommer gå bra, med den visheten medvetenheten och kunskapen ska vi vara tacksamma och ta emot och omfamna livet ❤️❤️
<3 <3 <3 <3 <3 Åh kärlek tillbaka fina du. Precis, å hellre känner jag mycket än att leva ett liv utan att känna någonting, dvs inte leva på riktigt. Tackar och tar emot alla känslor. <3
<3 TACK för din vackra delning. Förstår precis vad det är du försöker förmedla och du sätter verkligen ord på känslorna. Det är så svårt att möta sig själv DJUPT, det är så lätt att rymma… Och precis som du skriver kan det vara skrämmande när det slår en att det bara är du som kan rädda dig själv, men samtidigt kraftfullt att man inte är beroende av någon annan utan att man har makten över sitt eget liv. På något sätt kan jag lugnas jag av känslan att min själ alltid kommer att säga ifrån om jag hamnar på villovägar.. Det är en häftig resa, och efter varje djupdyk känner jag mig mer och mer som mig själv. Det är tufft som fan men det är vackert. Det är så värt det. Tack Josefine för dina ord här på bloggen, du är så inspirerande!! Din själ lyser igenom. Jag har alltid känt mig så ensam i dessa tankar… Men här verkar det finnas fler som förstår och upplever samma, så fint att vi kan connecta här. Massor av kärlek <3
Åh tack tack tack Thilda. Så glad att du läser och att höra att fler känner igen sig. Vi är ju alla människor som jag tror längtar efter att få känna våra känslor, glädje som smärta. Att faktiskt få känna oss levande och fria. Kärlek till dig! <3
När allt rasat samman av Pema Chödrön. Rekommenderas att läsa av alla ❤️.
Åh TACK Hanna. <3
<3 förstår känslan. Men det fina är att när vi väl gör dessa djupdykningar så når vi ännu högre höjder utav lycka och kärlek. Läste ett litet citat för ett tag sedan som löd något såhär – "Before alice got to wonderland she had to fall pretty hard down a deep hole"… definitionen utav ett "sagoland" tycker jag att man upplever jämt och ständigt men det växer och blir vackrare ju mer vi jobbar med oss själva och bearbetar minnen och upplevelser från förr.
Du är bra, klok och otroligt inspirerande. Jag tycker att det är så vackert att du delar med dig utav dina känslor och tankar till omvärlden Josefin! Massor utav kärlek till dig<3
Tack för att du läser Victoria. Men åhhhh fint citat. Tack för kloka ord. Så himla sant. För att bli friare så måste vi dyka neråt ibland. KÄRLEK
Att omfamna känslorna/tillståndet är jobbigt och modigt. Ett måste för att gå vidare och utvecklas. Dina ord stärker mig inför en utmaning jag står inför. Jag ska andas och tillåta allt som händer i min kropp där och då. Jag vet att det kommer göra mig starkare.
<3 <3 <3 Ja va glad jag blir att höra Anna. Go go go. <3
Kan inte alls relatera men läser med nyfikenhet. Massor av kärlek och kramar!
Spännande och fint att det väcker någon nyfikenhet. Tack för att du läser och delar vad som finns för dig nu. Kärlek till dig!
Det är fint skrivet ❤️ Tycker också att det är viktigt att våga stanna i känslan. Känna den och gå igenom den. Surfa genom livets vågor, både de vågor som är bra och de dåliga. Det är då man kommer i kontakt med sig själv och får upptäcka hur det är att verkligen leva, uppleva. Tufft och det gör ont. Men man kommer igenom. Och det är vackert ❤️ Massa kärlek ❤️
Jaaaa sååååå vackert så vackert! Härligt att få känns. KÄRLEK till dig
Det där att stanna kvar. Precis där det är som jobbigast, att låta känslorna och tårarna komma. Så starkt ✨✨✨
Precis! Jobbigt men också vackert att få känna sig levande. En lyx att få ge tid till mig och vara med det som är. <3
❤️️
Ja! ❤ ❤❤ utan den smärtan växer vi inte. Där tar jag min Gud i handen och ber honom att visa mig vägen och jag släpper taget.
Pema Chödron skriver om detta. Att bemöta smärtan. När jag har lust att springa iväg, döva mig på olika sätt, att stanna kvar.
Richard Rohr pratar om att dö. Our false self has to die over and over again.
Kärlek till dig underbara Josefine! Du är på en fantastisk resa och allt är precis som det ska vara! Lita på det ❤?
Aaaaaa s himla sant. Tack för delning och läs inspiration Hanna. <3
??❤️❤️
Känner igen mig i vartenda ord du skriver och är så glad att du öppnar dig och skriver om det. Tack snälla fina du <3 Massa styrkekramar och kärlek till dig <3 <3 <3
Åh tack för att du läser W. ❤️
Känner igen mig i vartenda ord, du har träffat känslan skrämmande bra. All kärlek till dig ❤️❤️❤️
❤️❤️❤️ Fint att du läser bästa Ida.
Känner med dig, och känner igen varenda ord du skriver. Vet hur det känns. Tack för att du skriver så fint❤️
Tack till dig fina <3 <3 <3