Mitsuko Siciliano is a domesticated descendant of the wolf.

Raina Eldridge is a domesticated descendant of the wolf.

Jag missade tyvärr morgonpasset idag, men gjorde just din & Anna’s yinyoga via Yogobe – heeeelt fantstisk!!
Känner, särskilt nu efter det passet, att HUR kan jag kritisera min kropp så som jag ibland gör?! För jag skulle ljuga om jag sa att jag inte gjorde det..
MEN, jag har också – som du – lärt mig att de där dömande tankarna inte är ”sanna”. Och jag har lärt mig att nonchalera dem bättre. Jag tycker helt ärligt att jag dag för dag, vecka för vecka blir snällare mot min kropp – eller snarare, mer t a c k s a m.
Så jag kommer förhoppningsvis inom en framtid kunna säga att jag accepterar den precis som den är, men just nu är min ärliga känsla runt svaret mer ”I’m getting there/working on it” 🙂

TACK för idag, du är fantastisk som yogainstruktör & – inspiratör!! <3

Det här va spot on!! Jag körde på shaking idag, följt av några yoga övningar och mantra meditation. Gick så mycket bättre med shaking idag än första gången :):) Vill gärna intala mig själv att jag har ett ganska bra förhållande till min kropp och att jag med tiden lärt mig att förstå att kroppen är ett verktyg, ett tempel. Efter att jag födde barn var det som att en polett trillat ned, herregud !!!! Kvinnokroppen är helt fantastiskt och våra kroppar ska inte exploateras för andras vinst syften. När jag nu läser din text och reflekterar så inser jag att jag dömmer min kropp hela tiden och skäms över att erkänna det, vill känna tacksamhet. Det första som kommer upp är senast igår. Min dotter tog en bild på mig när jag mediterar, vilket för mig är vackert, osminkad, rufsig, smutsiga fötter, i vinden utomhus. Min första tanka var, så vackert, så äkta sen kom resten oj det där strecken i pannan syns, mina ben ser lite stora ut när sitter i meditationsställning, några ärr på ett ben syns osv … Herregud där försvann den stunden som kändes så himla bra, harmonisk och fri. Det positiva är att jag är medveten om detta idag och kan precis som du säga, det är bara mina tankar och jag är inte mina tankar. Vacker är att vara du och ingen annan, bortom alla filter och normer.

Jag har komplicerad relation till min kropp. Redan i unga år började jag kasta hat över den och tycka att jag är tjock. Som tolvåring utvecklade jag ätstörningar och det resulterade i anorexia. Jag har kämpat med sjukdomen i nio års tid nu och jag ber om att en dag kunna sluta fred med min kropp. Jag vill jobba med den, och inte emot den. Men det är svårt. Trots att jag fortfarande har svårt att acceptera min egen kropp och plågar den med för mycket aktivitet, för lite mat o.s.v. är jag ändå tacksam för den. Tacksam över att den orkar. För att den försökt repa sig från allt jag utsatt den för. För att den inte gav upp trots att läkarna varit oroliga för att det skulle gå så. Jag är tacksam för att jag har en kropp. Som bär mig. Som gör sitt bästa. En kropp som gör att jag kan yoga och hitta det inre lugnet som jag annars har otroligt svårt för.
Trots att jag är underviktig ser jag inte det när jag tittar i spegeln. Jag kan inte se det alla andra ser. Jag är inte nöjd när jag tittar i spegeln och idag vet jag att det är mina hjärnspöken i huvudet som säger det till mig. Det är min sjukdom som säger att jag är tjock, inte mitt riktiga jag. Det är svårt. Och det är jobbigt. Men en dag ska också jag bli vän med min kropp och få en snällare inställning till den. En dag ska vi sluta fred.

