Josefines Yoga

Vårt första retreat någonsin med Yogiakademin ägde rum i somras. En vecka på ett slott i Bretagne. Vi hade smidigt planer i månader. Fixat och trixat så att allt skulle vara perfekt men trots det hade vi faktiskt ingen aning om hur det skulle bli (det har man nog aldrig). Jag var laddad till tårna men samtidigt galet nervös. Skulle kunna skriva sidor om detta första retreat…men idag är det en specifik grej jag vill fokusera på – vänskap.

På detta retreat var det runt 20 deltagare och majoriteten reste ensamma och kände ingen annan som var där. Så det var nog inte bara jag som var nervös – även deltagarna som varken kände någon eller hade någon aning om vad de gav sig in på. Hursomhelst, det uppstod MAGI på detta slott. Deltagarna mötte varandra i yogan, dansen, meditationen, sharingen, ögonkontakten, leken på ett sätt vi aldrig kunnat förutspå. Jag var HELT tagen. Och det vackraste av allt är att vänskaperna växt sig starkare även utanför slottets portar, efter retreats sista dans.

På vårt senaste retreat här i Santa Teresa så var ett gäng tjejer från det första retreatet i Bretagne med. Helt fantastiskt att få yoga med dem igen. Att höra om hur de efter Bretagneveckan har rest Sverige över för att ses, hur mycket de tycker om varandra, hur mycket roliga grejer de gjort ihop…gör mig heeeelt tårögd och varm i hjärtat.

Kanske är det… Tystnaden? Vackra naturen? Yogan? Ögonkontakten? Sharingen? Meditationen? Dansen?… Vet inte hur det händer men det otroliga är att vackra vänskaper mellan deltagarna har uppstått på resten av reteaten också. Behöver inte förstå – att observera dessa nyvunna vänskaper räcker gott – det gör mig överlycklig och oändligt tacksam.

Läs gärna mer om Yogiakademin HÄR.

Wihoooo….de flesta av våra Yogiakademiretreats har varit fulla länge men vi har just haft möte med Nautilus (underbara Boutique hotellet där vi bor) och lyckats lösa några platser till från och med den 18e januari. Ska du med?

Du kommer inte att ångra dig – Santa Teresa är ett paradis. Vi yogar, mediterar, shakar, badar, njuter… KOM, KOM, KOM!!!! Idag (och typ varje dag) smög vi upp i gryningen för att starta dagen med en inkännande yoga-sekvens och sittande meditation på stranden i soluppgången, efter det laddade vi upp med frukt som gav oss energi till dagens flowiga yogapass. Hela morgonen sällskapade vi varandra i tystnad (och utan mobiler) – ÄLSKAR ATT UMGÅS SÅ. I slutet av yogapasset, var det blev det en härlig frukost och sen ett dopp i havet. Snart är det dags för dagens nästa flowiga yogasession….wihoooo.

Läs gärna mer om våra äventyr HÄR eller kika in på Yogiakademin.se.

Foto – Yogobe

Igår skrev jag om min passionerade kärleksrelation till Ashtanga yogan (läs gärna HÄR). Precis som i ett passionerat förhållande så har mina känslor till Ashtanga yogan pendlat i ett brett spektrum – hat har varvats med kärlek. Ibland har vi helt gjort slut för att en tid senare hitta tillbaka till en ännu starkare attraktion.

Igår delade jag med mig om min kärlek, idag är det dags att uttrycka mitt hat. Hatet ligger mest i att denna praktik gett mig (och galet många andra) skador. Grunden till dessa skador vet jag ligger i mig själv (eller beroende på hur man ser det vårt prestationsinriktade samhälle). Eftersom det finns 6 olika serier i Ashtanga yogan finns det också en naturlig trappstege… man kan verkligen mäta när man blir ”bättre” (vigare/starkare). När man får en ny position eller får gå över till nästa serie har man ”lyckats”. Av miljontals människor som praktisera Ashtanga så vet jag ingen (det kanske finns någon) levande person som faktiskt behärskar alla serier. Inom det finns också inbyggt att man aldrig blir nöjd. I början fastnar nästan alla nyfrälsta Ashtangis i denna prestationshets eftersom vi är så vana vid att ”sträva” någonstans i vårt övriga liv.

Jag fastnande definitivt i detta träsk – ville hela tiden få nya positioner och blev överlycklig när jag fick det (en liten liten stund i alla fall tills jag ville ha ytterligare en position). När jag den andra dagen inte kom in i position blev jag frustrerad och arg.

Denna strävan och tävlan är ju låååångt ifrån vad yoga handlar om. Då kan man fråga sig – vad spelar det för roll? Man kan väl helt strunta i vad yoga handlar om? Alla har väl rätt att köra sin grej se yoga som en sport, som gymnastik? Yes, det skulle ju kunna vara ”fine” men då Ashtanga yogan innehåller många ”extrema” kroppspositioner som kräver år av tålamod för att komma in i (utan skador) så blir det farligt. Om man för över sin tävlingsnerv in i Ashtanga yogan får man nog räkna med en poppad hamstring eller trasigt knä.

När jag gjorde Ashtangan till prestation så fick jag också leva med skador vilket gjort att jag ibland helt gjort slut och utövat andra yogaformer istället. Hursomhelst, när jag hittade Vipassana meditationen hände något – jag hittade det meditativa lugnet i Ashtangan. Det blev en helt annan grej och jag slutade bry mig om vilka positioner jag gjorde, det viktiga blev istället hur närvarande jag var i en position, hur kroppen kändes på insidan, hur jag andades…

Jag hittade helt enkelt MAGIN i praktiken och lustigt nog så öppnades min kropp upp i samma veva – de positionerna jag tidigare pressat mig in i gick nu som en dans. Mina skador försvann. Jag tror därför att Ashtanga yoga kan vara rent farligt om man lever ett prestationsinriktat liv och inte mediterar, risken för skador blir gigantisk och yogaformen förstör nog snarare kroppen än läker den.

Kanske spelar det ingen roll vad jag skriver, kanske måste alla gå igenom skadan själv…för att förstå att det inte spelar någon roll vilka positioner vi kan eller inte kan göra. Att det är upplevelsen av att vara fullt närvarande i kroppen, med andetaget, i stunden som är det vitala i praktiken.

Läs gärna även…

”Min kärlek till Ashtanga yoga”

”Vad är vipassana meditation?”

”Yogan – såhär hittade den mig”