Jag går aldrig förbi ett skyltfönster utan att spegla min kropp. Varje morgon i sju år har jag mätt magen med ett måttband. Antalet timmar av ångest jag lagt på att tänka på min kropp vill jag inte räkna. Men det finns stunder när det känns bra, när jag har varit i skogen och sprungit känns min kropp ofta stark och då tycker jag det är helt fantastiskt att den är just min kropp. Jag har inte gjort mycket yoga men jag tycker om hur det handlar om hur kroppen känns, inte hur den ser ut. Efter morgonens pass började jag tänka, vad är min kropp och vad är jag? Liksom hur hänger det ihop. Det är så lätt att tänka att mycket av det som är en själv är det som syns utanpå, och idag har jag försökt tänka på min kropp inifrån istället. Det är svårt, men jag orkar inte vara elak mot mig själv längre. Jag lade undan måttbandet imorse, där ska det stanna minst hela retreaten om inte längre. Ser fram emot kvällsavslappningen innan jag går och lägger mig.

När jag var yngre så tänkte jag mycket på min kropps utseende? Nu, vid 52-års ålder och fyra barnafödslar så ör jag mycket mera tillfreds med min kropp! Men jag har också känslor av att: skulle haft plattare mage, fastare rumpa osv innimellan! Men för det mesta är jag stolt över min kropp och vad den gör för mig, yogan ar hjälpt mig mycket här. Älskar att göra vridningar och att få ströcka ut sig ordentligt❤️?? kram

Jag gjorde den underbara sekvensen skön start på bryggan nere vid sjön igår. En fantastisk start på dagen. Det jag noterar till mig själv är att jag gärna vill pressa kroppen lite mer, lite snabbare, lite till.
Så för mig är det en utmaning att bara vara, lite pressa utan att låta kroppen själviska vägen.
Samtidigt känner jag att min kropp bara skriker, JA detta vill jag ha mer av.

Tack för en underbar sekvens! Och för att du inspirerar.

Min relation till min kropp är lite blandad. Jag skulle vilja förändra vissa delar av kroppen som jag tycker är för små, brösten framförallt.
Samtidigt har jag under uppväxten hört att jag är för smal, att jag borde äta mer för att gå upp i vikt osv. Och detta tror jag har en påverkan i hur jag ser på mig själv, både hur jag ser ut men även hur det är på insidan. Hur självkänslan och självförtroendet är.
Jag vill vara nöjd med min kropp och acceptera den som den är, men sen finns det tankar i bakhuvudet som säger att den inte duger utan att jag måste förändra den, hur nöjd jag än är.

Kändes stelt imorse men kändes som att det gick något fortare att mjuka upp kroppen. Härlig känsla!

Wow så stel jag är! Tänk att få upptäcka det och kunna känna hur jag sakta mjukas upp. Riktigt skönt igen med Skön start. Idag kunde jag ta ut mig mindre, släppa på prestationer ännu mera och bara njuta av att vara här och nu. Jag märkte hur jag trodde mig vara avslappnad vid tvist och sedan för varje andetag kunde jag slappna av ännu mera. Wow!
Min relation till min kropp har alltid varit dömande. Sedan jag var ca 12 år har jag tyckt att min rumpa är för stor och brösten för småa. Spelade fotboll tills jag fyllde 18 och att ha små bröst ar ganska praktiskt. Men jag blev mobbad under hela högstadietiden just för att jag inte hade bröst. Detta satte spår hos mig och jag gjorde en bröstförstoring vid 30-års ålder efter jag hade fått min dotter. Jag kunde känna mig som en kvinna på riktigt. Dock började mitt fokus på utseende bli starkare.
Min mor har alltid fokuserat på kroppen och även min pappa som av och till kommenterade hur jag såg ut, du har fått större rumpa mm.
Jag har alltid känt mig annorlunda. Misslyckad, fel. Fick utmattningsdepression -04, ADHD diagnos -13 och även kom fram till min sjukdom alkoholism -14. Allt det här definierar inte mig idag men ger mig möjligheten att se vem jag är. Jag är nykter och tillfrisknande alkoholist sedan september -14.
Meditation har haft absolut den största påverkan på mig. Att kunna se mina tankar och känslor, impulser utan att alltid behöva reagera på dom.
Jag är fortfarande dömande mot min kropp, men har börjat se den med mer kärlek och tror verkligen på att yogan hjälper mig med det.
Jag lever på en andlig grund idag, har ingenting med någon religion att göra eller kanske med alla. Och genom andligheten släpper jag mer och mer mitt behov av att kontrollera mig själv och andra eller livet. Så skönt!
tack så mycket Josefine! <3

Min relation till min kropp kan nog beskrivas som komplicerad. Jag har länge känt att min kropp inte duger, på samma sätt som jag haft ett väldigt prestationsdriv vilket gjort att jag aldrig riktigt rätt till. Har egentligen aldrig haft svårt att äta (älskar mat och det är ett stort intresse!) utan mest känt att kroppen inte duger. Fick en allvarlig skada för ca sex år sen som gjort att jag både haft stora problem med smärta och inte kunnat ägnat min fritid åt mina intressen (skidåkning, vandring, klättring, dansa i högklackat, gå på stan en heldag) samt haft väldigt ont när jag jobbat. Jag försvann liksom när jag inte längre kunde vara den jag ville pga skador och smärta. Kroppen blev i mitt tycke rätt värdelös eftersom den inte kunde göra det jag ville. Mitt sätt att hantera det då var att tänka att om den ändå inte funkar så kan jag väl i alla fall vara smal då. Problemet var ju att det inte löste nånting utan ofta bara fick mig att må sämre, eftersom det var svårt att hitta träning som funkade när nästan allt gjorde ont. Jag var även i ett förhållande där min partner successivt slutade vara ”fysisk/intim” mot mig. Vi hade tillslut i princip en vänskapsrelation trots att vi bodde ihop. Jag fick då ett till kvitto på att min kropp inte dög, varken för mig eller min partner. Jag vet rent logiskt att så inte är fallet, och jag har flera gånger fått höra av vänner att ”har man en kropp som dig så kan man ju inte må dåligt över det” vilket gett mig ännu mer skuldkänslor. Jag har stundtals känt mig mer eller mindre fången i min kropp och bara velat mota bort alla känslor och tankar.

Tillslut kände jag bara att det här går inte. Om jag ska kunna göra allt jag drömmer om, bestiga berg, paddla bland valar, dansa natten lång och bara våga må bra, då måste jag ändra på något. Även om jag inte är så extrem än funderade jag lite på hur det skulle funka om jag skulle ut på en expedition, och min kropp var min viktigaste partner. Hur skulle jag behandla den, tänka om den, berömma den? Inte som jag gjorde idag i alla fall. Med små små förändringar har jag börjat ändra på hur tänker och har försökt börja lyssna på kroppen. Berömma den när den klarar av att hänga med ut och surfa, att den mår bra av att ta i och bli helt slut, men att den då behöver några timmar extra vila och rehabträning. Våga lyssna när allt skriver stopp och då tycka att det är helt ok att ligga i soffan och äta glass, till och med riktigt bra och ge mig en klapp på axeln för att jag vågar vila. Jag har nog fortfarande inte den relation jag vill till min kropp, men det känns som att jag har kommit en bit på vägen i och med att jag börjar förstå hur jag tänker, och att de tankarna inte kommer göra mig gladare, starkare eller snyggare. Yogan hjälper mig att förstå både kroppen och tankarna, och att våga lyssna på vad jag egentligen mår bra av.

Min relation till min kropp varierar. Den blir bättre och bättre för vart år som går, och oftast tycker jag min kropp är just min,. Den är jag, och ska inte ändras på något sätt. Vissa stunder, precis som i Esters kommentar, finns en vilja att kontrollera den, kanske ändra den. Då jag var yngre fans kontrollen över kroppen i tankarna nästan konstant. Nu i efterhand tror jag att det kanske var ett så stort kaos i mig, jag hittade inte mina konturer, att jag hade ett behov av att kontrollera och hitta ”yttre” konturer kring min kropp istället, då de inre konturerna var otydliga. Yogan får mig att känna var mina gränser går, att de är just mina, och att dumma tankar om min kropp finns, men att de kanske egentligen inte kommer från mitt inre, utan någon annan stans.

Jag önskar att ingen människa skulle behöva känna sig som att deras kropp var fel. Jag önskar att alla människor skulle känna av sina konturer just precis som de är, inuti, utan att försöka rita dem, sudda dem och ändra dem utanpå.

I mitt huvud finns en rädsla för att jag är svag och en ovilja att låta kroppen få vara som den är. Jag kontrollerar och håller in istället för att acceptera och låta vara.